Sven-Erik äkta arbetare i "arbetarregeringen"

Dagens radiosändningar har varit fyllda av rapportering om den "politiska klassen". Den politiska eliten fortsätter växa i antal, med fler politiska tjänstemannajobb inte bara i regeringskansliet utan också i kommuner och landsting och i riksdagen. En egen arbetsmarknad har skapats. Lite överraskande rapporteras också att 40 procent av de politiskt tillsatta tjänstemännen i regeringskansliet inte har gått den traditionella vägen genom ungdoms- eller studentförbunden. Den allmänna föreställningen var att nästa alla hade gått den vägen. En förklaring, säger statsvetarna är att de minskade medlemsantalen inom partierna gjort att rekryteringsbasen minskat och att man därför behövt söka annanstans efter folk.

I allt fall håller ministrarna Sven-Erik Österberg, skogshuggare, och Hans Karlsson, målare, på att bli alltmer unika i regeringen och regeringskansliet då de är de enda riktiga arbetarna. Resten är akademiker, varav ett stort antal säkert förläst sig på knäppa teorier etc.

Jag har de senaste åren skrivit ett antal artiklar om hur den politiska klassen både växer och ordnar det väl för sig själva och för varandra. Den här artikeln som jag hade i VLT i somras adresserar delvis det som rapporterats på radion i dag, men även lite andra saker.

Ungdomspolitiker ser karriärvägar

Politiken har professionaliserats, blivit ett yrke i stället för uppdrag, en karriärväg bland andra att gå. Yrkespolitiken i dess snäva definition, avlönade/arvoderade folkvalda, är alltjämt begränsad men omges av ett ökande antal partianställda och politiskt tillsatta tjänstemän i stat och kommuner, samt den växande gruppen med uppgift att sköta statens opinionsbildning.

Rör vi oss lite längre från yrkespolitikens kärntrupp finner vi för socialdemokraternas del resten av Rörelsen: fackförbunden, ABF, hyresgästerna med flera, medan borgerligheten har lobby- och pr-firmor, tankesmedjor, ledarsidor och i någon mån Svenskt näringsliv. Sammantaget blir det ett ganska så omfattande komplex som man kan hämta sin försörjning ur.

Politik bedrivs under speciella förutsättningar och följer sin egen logik. Till exempel bär i regel någon annan kostnaderna (staten–skattebetalarna, organisationen–medlemmarna). Uppgiften inom politiken är att vara partisk, att stå för något i motsats till något annat, samt att övertyga makthavare, väljare, organisationer eller medlemmar. Politiken kan ställas mot privat företagande (där man själv bär den ekonomiska risken) och förvaltning (där opartiskheten är idealet).

Politiken blir lätt en livslång försörjningskälla. Jag känner många som från 20-årsåldern rört sig obehindrat inom det politiska komplexet, hoppat från tuva till tuva och klättrat successivt på karriärstegen. Dessa besitter så kallad "politisk kompetens" och är inte sällan irriterande mycket präglade av den politiska logik de verkar inom.

Jag är övertygad om att demokratin tagit skada av att politiken professionaliserats, det har uppstått en klyfta mellan politikerproffsen och medborgarna. Ett modest förslag som skulle göra det i vart fall något litet bättre vore att hålla ungdomarna borta från politiken så de hinner skaffa sig andra erfarenheter innan de ger sig i kast med våra gemensamma angelägenheter och skattekronor. Hur en sådan karantän skulle se ut vet jag förstås inte, yrkesförbud är ju inte rimligt och höjd valbarhetsålder knappast troligt. Kanske det kan gå på frivillig väg om bara fler skriver under på problemet?