Pragbrev III

Att såväl kvaliteten på studenterna som nivån på undervisningen vid de svenska universiteten och högskolorna sjunkit under senare decennier är ett välkänt faktum. Hemma i Uppsala och Stockholm har man stundtals blivit lite irriterad över ens kurskamraters kunskapsluckor. På juristlinjen, vars upplägg inte skiljer sig så värst från gymnasieskolan, har jag också stört mig på stundom mycket infantila medstudenter. Som jag en gång sa till en av mina lärare på Juridicum: som människa mognar man inte särdeles av att läsa på juristprogrammet.

Så här två veckor in på terminen i Prag i en klass på cirka 70 studenter från skilda europeiska länder har jag emellertid lärt mig uppskatta en sak med Sverige: ordningen.

Det låter kanske lite paradoxalt eftersom den dåliga ordningen i skolan är ett kärt politiskt diskussionsämne hemmavid. Men det är grundskolan – och i viss mån gymnasiet – det. På universiteten är däremot den allmänna ordningen i salarna och respekten för lärarna jämförelsevis exemplarisk. Det har jag förstått särskilt nu efter de två veckorna, under vilka mina studiekamrater obekymrat släntrat in 5, 10, 15 minuter försenade, och under lektionens gång lika obekymrat underhållit sig mer eller mindre diskret med sina bänkgrannar. Det har till och med varit svårt för lärarna att göra sig hörda i salen på grund av allt surr.

I torsdags morse gjorde jag min första riktiga bekantskap med den tjeckiska byråkratin. Det gick oväntat smidigt. Som student måste man inom en månad efter ankomsten registrera sig hos immigrationspolisen. Så klockan 7.15 – en kvart före öppning – infann jag mig ute i det förr så fruktade Pankrac där polishuset ligger, och efter en timmes köande blev det så min tur. Jag blev godkänd och registrerad efter inga större märkvärdigheter, utom möjligen att kvinnan i luckan skulle sätta dit fyra olika stämplar på ett dokument som jag fick.

Många stämplar på dokumenten är en signal om för mycket överhet och byråkrati i ett samhälle. Fyra är nu inte så mycket, men som svensk och ovan vid mer än någon enstaka stämpel – dessutom mestadels vid högtidliga tillfällen – kunde jag inte låta bli att känna mig mer som en undersåte än medborgare när jag åsåg kvinnans stämpelexercis.

Men kanske bedrar jag mig själv här. Stämpeln bör när allt kommer omkring ses som symbolen för den primitiva överheten och byråkratin. I mer sofistikerade samhällen har överheten förstått att nyttja subtilare metoder för att hålla menigheten i schack.

Om en dryg vecka är det åter dags att fira minnet av Första Republikens födelse. I efterspelet till första världskriget uppstod Tjeckoslovakien som egen stat den 28 oktober 1918.* Efter sammetsrevolutionen 1989 visade det sig emellertid alltför svårt att hålla ihop republiken. De tjeckiska och slovakiska politikerna drog inte jämnt, och lite över huvudena på folket förhandlade Vaclav Klaus och Vladmir Meciar fram en delning av landet.

Kanske var det bäst det som skedde – de katolska slovakerna kände sig aldrig riktigt tillfreds i den större statsbildningen där de utgjorde cirka tredjedelen av befolkningen. Men det är inte utan att jag sörjer det Tjeckoslovakien som en gång var, och som jag minns särskilt i:

Miroslav Mecir. Även kallad Katten. Irrationell tennisspelare samtida med Edberg och Wilander. Några oförglömliga matcher mellan Edberg och Mecir är Davis Cup i Norrköping påsken 1988 samt returmötet i Wimbledonsemin 3 juli samma år (Edberg vann båda gångerna).

Thomas Skuravy. En symbol för hockeyfrillan. Gjorde mål i Italien-VM 1990 (bland annat tre mot Costa Rica i åttondelen – alla var väl på nick?). Sedan proffs i Italien, Genoa om jag inte minns galet.

Tjeckisk dockteater. Kulturhistoriskt begrepp väl bekant för alla som hade privilegiet att växa upp med de två statskanalerna och inga andra.

Dominik Hasek. Fantomhockeymålvakten som i Wien-VM 1987 lyckades flytta lite snyggt på kassen med vänsterskridskon och på så vis fick ett svenskt mål bortdömt. Sedermera hyllad burväktare i NHL och i det tjeckiska landslaget.

Ivan Lendl. Tjeckoslovaken som inte ville vara tjeckoslovak utan amerikan. Suverän tennisvärldsetta tills han blev detroniserad av Wilander i och med US Open 1988. Kritiserades för att vara tråkig, utbuad under Stockholm Open 1989 då slipsnissarna hade tagit över i publiken efter flytten från Kungliga till Globen. Hade en robotaktig spelstil, antitesen till Mecir. Gift med Samantha som lojalt följde alla Ivans matcher från läktaren.

Prag-VM 1985. Mitt första hockey-VM. Hemmaguld och svenskt praktfiasko (6:e plats). Granato (USA) och Krutov (Sovjet) möttes i rinken. På fritids höll vi på Kanada.

*Första republiken varade tills den 29 september 1938 då den ändades genom Münchenöverenskommelsen. Andra republiken räknas från samma dag tills den 15 mars 1939, dagen då tyskarna tog kontrollen över hela Tjeckoslovakien. Några tredje eller fjärde republiker och så vidare talas det allmänt inte om, men bland de räkneglada lär det divideras om dagens Tjeckien utgör den sjätte eller sjunde republiken.