Litteraturkanon ingen bom

Tjocka Berta, tyskarnas fruktade vapen i första världskriget, apropå ingenting alls.

I våras skrev jag på bloggen om goda högstadiestunder med Dostojevskij. Jag spann sedan vidare på temat i en krönika i VLT och slutligen också i Frisinnad Tidskrift. Litteraturens roll i skolan har som bekant blivit den kulturpolitiska fråga som debatterats intensivast under sommaren. Detta sedan folkpartiets Cecilia Wikström föreslagit ett framtagande av en officiell svensk litteraturkanon. Jag tycker förstås det låter som ett mycket lovvärt förslag. Ett läsvärt bidrag i den debatten är Richard Swartz kolumn i Svenska Dagbladet den 23 augusti.

Min skoltid är redan historia

Det gick relativt obemärkt förbi men Ibrahim Baylans framträdande i SVT:s Debatt den 2 maj borde tas med när historien om den svenska skolan och dess förfall ska skrivas.

Vad som utspelades var en av vårens drabbningar om den så kallade blattesvenskan. Ebba Witt-Brattström slår ett slag för mera skönlitteratur och ställer upp ett mål: alla elever ska före högstadiets slut ha läst minst en svensk klassiker. Hon ger Carl Jonas Love Almquists Det går an som exempel på lämpligt verk – lättillgängligt, ger en inblick i det gamla Sverige, och dessutom med genusperspektiv!

Baylan replikerar med besked om att det nu faktiskt ska satsas på klassiker i skolan, men på "moderna" klassiker så att eleverna verkligen kommer att kunna ta till sig läsningen.

Vad bra med lite satsning tänker man, och börjar klura på vilka moderna klassiker det finns och funderar på om det är standardkonceptet med Jan Guillous Ondskan för tonårspojkar som ska ta till heders igen, eller om det blir något mer sentida som Torbjörn Flygts Underdog eller kanske Jonas Hassan Khemiris moderiktiga Ett öga rött?

Men Ibrahim Baylan säger Harry Potter.

Harry Potter. Min egen högstadietid i 1990-talets början känns plötsligt som forntiden.

Då, efter en termins drillning i trist grammatik, stoppades Homeros i händerna på oss. Så läste vi i klassen högt och tillsammans Iliaden och svenskläraren bröt vartefter in med förklaringar och utvikningar. Och så fortsatte det högstadiet ut. Svensktimmarna blev en enda lång läsfest där vi under lärarens inlevelsefulla vägledning tog oss fram genom litteraturhistorien: Snorre, Tristan och Isolde, Shakespeare, Molière, Cervantes, Hugo, Dostojevskij, Strindberg, Lagerlöf med flera med flera. Ungefär så som jag föreställer mig att generation på generation före min haft det i skolan.

Och för en modern skolpedagog eller politiker till vänster kanske det låter otroligt, men faktum var att i klassen knotades inte det minsta över att behöva läsa mossiga verk av vita västerlänningar sedan länge döda. Och ingen – allra minst villaflickorna, men inte heller hyreshuspojkarna – kom någonsin på att kräva att i stället få läsa någon baylansk "klassiker". Tvärtom förstod de flesta av oss redan då att uppskatta läsningen. Det var ju inspirerande att invigas i litteratur som var världsberömd, och det kändes inte minst en smula vuxet. Men framför allt tog vi nog undervisningen för given – högstadiet skulle trots allt vara mognare och svårare än mellanstadiet vars infantiliteter vi ju lämnat bakom oss. Och så här i efterhand är man förstås djupt tacksam mot den skola och lärare som skänkte en detta. Högstadiet är väl så nära det hobbeska naturtillståndet vi kommer här i Sverige, men riktigt god undervisning kan faktiskt kompensera för mycket elände.

När jag nu hör av mig till min gamla skola och frågor om litteraturhistoriens plats på schemat får jag veta att man läser en del i nian. Eleverna får korta utdrag ur några svenska författares verk – Strindberg, Moberg etc. Eftersom det kommer litteraturhistoria i gymnasiet är ambitionen att väcka intresse och se till att niorna får inblick och viss kännedom om kulturarvet. Det blir också en period med ungdomsklassiker och då brukar Shakespeare komma in i något kärlekstema.

Alltså långtifrån så katastrofalt man skulle kunna tro när man hör Baylan sätta upp sina mål. Och arbetsuppdelningen mellan högstadiet och gymnasiet är likväl fullt begriplig.

Men ändå. Det som var så givande och fungerade så utmärkt när jag gick i skolan borde väl kunna fungera i dag ynka femton år senare? Den sociala sammansättningen på eleverna är ju densamma. Mindre intelligenta kan de knappast heller ha hunnit bli. Återstår då ambitionsnivån – som det inte är eleverna som råder över.

Alex Ljungvall