Pragbrev XIII

Min golvlampa lyser inte eftersom glödlampan gick sönder. Det hände på den fjärde dagen.

Glödlampan före hann lysa bara ett kort ögonblick innan den slocknade för gott.

Specialpåsarna för sopor som jag köper, går sönder för minsta lilla hörn på pappförpackningarna. Saknar handtag gör de med.

På matvarukedjan Albert hittar jag inga andra glödlampor än de som går sönder. Samma gäller soppåsar.

I någon av sina böcker, minns inte vilken, reflekterar Slavenka Drakulic över sitt bristande sinne för kvalitet, och hon lägger skulden på kommunismen då ju kvalitet inte rymdes i produktionskalkylen. Kanske gäller detta även tjeckerna.

Eller så är det bara konsumtionssamhällets barndom jag befinner mig i. En barndom som ser relativt lika ut överallt – även hemma i Sverige har det ju genom åren krängts mycket skräp i affärerna. Men å andra sidan har det ju också under senare år blivit bättre i det avseendet – Sverige har helt visst trätt in i konsumismens vuxendom. Denna skillnad i mognad och färdighet att leva i och med det moderna samhället är förmodligen den starkaste kontrasten mellan här och hemma.

Samtidigt måste medges att medan vi svenskar är mogna nog att undvika konsumtionssamhällets värsta fånerier, är vi också helt genompräglade av det. Ve den som inte är modern – eller allra helst postmodern!

Och här står sig faktiskt tjeckerna bättre, ty här finns ändå ett icke föraktligt antal individer som ännu inte trätt in i det moderna, utan håller fast vid traditionella värden som bildning, god smak och värdighet. Det är dessa människor som skänker den fläkt av klassisk centraleuropeisk atmosfär som stundtals går att förnimma i dagens Prag.

Apropå die gute alte Zeit besökte jag härom kvällen Kino Svetosor och såg dokumentärfilmen Neue Welt, gjord av wienerregissören Paul Rosdy som också fanns närvarande i biosalongen. Neue Welt var en nostalgisk roadmovie i den gamla Dubbelmonarkins utkanter. Färden hade gått till Trieste, Mostar, Montenegro, Transsylvanien, men också – och förstås intressantare – till de galiciska oljefälten utanför Drohobych, till synagogan i Ivano-Frankivsk, samt hem till Johann Schlamp i Czernowitz! Efter filmen växlade jag några ord med regissören, som kunde meddela att han träffat gamle Johann så sent som i höstas och att denne då var vid god hälsa. Underbart att höra!

När jag sommaren 2004 på ledarplats i Sundsvalls Tidning skulle summera Almedalsveckan konstaterade jag att centerpartiet var borgerlighetens nyliberaler. På DN-debatt i måndags landar folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag i samma slutsats.

Däremot tror jag inte det är en så stor fara för den borgerliga alliansen som Ullenhag utmålar det, men det beror förstås på lite grann. För att göra analysen behändigt kort: så länge centern förblir litet, inte lyckas göra sin politik till regeringens, och har Maud Olofsson som partiledare, kommer partiets politik inte att skrämma iväg väljarna. Det finns alltså utrymme för ett nyliberalt parti inom borgerligheten – så länge det inte heter moderaterna.