Överraskande om moralkonservatism

I en oväntad artikel i DN:s kulturdel skriver idag Mikael Löfgren om en moraliserande konservatism som enligt Löfgren själv ter sig både modern och på modet.

Löfgren tar sitt avstamp i engelsmannen Anthony Daniels bok "Livet på samhällets botten" som utgår från författarens erfarenheter och slutsatser efter ett yrkesliv bakom sig som läkare i några av jordens fattigaste länder, i fängelser och i socialt utsatta områden i en av Englands storstäder. Vad fattigläkaren Daniels har att berätta är enligt Löfgren ingen upplyftande läsning. De fattiga är inte fattiga på det sätt som de en gång var, utan fattigdomen i dagens Storbritannien är andlig: oförmågan att ta ansvar för sitt liv och sina handlingar. Varhelst han vänder sig i misären skyller nämligen alla på omständigheterna.

Roten till denna moralupplösning, skriver Löfgren, finner Daniels i Marx idé att det samhälleliga varat bestämmer medvetandet. I verkligen är eller borde det vara tvärtom hävdar fattigläkaren: djuriska behov borde inte sättas högst, utan moral, bildning och dygder. Skärpning är nödvändig, och det inte bara för individens skull: "Den brittiska nationalkaraktären har utplånats lika snabbt och fullständigt som den brittiska maktställningen i världen har upphört."

Jag skulle i det här sammanhanget vilja puffa för en bok skriven av den amerikanske ekonomihistorikern tillika nobelpristagaren Robert W Fogel med den svenska titeln "Den fjärde väckelsen och jämlikhetens utsikter" (SNS Förlag 2003). I boken griper sig nämligen Fogel an just det som Daniels pekar på: att det inte är ojämlikheten i materiella resurser utan i stället den ojämlika fördelningen av andliga resurser som är dagens stora jämlikhetsproblem. Med andliga resurser avser Fogel sådant som stark familje- och arbetsetik, självdisciplin, vilja till personlig förkovran och engagemang i civilsamhället, och det är alltså dessa resurser - inte pengar och prylar - som dagens fattiga i första hand lider brist på.

Inspirerad av bland andra Fogel har jag själv skrivet ett flertal inlägg i denna fråga, senast i en krönika publicerad i VLT sommaren 2005 och som här återges i lätt redigerat skick.

Vinner högern jämlikhetsdebatten?

Svenskarna är ett jämlikhetsälskande folk och det har i vårt land inneburit en fördel för liberaler och socialister som skiljt sig från konservativa i att de satt värde på jämlikheten.

Varje tidsepok har haft sina stora jämlikhetsfrågor, och detsamma gäller ideologierna. Liberalismens krav på lika rättigheter var det givna svaret på 1700- och 1800-talets civila och politiska ojämlikhet, och med industrisamhället blev socialdemokratin respektive socialliberalismen svaret på de sociala orättvisorna.

Men de historiska meriterna till trots är det inte givet att de liberala och socialistiska tanketraditionerna sitter inne med de bästa svaren på dagens jämlikhetsproblem. Tvärtom är det i stället så att några av de mest intressanta tankarna nu hämtas från konservatismens idéarv.

Lite grovt kan man tala om fyra olika jämlikhetsideal som återkommer i diskussionen.

1) Den liberala jämlikheten kräver att alla människor oavsett klass, kön, hudfärg, sexuell läggning etcetera ska behandlas lika av staten. I dess naturliga förlängning kräver den liberala jämlikheten även likabehandling inom den privata sfären, vilket de senaste decenniernas antidiskrimineringslagar är exempel på.

2) Den socialdemokratiska och socialliberala jämlikhetens mål är att i det liberala samhället med lika rättigheter även skapa lika möjligheter för alla, och medlet för att uppnå detta har varit omfördelning av materiella resurser.

3) Den radikalsocialistiska jämlikhetens problem är de ojämlika maktrelationerna inom den liberala av privat ägande, konkurrens och meritokrati präglade samhällsordningen. Den radikala jämlikheten kräver inte bara lika möjligheter utan även lika resultat, i synnerhet lika makt och deltagande för alla. Medan den socialdemokratiska och socialliberala jämlikheten inneburit en reformistisk utveckling av det liberala samhället, är den radikala jämlikheten alltså tveklöst revolutionär.

4) Liksom hos det radikala idealet är den konservativa jämlikhetens invändning mot den socialdemokratiska/socialliberala jämlikheten att denna endast lindrar ojämlikhetens symptom och inte förmår angripa dess orsaker. Men medan de radikala vill omdana samhället i grunden så föredrar de konservativa att ändra på individerna.

I centrum för det konservativa idealet står dygder och förmågor. I dagens välfärdsstat är den materiella fattigdomen marginell. I stället är det stora jämlikhetsproblemet den ojämna fördelningen av andliga - alltså ickemateriella - resurser. Människors tillkortakommanden beror mer på dem själva än på att samhället skulle vara orättvist. Därför blir uppdraget att förmedla normer och uppöva förmågor såsom arbetsetik, självdisciplin och bildningshunger hos alla viktigare än att genomföra ytterligare sociala reformer.

Eftersom dygder inte kan omfördelas utan bara kan byggas upp inom var och en, lägger den konservativa jämlikheten ett tungt ansvar på individerna själva. Men ansvaret är förstås också omgivningens, avgörande är inte minst att familjen och skolan fyller sina uppfostrande funktioner.

Även om tankeströmningen med dess betoning på dygder och skepsis mot samhällsreformer är konservativ, behöver det inte vara en fråga om höger eller vänster hur man ska ställa sig till dessa idéer. Förvisso är det i dag de borgerliga partierna som använder sådan retorik, men för att parera beskyllningar från vänsterhåll för att vara reaktionära citerar man med förtjusning ur gamla socialdemokratiska skrifter om arbetets välsignelser och paroller som "gör din plikt, kräv din rätt".

Socialdemokratin skulle alltså kunna hänvisa till en äldre partitradition som framhöll arbete och bildning, och instämma i den problembeskrivning som de borgerliga partierna nu ensamma företräder. Men i stället har socialdemokratin hamnat i en jämlikhetspolitikens återvändsgränd när partiet gjort sig till försvarare av det kravlösa Sverige där skulden till människors problem och misslyckanden alltid ligger hos någon annan än individen själv.

Virdesten ansluter sig till Nyströms läger.

I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag utifrån två domar i hets mot folkgrupp-mål utnämnt justitierådet Torgny Håstad till företrädare för en civil-liberties approach i förhållande till det fria ordet medan Håstads kollega i Högsta domstolen Ella Nyström fick sägas representera en civil-rights approach.* I Håstads läger placerade jag härvid även Dag Victor.

Dessa olika approacher gör sig emellertid inte gällande enbart i yttrandefrihetsmål, utan även i exempelvis diskrimineringsmål. Skiljelinjen mellan de två synsätten skulle man kunna säga är i vilken utsträckning man anser att minoriteter är berättigade till rättsordningens skydd mot majoritetens oönskade handlingar.

En nyligen avkunnad HD-dom i ett diskrimeringsmål gör att det nu finns underlag för att placera in ytterligare ett justitieråd i ett av dessa läger. I det här fallet är det Per Virdesten, som efter att ha förenat sig med Ella Nyström i en dissens hösten 2007 nu åter har intagit en minoritetsvänlig hållning i ett krogdiskrimeringsmål där majoriteten beslutade att kraftigt jämka skadestånden till de diskriminerade minoritetspersonerna. Virdesten har alltså visat att han hör hemma i HD:s civil-rights approach-läger.

Alltså ser lägren för närvarande ut såsom följer:
Civil liberties: Håstad och Victor.
Civil rights: Nyström och Virdesten.

Borgerskapet och värnskatten

I en ledare i UNT, som råkar vara en mycket representativ borgerlig tidning i denna fråga, läser jag att borgerligheten måste våga utmana det socialdemokratiska rättvisebegreppet, och då närmast börja med att avskaffa den orättvisa värnskatten som enligt UNT är en straffskatt på utbildning och initiativ.

Det är ju sant vad Jesus säger, att ”den som har, åt honom skall varda givet” (Matteusevangeliet 13:12), för så råkar det ju bara vara, men för den skull tycker jag inte att man bör bygga sin politik på denna sentens.

Våren 2004 kommenterade jag kravet på slopad värnskatt i en krönika i liberala Sundsvalls Tidning så här (aningen redigerat):

Åt den som har skall varda givet?

Högavlönade i Sverige har inte lika hög lön som sina kollegor i andra länder, och eftersom skatten på den lilla lönen är förhållandevis hög blir summorna i slutändan sällan särskilt stora. Klagovisan stämmer alltså: det är svårt att arbeta sig rik i detta land, återstår så att spela på lotto eller spekulera på börsen.

Men i övrigt har de det ändå rätt så bra, våra högavlönade. Faktiskt även när det kommer till pengar, för även om det inte har så mycket av denna vara har de ju ändå mer än de flesta andra. I vårt land är dock inte pengarna den högavlönades främsta lön, utan det är andra privilegier som gör sig gällande desto mera.

Först av allt sådana saker som nästan alltid är förenade med en hög lön: ett intressant och stimulerande arbete som man kan utvecklas i, karriärmöjligheter, stort egenansvar och så vidare. För svenska högavlönade tillkommer dessutom ett par fördelar jämfört med utlandet: dels den långt drivna arbetstryggheten som skyddar särskilt högavlönade (det är ju sällan de som riskerar få sina arbetsuppgifter bortrationaliserade till Baltikum eller än längre bort), dels vårt demokratiska arbetsliv som skapar en skön och avslappnad stämning på arbetsplatsen.

Det blir som synes många plus som staplas på varandra för den högavlönade. Närmast tvärtom är det för den lågavlönade: förutom den låga lönen är arbetet ofta monotont, slitigt på kroppen och fattigt på karriärvägar, i stället för egenansvar står man under någon överordnads kontroll, och ens uppgifter är i regel känsligare för nedskärningar i kommunerna och landstingen eller för globaliseringstrycket i näringslivet som pressar iväg produktionen till låglöneländer.

Dessa plus respektive minus i arbetet sätter inte sällan även sina spår också i privatlivet. Högavlönade har bättre självförtroende, lever längre, är friskare och rentav snyggare. Det här och mycket annat som vi redan vet eller lätt kan ana oss till om sambanden mellan arbete och kvalitet på livet är för övrigt väl belagt i den sociala eländesforskningen som Sverige antagligen är bäst i världen på.

Det finns helt visst en klar koppling mellan lång utbildning och hög lön - i regel är det ju de högutbildade som har de mest kvalificerade och välbetalda jobben. Det brukar också sägas att utbildning måste löna sig. Det är helt riktig. I nästa mening klagas dock på marginalskatterna och i synnerhet på värnskatten som brukar kallas en straffskatt på utbildning, med vilket menas att utbildning inte skulle löna sig. Det sista är som vi vet alltså inte sant. Men formuleras frågan i stället så här blir den genast intressantare: bör utbildning löna sig bättre - exempelvis genom att slopa värnskatten?

Själv har jag svårt att se någon störe anledning. Belöningen av att utbilda sig är ju redan så riklig och varför ska vi då giva mer åt dem som redan har?

Ett skäl, som också framförs ibland, skulle kunna tänkas vara att locka fler ungdomar att vilja utbilda sig så att den sociala rörligheten kan öka. Lite talar dock för att sänkt skatt verkligen skulle leda dit. Till skillnad från förr är begåvningsreserven inom arbetarklassen inte särdeles stor. Regeringens mål om hälften av varje årskull i högskolan är på god väg att bli verklighet. Nuförtiden sitter det helt enkelt inte längre några begåvade och kunskapstörstande ungdomar och trycker i stugorna tillbakahållna från universiteten enbart av krassa ekonomiska anledningar.

Det finns dessutom heller inte något generellt belägg för att hög avkastning på utbildning gynnar den sociala rörligheten. Tvärtom snarare, i internationella jämförelser står sig Sverige väl i detta hänseende med en rörlighet som rentav är större än den i "möjligheternas land" USA.

Eftersom mera pengar till högavlönade - utbildade som ickeutbildade sådana - alltså inte fyller någon egentlig mening annat än att ge åt dem som redan har, så ser jag få skäl att ge frågan om värnskatten någon prioritet. Tvärtom är det viktigt för det sociala välbefinnandet i ett samhälle att de ekonomiska ojämlikheterna inte är alltför stora. Vi har redan tillräckligt av direktörer som sätter varandras löner och drar ifrån övriga löntagargrupper. Vi behöver inte göda ytterligare redan privilegierade grupper. Satsa budgetöverskotten på nåt bättre i stället.

ST 24/3-2004

Färre skygglappar förr i tiden

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två
- Rudyard Kipling

I ett tidigare inlägg har jag tipsat om ett par böcker på temat Orienten och Occidenten.

Jag skulle dock förmoda att det mesta av vad som under senare år publicerats i ämnet inte räcker särskilt långt om man verkligen vill förstå Orienten och dess förhållande till Västerlandet (Occidenten).

Ett exempel på bok som inte riktigt för läsaren ända in i mål är Bernard Lewis What went wrong? Visserligen innehåller boken en hel del läsvärt, och som titeln antyder tecknar boken en bild av en islamsk värld där det mesta under de senare århundadena gått väldigt snett. Lewis ger bland annat en rad exempel på områden där den islamska världen försökt att kopiera Väst, försök som dock konstant slutat mer eller mindre resultatlösa.

Men What went wrong? besvarar inte den kanske ändå viktigaste frågan av dem alla, nämligen varför det har gått så fel. Och samma sak kan faktiskt sägas om det mesta annat som jag läst, det är helt enkelt mycket beskrivande men väldigt lite förklarande.

Orsaken till denna brist står att finna i de postkoloniala komplex som återfinns i den västerländska akademin och offentliga debatten. Alltsedan den koloniala frigörelsekampen och de akademiska strömningar som följde med denna har det nämligen inte betraktats som riktigt acceptabelt att söka förklaringarna till den fattiga världens tillstånd hos de människor som utgör dessa länders befolkningar och i de kulturella särdrag som lagt grunden för dessa länders samhällsordningar.

Här skulle jag i stället tro att gårdagens orientalister, som ju var befriade från sådana skygglappar, faktiskt bjuder på mer givande läsning. (De påbjudna skygglapparna är förstås en reaktion mot just dessa orientalister.) Gårdagens orientalister, såsom jag uppfattat dem genom läsning av Edward Saids Orientalism, drog sig nämligen inte för att söka efter förklaringarna i människornas psyken och grundläggande tankebanor samt i de kulturella mönster som var i ömsesidig växelverkan med dessa. Härigenom lyckades dessa orientalister med vad dagens islamologer och arabister inte ens tycks ha ambitionen att göra, nämligen att försöka ge ett svar på frågan om varför öst - här menat den islamska världen - inte har hängt med väst i utvecklingen.

Guillous vänsterkrokar missar målet

Jan Guillous senaste bok, Men inte om det gäller din dotter, innehåller stundtals en hel del giftig samhällskritik. Och det är tur det, för den skönlitterära biten är nämligen så eftersatt att läsningen närapå blir pinsam till och med för en så okräsen läsare som jag själv.

Men även Jan Guillous politiska blick är som bekant inte hundraprocentig. Och en kategori människor som han definitivt inte förstår sig på är borgerliga ledarskribenter, vilka han boken igenom häcklar och dumförklarar så ofta han kommer åt.

Nu har jag visserligen själv en del elakt att säga om denna grupp, men det förtjänar också att upprepas vad juristerna brukar tjata om: allas rätt till en rättvis rättegång. Och Jan Guillou är sannerligen inte rättvis mot kollektivet borgerliga ledarskribenter, för när det kommer till frågor som terrorismbekämpning, övervakning av medborgarna och journalistetik pådyvlar han dem nämligen åsikter som de i regel inte har. Han gör dem dummare, mer repressiva och mindre regeringskritiska än vad de i själva verket är.

När Jan Guillou så tydligt visar att han inte klarar att uppfatta nyanserna hos motståndaren avslöjar han i stället sin egen enkelspårighet. Och det är synd det, för boken innehåller som sagt en hel del giftigheter, men Guillous magplask riskerar att göra honom irrelevant även i de fall han har något viktigt att säga.

Vart tog bokhyllorna vägen?

På nätets mäklarsajter kan man som bekant kika in folks bostäder. En observation efter mycket tittande är att det i många hem inte finns en endaste bokhylla. Jag skulle till och med tippa att antalet lägenheter med en platt-tv överstiger dem med bokhylla. Jag förebrår ingen, men det är förstås intressant att bokhyllans tid som obligatorisk möbel i ett hem är förbi. Och lite trist förstås, för det brukar alltid vara trevligt att studera innehållet i folks bokhyllor när man blivit hembjuden till någon.

Jag kan förresten inte låta bli att notera min egen profilbild här på bloggen. Sittandes vid datorn och i bakgrunden en bokhylla fullproppad med tunglästa fackböcker av vilka jag max tagit mig igenom en tredjedel. Läs förresten här om en viss samhällsbärande folkgrupps fixering vid just böcker.

Ett centraleuropeiskt människoöde

I mina Pragbrev under hösten 2006 fann jag ofta anledning att återkomma till min lärare i konstitutionell rätt, Vojtech Cepl. Men hans personlighet och levnadsöde är så fascinerande att det är värt att berättas utförligare om. Innan jag lämnade Prag gjorde jag därför en intervju med honom:


‘I was 15 years too early and had to rot in Prague for almost 20’

He was registered as an enemy of the state, but within a short period of time he had been assigned to write its new constitution. Alex Ljungvall met Czech law professor Vojtech Cepl for a talk about life and career under Communism – and how all of a sudden a miracle came to happen.

The end of the summer semester is approaching and Vojtech Cepl spends his days examining students. The rumour, however, has it that he does not so much examine his students as tell them: ‘Go West! Go West!’
True or not, the rumour says a good deal about this 69-year old law professor, whose impressive scholarly wisdom, strong views and pro-Americanism, all combined with a disarmingly subtle humour, are impossible to stay indifferent to.
Professor Cepl receives me at his home in the Vinohrady district of Prague. He has a day off from his professorial duties, so he has plenty of time for sharing his memories of an eventful past.

Since 2003 Vojtech Cepl is back at the Faculty of Law at Charles University in Prague after having, as he puts it, ‘served a 10-year sentence at the Czech Constitutional Court in Brno’. Being appointed judge of the Constitutional Court nonetheless marked the culmination of his legal career.
It had all started much earlier, in a very different time. In the 1950’s young Vojtech began his studies at the law faculty, a somewhat gloomy building right by the Vltava river, which during the war had been shut down to serve as headquarters for the Nazi-German SS.
Being raised in an intellectually oriented neighbourhood and spending much time discussing politics and philosophy with his friends, Vojtech dreamt of studying sociology. In communist Czechoslovakia sociology was, however, considered bourgeois and decadent – for understanding society Marxism-Leninism was regarded as sufficient. So for Vojtech, studying law became a substitute for sociology.

Being the son of a state farms and forests company director, thus belonging to the bourgeoisie, entry to law school should normally have been closed for Vojtech. But after the communist take-over in 1948, his father had been forced into manual labour, and when Vojtech was still in his teens, his father died.
– So when I applied to law school, I was registered both as a son of a worker and an orphan. Paradoxically, for communist class origin selection it couldn’t be better.


Professor Cepl

At that time, the intake was only 100 students a year. For being the only law faculty in a country of nearly 15 million people it may seem surprisingly few, but in the 1950’s the party leadership still believed in the central Marxist-Leninist thesis of the withering away of the state. In communist society – the final stage of development – societal conflicts would no longer exist and everybody would have learnt the elementary rules of social intercourse. Accordingly, there would be no more need for lawyers.

After graduation in 1961, followed by two years of mandatory military service and one of law practice, Vojtech returned to the law faculty in 1964. One main reason was the opportunity it gave to travel.
His first trip was to Holland. One of the accompanying students was Michael Bogdan, who later became a professor in Lund and a familiar name to all students of international private law.
- Bogdan was outstanding and his English was the best, Cepl remembers.

Vojtech’s next trip was to Uppsala, where he attended the course Modern Sweden. He pulls a volume out of his bookshelf and shows me a souvenir – it’s Folke Schmidt’s and Stig Strömholm’s Legal Values in Modern Sweden (1965).
The Uppsala visit was probably the most important event for his postgraduate education. Vojtech’s Swedish friend Olof Kleberg gave him the UNESCO Year Book Study Abroad which contained a list of universities offering scholarships. This information was not available in Czechoslovakia. The next two years Vojtech and his friends spent writing applications for admission to western universities. After several refusals to get a permission from the Czech Ministry of Education to travel abroad, in the fall of 1967 Vojtech went to Oxford to study sociology.
During his stay there, the ‘Prague Spring’ – ‘socialism with a human face’ – came to an abrupt end as troops of the Warsaw Pact invaded Czechoslovakia. The Soviet-led occupants established a neo-Stalinist regime and a repressive period, ‘Normalisation’, followed under which many of Vojtech’s colleagues were expelled from the faculty.

Vojtech’s great fortune during this period was in being abroad. And despite having moved on to the University of Michigan in 1969, he was nevertheless optimistic about the future of his motherland and decided to return.
– I had an article published in The Baltimore Sun, claiming that to keep up with the United States in the arms race, the Soviet Union in one or two years would have to start to liberalise and introduce free market and democracy. That was of course a great intellectual mistake: I was 15 years too early and I had to rot in Prague for almost 20.

Back in Prague, and known as a critic of the regime, it was impossible for him to rise in the faculty hierarchy. He was registered on a secret list as ‘Enemy of the Czechoslovak Socialist Republic’, and at the special committee evaluations of all the faculty members every two years, he was regularly close to getting fired. Towards the end of the 1970’s the pressure increased and the secret police even instituted rape allegations against him. Thinking he would have to go to jail, Vojtech seriously contemplated emigration.
During these dark ages he nonetheless enjoyed a certain protection from the communist reformers who had survived within the university bureaucracy, and he never lost his job nor was sent to prison. And even though intellectual freedom in public life was severely curtailed, he could always spend time with his many books.
– When I returned from the US in 1971, I brought a big box full of books of legal theory. I had to bribe the custom official not to open it.
– I probably have the best sociology of law library east of the Rhine. Not in number of books, but because they are so carefully selected, Cepl says with a grin.

The ‘Velvet Revolution’, which started on November 17, 1989, brought the oppressive communist regime to an end. For Vojtech Cepl, it would mean the greatest miracle in his life and a lot of new opportunities. He founded the Civic Forum at the law faculty and was elected by striking students as the vice-dean for foreign relations.
On December 5 he was called to the Rector, who rehabilitated him as docent of civil law. At fifty years of age he had been the oldest junior assistant professor at the university. ‘Too little, too late’, was Vojtech’s succinct reply.
Though being unsuccessful for such a long time, he was now clearly on the winners’ side, and in full swing in bringing the revolution also to the inner life of the law faculty. A late December night in the dark Little Quarters of Prague, he knocked on the door to the Ministry of Education and handed over a list of ten names he wished to see rehabilitated as docents, just as he had been. The nervous Minister of Education, the leader of a small party tolerated by the communists, could do nothing but submit.
Further changes followed in rapid succession, under which some people were removed from their positions, and about fifty teachers being fired following the Soviet invasion were now asked to return to the faculty. Vojtech was appointed vice-dean of the law faculty and head of the department of civil law. Today he admits that some of his old opponents were not treated in a just way, and there are wounds yet to be healed. But things like these are probably unavoidable in a revolution, even when it’s celebrated as a velvet one, he thinks.


The law faculty building in Prague

Vojtech also came to play a prominent part in transforming Czechoslovak society into a democracy and a free market economy. Among other things he was a legal advisor to the then Minister of Finance, Vaclav Klaus.
For a legal scholar and a deep admirer of American constitutionalism, few tasks could, however, stand comparison with becoming a member of the government drafting committee for the new Czech constitution of 1993. And 15 years later Vojtech Cepl is practically regarded as Mr Czech Constitution. During last year’s constitutional crisis with a deadlocked parliament (the two opposing blocks had got 100 seats each in the elections), he figured constantly in the media, explaining and interpreting the constitutional difficulties.
As for the constitution itself, Cepl’s views on the importance of separation of powers and checks and balances were met with a constitutional court seated in the Moravian capital Brno.
With a powerful constitutional court in place, Vojtech’s friend President Vaclav Havel wished to fill it with a lawyer whose competence and democratic dispositions he could trust. So Vojtech spent 10 years in Brno, trying hard to reform and educate the lower court judiciary, which had been trained under Communism, to adjust to the rule of law.

For Vojtech Cepl the 1990’s were, however, not only about rebuilding Czech democracy, but also a decade of growing international recognition, not least in the United States. His numerous awards and visiting professorships at top American universities also confirmed his already very positive views of the US, which he had formed already as a young boy listening to the Voice of America radio broadcasts.
In particular he admires American universities and very much prefers the American pragmatic pedagogical philosophy to the traditional teaching at Charles University.
– Here we are trying to educate noble scholars who read, listen and contemplate. This makes no sense. What modern society needs is not noble scholars, but sophisticated professionals and skilled craftsmen. Besides, only 1 percent has the capacity to be a scholar.

A main object of his critique is the heavy focus on legal history. A reason for the archaic curriculum is the dominance of legal historians at the faculty – a consequence of the tradition from the 19th century’s national revival, he explains.
– Moreover, many of my faculty colleagues left in the early nineties for private practice. The legal historians, for whom there was no demand on the capitalist market, remained.

Straightforward words from a truly grand old man in Czech legal circles. And Vojtech’s outspoken views, whether they concern strictly legal issues or world politics, do without doubt tend to provoke his opponents. In today’s Czech Republic he’s as free to express his opinions as he wishes. Vojtech Cepl, the former ‘enemy of the state’, knows to appreciate this freedom – as well as make use of it.

Alex Ljungvall

(Also published in Press Judicata No 5/2007)