Bok I: Söta hallonbullar med bitter Ahlmark på Tinells

På trevliga Kafé Tinells gårdsservering, Sjögatan 7 i Sundsvall, drack jag latte, åt hallonbulle och slukade böcker i mängder sommaren 2004. Däribland Per Ahlmarks senaste bok om vänsterns amoraliska världsbild. Jag kommenterade den sedan så här i Sundsvalls Tidning.

Ingen Dumbom

Per Ahlmarks bok Det är demokratin, dumbom! utkom i våras (ute i handeln låg den bredvid antagonisten Hans Blix bok) och innehåller en samling kolumner från Dagens Nyheters ledarsida åren 1997-2003 samt en nyskriven hundrasidig inledning. Den sammanfattar bra Ahlmarks författargärning som under sista decenniet gett oss böckerna Vänstern och tyranniet (1994), Det öppna såret (1997) och sammanställningen av lärofadern Herbert Tingstens artiklar i Tyranniet begär förtroende (1992).

Tonläget är det typiskt ahlmarkska, högt alltså. Det tar dock inte udden av budskapet, tvärtom passar det. Förutom när läsaren, med facit i hand, kan konstatera att av Ahlmarks utlovade jubel i Bagdad över amerikanska befrielsestyrkor (DN 10/10 2002) blev inte mycket. Tvärsäkerheten gör honom sårbar i onödan.

Boken bärs upp av ett par teman. Demokrati och diktatur är världspolitikens mest grundläggande motsatspar, ondskan – vare sig i kommunistisk, fascistisk, nazistisk eller islamistisk tappning – får inte underskattas eller ursäktas, och utrikespolitiken måste bli aktivistisk med en tydlig värdegrund. Ahlmark är på så vis osvensk i sina utgångspunkter, den försiktiga folkrättskramande hållning som präglar Sveriges (och EU:s) utrikespolitik är honom främmande. Samhörigheten är desto starkare med de neokonservativa i USA, Tony Blair i Storbritannien och de moderata krafterna inom israelisk politik. Därmed tillför Ahlmark mycket till debatten här hemma, han gör den med sitt anglosaxiskt färgade perspektiv mindre provinsiell.

Per Ahlmark anklagas av sina motståndare för att vara enkelspårig. Det tar emot att ge dem rätt eftersom de sällan är bättre själva, men i viss mån tycker också jag att Ahlmark gör det väl enkelt för sig. På samma gång som hans texter är sprängfyllda av lärdom och klarsynthet snubblar han ibland på sin egen idealism.

Han uppehåller sig mycket vid demokratins förtjänster, men desto mindre vid den egentligen intressantare frågan om vägen till demokrati – demokratiseringsprocessen. Vad krävs för att ett land ska utvecklas till en stabil demokrati som respekterar mänskliga fri- och rättigheter? Det handlar inte bara om vilja, utan också om kultur, ekonomisk utveckling och religionens plats i samhället. Alla jordmåner är uppenbart inte lika fertila för demokrati. Ahlmark är i mitt tycke för optimistisk i denna fråga, även om han anför tunga exempel på diktaturer som få trodde någonsin skulle demokratiseras: Japan, Sydkorea och Taiwan (DN 1/3 2003).

Denna optimism förklarar hans aktivistiska syn på utrikespolitiken. Om de förtryckta bara väntar på att befrias (på egen hand eller av amerikaner) för att bygga sin demokrati, blir det en naturlig politik att vilja intervenera med trupp och välta diktaturer över ända.

Ahlmarks nya bok bör inte läsas som ett förslag till ny utrikespolitik, även om det anspråket görs. Konflikten mellan demokrati och diktatur är förvisso grundläggande, men inte ensam om att vara det. Frågan om ordning och kaos är också relevant, vilket inte minst Irakkriget påmint oss om.

Det är demokratin, dumbom! kan, likt hans tidigare böcker, med fördel i stället läsas som en nedsabling av vänsterns amoraliska världsbild. Som kritiker är han nämligen oöverträffad.

Alex Ljungvall

Det finns många Ahlmark-wannabes, håll er till originalet!