Tidskriftskommentar: Fokus och Neo

Det svenska veckomagasinet Fokus har tagit sig. Eller så har jag anpassat mig. I vilket fall tyckte jag i början att Fokus saknade udd, att redaktörerna var för försiktiga och att redaktionen skulle må gott av att begåvas med en galning eller två som kunde göra magasinet lite djärvare.

Men nu två och en halv månad efter starten har Fokus blivit en trevlig veckorutin som ligger i brevinkastet fredag lunchtid och oftast är genomläst efter sedvanliga lördagsfikat på Värmlands.

Fokus fördel är formatet (lagom tunn så man hinner läsa allt) och att texterna är läsarvänliga – i Fokus läser jag den sorten artiklar (vetenskap, kultur och ekonomi) som jag i dagstidningarna oftast hoppar över.

Följer man med väl i det dagliga nyhetsflödet bjuder dock Fokus sällan på några överraskningar, vilket förstås är en svaghet. Men å andra sidan blir Fokus en bra repetition av det som varit, "det var den veckan det" kan man säga när man läst färdigt sin Fokus.

Jag var förresten på Fokus releasefest i början av december förra året. Det var väldigt mycket lattesörpel på Södermalm över folket där.

Ett magasin som inte hängivit sig åt latte på Söder är Neo. För Neofolket gäller i stället krämig cappuccino kring Stureplan. Den attityden går igen i första numret som kom i januari – Neo är liberal, urban, framstegsvänlig och optimistisk.

Faktiskt lite för mycket för att vara i min smak, och jag tror att redaktionen inte riktigt förmått sära på sina egna lysande framtidsutsikter och världens inte fullt lika lysande. Men så dricker jag ju också kaffet svart.

Hur som helst är Neo ett trevligt magasin, och i första utgåvan finns en intelligent artikel om njutning av den kloka Merete Mazzarella.