"The Curse of Oil"

Venezuelas president Hugo Chávez

Hugo Chávez var härom dagen på besök i London och rev ned applådåskor från vänsterpubliken. Chávez är ett exempel på hur mycket större självförtroendet kan bli med olja och gas under fötterna.

Oljans förbannelse

Oljerikedomar är inte alltid en nations välsignelse. Bortser vi från några lyckligare undantag i Västvärlden är snarare risken att det svarta guldet blir en förbannelse, ett mäktigt hinder för ekonomisk utveckling och demokratisering.

Ekonomerna har ett tag nu intresserat sig för vådorna med stora naturtillgångar. Ett överflöd av olja och andra naturens gåvor ovan och under jord tränger undan andra näringar, förvränger växelkursen och minskar kunskapsinnehållet i ekonomin. De lättförtjänta inkomsterna används mindre omdömesgillt, landet blir sårbart för fluktuerande världsmarknadspriser, och i det långa loppet blir det relativt fattigare.

Det finns även andra oroande samband. En regim som får sina intäkter från naturtillgångar blir oberoende av folket. Medborgaren som inte behöver betala skatt kräver i sin tur heller inte så mycket i gengäld från regimen. Det uppstår inget folkligt tryck på att få delta i styret. Regeln tycks vara "ingen demokrati utan beskattning". (För övrigt en intressant omkastning på amerikanska revolutionens stridsrop "no taxation without representation".)

Utsikterna för demokratisering i oljeländer är således inte de ljusaste. Och här tar den amerikanske journalisten och författaren Thomas Friedman vid i en artikel in tidskriften Foreign Policy, där han funderar vidare kring oljans förbannelser.

Friedman observerar att världen är oroligare nu när oljepriset skjutit i höjden. År 1997, noterar Friedman, när priset på olja var 20 dollar fatet, ville Iran ha en dialog med omvärlden. 2006, när oljepriset står på 70 dollar, vill man förinta staten Israel.

Putins Ryssland är ett annat exempel på regim som pumpat upp självförtroendet med olja och gas. Under lågpristiden på 1990-talet var Ryssland inriktat på samarbete, men nu är hållningen konfrontativ med en återgång till gamla storryska fasoner.

Venezuelas president Hugo Chávez, som med fickorna fulla av oljepengar gör hätska utfall mot USA och ber Tony Blari att dra åt helvete, är ett annat illustrativt fall.

Värdet i att dra ned på oljeförbrukningen är alltså inte bara att oljan blivit hiskeligt dyr och att den elda på växthuseffekten. Även demokratin i oljeländerna skulle ges en bättre chans, och det verkar dessutom som – om man får tro Thomas Friedman – att världen skulle bli en allmänt fredligare plats.

Alex Ljungvall (VLT 11/5-06)