Café Habsburg ett minne från svunnen epok

I tornhuset inrymdes förr Café Habsburg.
Foto: NILS-JOHAN TJÄRNLUND

Det är med Café Habsburg som med det mesta annat i Czernowitz: ytan – byggnaderna – har bestått, men innehållet – människorna, kulturen – är utbytt. Nåja, några fåtal från det gamla Czernowitz – "Jerusalem am Prut" – lever och kan vittna än i dag.

Habsburgsk odyssé II: Siste tysken i Czernowitz

Av namnen på Tjernvitsis gator är det bara Schiller och Goethe som stått emot tiden. Uppenbarligen alltför gigantiska för att genom åren ha bytts ut mot något mer passande.

Annars kretsar här mycket runt vad som en gång var och som nu är förlorat. Skalet återstår förvisso: man befinner sig i en unik 1800-talsmiljö, och trots maktens alla växlingar här har man alltid haft vett att sätta värde på den. Men resten måste man fråga om.

Professor Rychlo tar sig tid: Habsburgskt från 1775 blomstrade Czernowitz kulturellt från 1800-talets andra hälft. Här lästes, tänktes, skrevs och sjöngs – på tyska. För all denna intellektuella energi stod i första hand staden månghövdade och emanciperade judenhet. I mycket bar det förstås provinsens prägel, beläget som det var i avkroken Bukovina.

Som en historiens ironi var det först med att Czernowitz blev rumänskt, Cernauti, och med en hård rumäniseringspolitik för att tränga bort tyskan, som Czernowitz tog klivet ut ur provinsen och in i den europeiska kulturens finrum. En mängd ung diktartalang lät höra om sig, och enligt professor Rychlo är Czernowitz för den tyskspråkiga lyriken vad Prag anses vara för prosan.

Czernowitz siste tysk, Johann Schlamp, tar emot med kaffe och kartongchoklad. Hälsan är god trots ett långt 91-årigt liv. Född och uppvuxen här har han varit undersåte i Habsburgväldet, konungariket Rumänien samt i Sovjetdiktaturen, men nu medborgare i Ukraina. Han minns med välbehag den gamla tiden när man nere på gatan kunde höra sex-sju olika språk strömma ut genom de öppna fönstren – i toleranta Czernowitz levde utan större bekymmer judar, tyskar, ukrainare, rumäner, polacker, armenier med flera sida vid sida.

Johann Schlamp blev snickare, men att bilda sig i litteraturen, konsten och musiken var lika givet för en enkel hantverkare som för stadens eliter. Sjungit har han gjort hela livet och entusiastiskt sätter han på en skiva med Josef Schmidt, tenoren från Czernowitz, för kort (154 cm) för att stå på scenen, men med en av mellankrigstidens mest hyllade röster.

Josef Schmidts liv slutade på flyende fot undan nazisterna tills hjärtat inte orkade mer, och flykt, deportationer och förintelsen gjorde slut även på Czernowitz. När Johann Schlamp efter ett par decennier i Gulag kom åter till hemstaden fanns knappt en bekant människa kvar.

Berättelsen om Czernowitz blir lätt som en saga med olyckligt slut, ett sjunket Atlantis att beundra men framför allt sörja. Rumänerna inledde repressionen, till exempel byggdes stadens torg – symbolen för det fria stadslivet – bort, från tretton till fem, ner till tre under sovjettiden, katastrofen kom med andra världskriget, och efter följde en halvsekellång kommunistisk ökenvandring.

Men dagens Tjernvitsi är ingen dålig plats att bo på. "Här behöver man inte oroa sig för nationalism och antisemitism, se bara hur illa det är i Ivano-Frankisk inte långt bort, men häri Czernowitz är människorna toleranta", intygar världens sannolikt sista jiddischförfattare Josef Burg, född 1912 i en shtetl vid Karpaternas fot väster om staden.

Josef Burg är likt Johann Schlamp ett stycke historia i sig. Men snart finns ingen av dem mer, och av Czernowitz blir det bara myten som lever vidare.