Pragbrev VI

Är tjeckerna ett hövligt folk?

På trammen vill man gärna tro så. För när en åldring kliver på finns där alltid ett ledigt säte. Yngre reser sig och bereder plats, kvickt och mindre motvilligt än hemma i Sverige.

Men när jag nämner detta för en tjeckisk bekant, får jag svaret att det är ett undantag från regeln: den Tjeckiska Republikens ungdomar hyser ingen större respekt för äldre människor.
Och det måste medges att här är det i vardagen överlag rätt så buttert och tillknäppt. Det råder inte direkt något överflöd på otvunget socialiserande, och det inte ens bland de tjeckiska studenterna på juridiska fakulteten här i Prag.


Däremot tycks studenterna inte lida någon brist på energi och framtidstro. Det finns helt klart en vitalitet här som saknas hemma i gäspiga Uppsala. Och inte heller råder någon tvekan om åt vilket väderstreck de blickar.

Studentföreningen Common Law Society är ett exempel. 1-2 gånger i veckan ordnar de med föreläsningar med fokus på anglosaxiska rättsfrågor.

Även Tyskland väcker förstås ett visst intresse. På min kurs Europarecht går dryga dussinet tjecker, som på så vis förbereder sina utlandsstudier. Och på fredagsförmiddagarna, när ingen annan undervisning ges, hålls introduktionsföreläsningar i den tyska rättens huvudområden av tyska professorer på tillfälligt besök.

Ett annat gott – och med svenska mått närmast extremt – exempel är universitetets debattklubb. Jag bevistade häromveckan en av dess tillställningar. Rubriken för kvällen löd på ett ungefär: US-missiles on the territory of the Czech Republic? De tjeckiska studenterna – indelade i två lag om fyra personer – avhandlade således ämnet på engelska, och det i bästa brittiska underhuset-stil. Och mestadels var det bländande bra – såväl retoriken, kunskaperna som seriositeten var sannerligen imponerande.


Runt hörnet hemma i Zizkov, på Kino Aero, pågick förra helgen svensk filmfestival. Förutom en Ingmar Bergman-afton med Smultronstället och Tystnaden var det nyare film som visades. En åttahövdad skara, varav vi var två svenskar, gick och såg Masjävlar (”Dalecarlians”). Och, kan jag berätta, den gick faktiskt hem mycket väl även hos den tjeckisk-amerikansk-engelska återstoden av sällskapet, som nu fått sig en (rättvis?) bild av hur livet är i de svenska bakvattnen.