Familjärt i finlandssvenska radion

Tillbaka på VLT ägnade jag i måndags en del av tidningsutrymmet åt vårt lands gamla kolonisatörer i öster - alltjämt en välmående minoritet i sitt land.

Finlands svenskar lever gott

När jag är i Österbotten, där jag har rötter i de finska bygderna, lyssnar jag mycket på den finlandssvenska radion. Det är påfallande familjärt i sändningarna, men så är ju de svensktalande inte fler än cirka 300 000, och som minoritet i sitt land blir förstås samhörigheten större.

Man blir också snart varse Svenska folkpartiets centrala roll. Det går knappt en dag utan att Sfp ska avhandlas eller någon partiföreträdare lämna synpunkter i en fråga.
I helgen var Sfp samlat till partidagar i Vasa. Ett nytt partiprogram antogs och en ny ordförande efter Jan-Erik Enestam valdes. Ett val som diskuterades flitigt i radion när jag var över i maj. Många hoppades på att för första gången i hundraårsjubilerande Sfp:s historia få en kvinna till ordförande. Nu blev det inte så, utan den kvinnliga huvudkandidaten Astrid Thors fick se sig besegrad av Stefan Wallin, 39-årig statssekreterare vid miljöministeriet.

Svenska folkpartiet grundades på Nylands nation i Helsingfors 1906 och ambitionen var då som nu att samla den svenskspråkiga befolkningen i ett parti. Men svårigheterna var redan från början uppenbara, och att ena stad och land, arbetare och överklass krävde att vissa frågor nödtvunget tonades ned. Och ännu i dag kan spännvidden i åsikter inom partiet vara fascinerande stor.

Men visst är Sfp borgerligt – i både politisk och social bemärkelse. Partiet är i flera frågor även det mest liberala i finländsk politik.

Sfp:s storleksmässiga begränsning är given. Men litenheten till trots har partiet suttit med i de flesta regeringar sedan 1917. I senaste valet 2003 fick partiet 4,6 procent av rösterna vilket gav två ministerposter. Finlands svensktalande har alltså ännu – snart 90 år efter självständigheten – ett reellt inflytande i det politiska livet.

Som de flesta minoriteter månar den finlandssvenska om sitt språk och sin kultur. Det finns en oro över att den lagfästa tvåspråkigheten inte efterlevs och att svenskan förlorar status i utbildningssystemet. En annan risk man ser är att barn i finsk-svenska familjer väljer finskan före svenskan.

Men i ett vidare perspektiv finns det förstås inte mycket att beklaga sig över. Språkfrågan, som var spänd under mellankrigstiden då svenskheten angreps på bred front, är numera avdramatiserad. På sina håll kan det visserligen finnas kvar en vulgäropinion. Utanför svenskområdena och Helsingfors tilltalar jag exempelvis alltid folk på engelska och inte svenska – även om det senare många gånger visat sig fungera bättre. I dag ser dock en klar majoritet av finnarna svenskan som en självklar del av det finländska samhället.

Och institutionellt är den svenska minoriteten privilegierad. Tvåspråkiga kommuner – där minoriteten uppgår till åtta procent eller minst 3 000 personer – är exempelvis skyldiga att hålla med undervisning på svenska. Åbo Akademi är ett helt svenskspråkigt universitet. Det finns ett särskilt biskopsstift (Borgå) för de svenska församlingarna, och värnplikten gör huvuddelen av de unga männen vid Nylands brigad i Ekenäs.

Det finlandssvenska kulturlivet är synnerligt välmående. Nyligen hörde jag förre Sfp-ledaren Ole Norrback säga att det förmodligen finns mer kulturpengar än det finns goda idéer och projekt att spendera pengarna på! Det finns ett dussintal dagstidningar med Hufvudstadsbladet som den klart tongivande, och i etern finns förutom Radio Vega även Extrem som riktar sig till den yngre publiken.

Det är väl få nationella minoriteter som har det så bra som den finlandssvenska. Förvisso beror det i mycket på gruppens historiska ställning som elit, men man kan nog ana att här har också den fredliga nordiska modellen bidragit med sitt.

Alex Ljungvall (VLT 12/6-06)