Åter till civilisationen: Transsylvanien

Staden Hermannstadt/Sibiu sedd från ovan

Rumänien är väl inte paradiset på jorden. Men där finns förstås även ljuspunkter.

Habsburgsk odyssé III: I väntan på 2007

Taxiresan in i Rumänien kräver två chaufförer. En som kör och en annan som sköter snacket vid gränsen. En vakt räcker över en välkomstbroschyr med matnyttig information. Lita inte på polisen, läser jag. På den dammiga tågstationen i Suceava klänger tiggarna.

Det är tågstrejk och det enda tåg som går är ett till Bukarest om tjugo minuter. Vi rullar ofrivilligt ut ur Habsburgland men lyckas klara huvudstaden på tio minuter: rekordsnabbt biljettköp och ombord på ett nytt tåg.

Framme i Transsylvanien känns det, trots Draculamyten, mer civiliserat. Hit invandrade under medeltiden tyska bönder, köpmän, hantverkare och bergsmän som förde med sig det avancerade Västeuropa hit. Här spreds på 1500- och 1600-talen protestantismen, som motreformationen sedan aldrig rådde på.

Transsylvanien har också en särskild plats i den romantiska historieskrivningen som den ungerska kulturens vagga och centrum. I historieböckerna inordnas Transsylvanien under Centraleuropa. Rumänskt blev det först med Habsburgväldets sönderfall i och med första världskriget.

I lilla Hermannstadt, eller Sibiu på rumänska, grävs och borras det för fullt. Centrum är en enda stor byggarbetsplats, och folk är trötta på stöket, men vet också att allt måste vara i ordning till 2007 när Hermannstadt blir europeisk kulturhuvudstad. Framför katedralen är ett dussin studenter sysselsatta med att gräva upp stadens döda, nya ledningar måste dras fram.

I Hermannstadt finns, likt resten av landet, bara en spillra tyskar kvar, cirka 2 000. Få har motstått locktonerna från Väst, och den tyska minoriteten är sakteliga på väg att försvinna helt. Ändå är det det tyska Hermannstadt och inte det rumänska Sibiu som belönats med Kultureuropas uppmärksamhet.

Och lite typiskt är väl ändå det för de stackars rumänerna: när de för en gångs skull får ett prestigearrangemang till sig är det tack vare omvärldsintresset för det ickerumänska.

Och egentligen för litet och obetydligt för att vara kulturhuvudstad får Hermannstadt sända ett tack till Luxemburg, som för att stärka sina egna chanser gärna delade på värdskapet.

Stadsbilden är förstås vacker som i en saga, turisterna har redan hittat hit, och på Brukenthalmuseet finns en fin konstsamling att se. Men det som fascinerar mest med Hermannstadt är den livs levande Klaus Johannis.

Fysiklärare Johannis blev i borgmästarvalet 2000 väljarnas protest mot korruptionen och vanstyret. På 90-talet hade alla alternativ prövats, och till sist återstod bara att rösta fram en tysk till jobbet.

Och till skillnad från sina företrädare på posten har han Johannis inte gjort bort sig. Staden är på fötter ekonomiskt, och med några enkla grepp har han rensat upp i den snåriga byråkratin och förbättrat medborgarservicen.

Uppskattningen har heller inte uteblivit. 2004 blev han omvald med 90 procent av rösterna. I framtiden väntar troligen en ministerpost i regeringen, eller så får han bli ambassadör i Wien eller Berlin. Men just nu går Klaus Johannis och resten av Hermannstadtborna i väntans tider på 2007.