Statstelevisionen var till för oss alla

Farbror Zeb med resten av familjen Macahan

Tv var bättre före parabolernas tid, då när invandrarna tittade på Språka på serbokroatiska, småbarnen på clownen Manne och de vuxna på Rapport med Bengt Öste. Den efterlängtade "mångfalden" har blivit en cancersvulst på samhällskroppen. Detta skrev jag om i Sundsvalls Tidning i juni 2003.

På de två kanalernas tid

Jag har ett idylliskt minne från när jag gick i lågstadiet i mitten av 80-talet då klassen kom tillbaka en januarimåndag efter några veckors jullov. Kvällen före hade det varit ett omfattande strömavbrott. Alla var upprörda, vi hade ju missat Solstollarna. (Och Sportspegeln inflikade jag, för att i nästa ögonblick stämplas som tönt av en fjollig tjej.)

Detta var på de två kanalernas tid. Vi i klassen tittade på samma program. En hel del av oss tittade på Rapport eller Aktuellt, det gjorde nämligen föräldrarna och det fanns ju inte så mycket annat att se på. Jag tillhör en av de sista kullarna som fick vara med om den tiden, och för det är jag tacksam. Det gav mig något att jämföra med, mina ungdomsår kom att fördela sig jämnt på båda sidor om brytpunkten.

För på nyårsafton 1987 började TV3 sända via satellit från London. Mina klasskamrater i de trista flerfamiljshusen kunde efter påslag på hyran också se kanaler som MTV och Eurosport. "Jättebra", utbrast en mamma i klassen, "nu kan de ju titta på tv när de är hemma sjuka". Jo, livet blev kanske lite roligare. Efter TV3 fick vi 1989 Nordic Channel (nuvarande Kanal 5), året efter kom TV4 och 1992 ZTV.

Jag ska inte påstå att vi inte ser på samma program i dag, för det gör vi. Tjejer i nian kan säkert diskutera senaste avsnittet av Kanal 5:s Big brother utan att särskilt många behöver känna sig utanför. Robinson har höga tittarsiffror, liksom de stora evenemangen. Men det är också vanligt i dag att vi inte har någon som helst aning om programmet som grannen, dottern eller klasskamraten tittade på i går.

Bra eller dåligt? Framförallt tråkigt. För jag tycker det är trevligt med samtal där många kan delta. När televisionen en gång i tiden gjorde sitt intåg i vardagsrummen höjdes ett varningens finger för att människorna skulle bli asociala när de bara satt i soffan och stirrade in i burken. Men det blev de inte, i stället fick de nya samtalsämnen att samlas kring. Och tv-programmen höll god kvalitet, inbillade man sig i alla fall – det fanns ju inget att jämföra med.

Minns ni förresten familjen Macahan? Första reprisomgången gick 1984. Två populära killar i klasserna ovan min hette Lukas och Sebastian. Luke och Zeb kallades de tills Macahan-febern gått över. Alla fattade.

I dag har vi, neutralt uttryckt, mångfald i tv-utbudet. Förutom de svenska kanalerna (de ovan nämnda plus bland annat TV8) får vi genom parabol och kabel tillgång till ett oräkneligt antal utländska kanaler. Det finns pärlor i denna mängd, just TV8 är en. Men - det känns förstås slitet och inte så lite Marita Ulvskog att säga det, men tyvärr är det mest av allt en mängd enfald som bjuds ut.

Reklamkanalerna måste ha tittare och därför blir de så förvillande lika varandra. Och i det stora hela väldigt dåliga. De sista åren har vi svämmats över av dokusåpor. Det var heller inte mycket bättre innan när såporna följde ett skrivet manus.

Aldrig har svenska ungdomar varit så kunniga i relationspsykologi som i dag. Det är vad de matas med i teven: kärlek, lögner, svek och otrohet och mycket annat. Det är inget positivt kunskapslyft. Mats Trondman vid Växjö universitet har myntat ett passande uttryck för något han menar många ungdomar fastnat i: självreflexivitetens ekorrhjul. Ältande över ens bekymmer och trassliga relationer skapar bara behov av ännu mer ältande. Trondman nämner timslånga telefonsamtal. Jag plussar på med såporna som generatorer. Jag har läst att Jean Baudrillard, en av alla de obegripliga franska teoretikerna, talar om en hyperverklighet: att människor blandar i hop fiktion och verklighet och försöker leva som de gör på teve. Det är väl svårt att hävda det där särdeles bestämt, men däremot vet jag att ungas bruk av antidepressiva medel har ökat kraftigt.

Ja, det var väl något slags förtryck när AB Radiotjänst hade ensamrätt på tv-sändningar i det här landet. Och det är väl frihet nu när vi fått nytta av fjärrkontrollen. Men jag vädjar ändå: välj bort skräpet.

Effekterna skulle bli påtagliga och positiva. Det skulle stärka den sociala sammanhållningen (folk tittar på samma program), bättra på folkhälsan (färre nedbrytande relationsdramer att efterapa) och vara allmänt sedelärande, särskilt på den uppväxande generationen (slipper se och inspireras av doku-svineriet).

Macahan går för övrigt i repris igen. På TV3. Ta därför inte min uppmaning alltför bokstavligt, åtminstone inte de närmsta fredagskvällarna. Följ i stället åter, eller för första gången om du missat det tidigare, hur familjen Macahan med rättrådighet, mod, omdöme, hårt arbete och personliga uppoffringar tar sig igenom ständigt nya svårigheter med hedern i behåll. Att se detta är karaktärsdanande, det lovar jag.