Habsburgtiden i nytt skimmer

Den habsburgska kejserliga dubbelörnen.

Habsburgsk odyssé IV: I Istrien

På marinkyrkogården i Pula kan man vandra runt i timmar. Här är på nästan varje gravsten nedtecknad en kort liten levnadshistoria som minner om en gången tid. Pula på Istriens sydspets i dagens Kroatien var Dubbelmonarkins viktiga örlogshamn och varje sommar kommer österrikiska ungdomar hit för att sköta gravvården.

När det duktiga kroatiska fotbollslandslaget spelar håller jag alltid på motståndarlaget. Orättvist eller inte spökar Ustasja och Franko Tudjman, fascism och aggressiv nationalism, för mig när jag ser de rödvitrutiga matchtröjorna i tv:n. Däremot gillade jag Goran Ivanisevic, den långe tennisspelaren som lagt av och nu är bankrutt efter att i hemlandet försökt göra affärer utan att betala mutor. Omöjligt visade det sig.

Och jag gillar Istrien. Dels för att här är fint, men också för att människorna är toleranta, eller kanske snarare indifferenta, men alltså inte nationalistiska. Här lever till och med respekten för Tito, vars partisaner jagade bort de illa omtyckta italienarna som hade tagit Istrien efter Habsburgväldets upplösning. I en pittoresk liten bergsby, vilka det finns många av, ser jag partisanmonumentet ännu stå kvar – otänkbart i övriga landet, och på en husvägg är klottrat den gamle diktatorns namn.

De ensliga bergen upp mot Slovenien till, Tschitschenboden, utgör inte bara en geografisk utan också en historisk kulturell gräns mellan Centraleuropa och det mer avslappnade Medelhavet. Norr om är det smör i matlagningen, öl som dryck och fram har man tagit sig med häst, medan det i söder är olivolja, vin och åsna som gäller.

Kroatien står på lut att komma med i EU, och hade det inte varit för krigsoredan i 1990-talets början, Tudjman och krigsförbrytaren Ante Gotovina som vägrar inställa sig inför domstolen i Haag, hade man i vart fall inte hamnat efter Bulgarien och Rumänien i turordningen. Men alla är inte så förtjusta, och en oro gnager att EU blir ett hot mot livsstilen här. Och med tanke på Bryssels marknadsfundamentalism och byråkratiska krångel är de väl inte ute i helt ogjort väder.

EU befinner sig inte i någon kris men har ett problem som inte är helt olikt Habsburgrikets: bristen på gemensam identitet, folkens vilja att bestämma själva och motståndet (i EU det fredliga politiska, i Dubbelmonarkin det väpnade upproriska) mot centralmakten.

I 1800- och tidiga 1900-talets nationalistiska Europa var Habsburgväldet en dödsdömd konstruktion. De inre spänningarna ledde med skotten i Sarajevo till världskrigets utbrott, vars slut också såg väldets upplösning och bildandet av nya stater enligt principen om nationellt självbestämmande.

Avskytt när det ännu existerade har efter vad som sedan hände ett mer nostalgiskt skimmer lagt sig över Habsburgepoken. Ingen av efterföljarstaterna med Tjeckoslovakien som undantag förmådde upprätthålla ett ens någorlunda demokratiskt styrelseskick. Fascismen och intoleransen mot de etniska minoriteterna frodades, och ekonomiskt halkade man efter Västeuropa ytterligare. Andra världskriget och åren därefter innebar med förintelsen och de väldiga folkfördrivningarna att områdena rensades på merparten av dess etniska och kulturella mångfald. Sedan blev de, under sovjetiskt tvång, uppslukade i ett grått östblock.

Revolutionsåret 1989 innebar en ny chans för ett politiskt, socialt och ekonomiskt förött Centraleuropa. Siktet har varit inställt på framtid och modernitet, och för några av länderna blev EU-medlemskapet 2004 det efterlängtade kvittot på en mödosam resa.

Men den nya friheten har också inneburit tillfälle att blicka bakåt, och även om för mycket grävande i det förflutna inte sällan visat sig destruktivt i den här delen av Europa är det nog inte något problem att historien om Habsburgtiden tecknas allt ljusare.

Alex Ljungvall