Goda stunder med Dostojevskij

I DN förra veckan var en artikel om litteraturstudenternas bristfälliga bokliga bildning och att de heller inte kan skriva svenska särskilt väl. Detta fick mig att tänka tillbaka på svensktimmarna i högstadiet.

Från mitten av sjuan, efter första terminens övningar i grammatik, blev dessa timmar en enda lång läsfest. Började med Homeros Iliaden och Odyssén, tog ett rejält hopp fram i tiden till Snorres isländska sagor och Tristan och Isolde, för att därefter läsa oss igenom århundradenas litterära storverk.

Så mycket till analys blev det väl inte. Men nödvändiga historiska bakgrundskunskaper dikterades från katedern av vår drivna lärare medan vi elever febrilt nedtecknade i våra anteckningsböcker, men lyckligtvis inga djuplodande genusperspektiv eller tal om rasistiska diskurser eller dylikt. Utan vi läste bara på – såväl på lektionerna som hemma för att hinna med – och vi sög i oss allt vad vi förmådde.

Villaflickorna i klassen var givetvis mer entusiastiska än höghuspojkarna, men det var ingen som knotade. Alla fick med sig åtminstone en elementär boklig bildning, som nog ägnas mer än en tacksamhetens tanke i dag.

Visst, det var svettigt och det blev åtskilliga sena nätter inför de svåra litteraturproven. Det var före betygsinflationens tid och det fanns bara en femma att kämpa om och till mitt förtret fick jag den inte. Ändå är det utan konkurrens mitt ljusaste skolminne: tre läsår av stenhårt plugg som gav något tillbaka.