Pragbrev II

Ett minus med Prag är luften. Överallt är den plågsamt tjock av hälsovådliga gaser. Ute på gatan är det bilarna som kväver en långsamt till döds, inomhus är det rökarna.

Härom söndagen när jag satt på Globe frågade flickan vid bordet intill: ”Can I borrow your lighter?” ”Öh, lighter?” ”Yeah, lighter.” ”Oh, sorry. I’m from Sweden. We don’t smoke.” (Ja, man blir ju några gånger dummare när man måste tala utrikiska.)

Men rökte gjorde uppenbarligen flickan, trots att hon var från New York där det ju likt Sverige råder rökförbud på barer och kaféer. Hon var glad att vara i Prag där hon fick röka sina cigaretter i fred.

Det finns här i alla fall några pubar och kaféer som erbjuder rökfria avdelningar, men de är inte många. Visserligen röker tjeckerna mycket, och de utlänningar som söker sig till Prag röker nog mera än genomsnittet hemma. Ändå tror jag att rökfrimarknaden ännu inte funnit sin jämvikt, för det är många här som klagar på den svårundvikliga passivrökningen. Vore jag i branschen skulle jag prompt slå upp ett rökfritt ställe och skylta ordentligt med det.

Trots rökbesvären är jag ändå nöjd med att befinna mig i ett land som ännu inte förslavats under folkhälsofascismens lagar och förordningar. Att det i Sverige är kriminellt att röka på kaféer och nöjesetablissemang är ju inte annat än ett enda stort omyndigförklarande av medborgarna.

Veckan som varit och ännu är har undervisningen äntligen kommit igång. Och mycket glädjande uppfyller flertalet av lärarna mina högt ställda förväntningar på dem, ty de både klär sig och pratar precis på det där intellektuellt centraleuropeiska vis som jag föreställt mig de skulle göra.

I konstitutionell rätt har vi den snälle gamle professorn Vojtech Cepl. Han är tillbaka på fakulteten efter att – med hans egna ord – ha avtjänat ”a 10-year-sentence” vid konstitutionsdomstolen i Brno, dit professorskollegorna, efter en visit uppe hos president Havel på slottet, lyckades förvisa honom året 1993.

Högre skrämselfaktor var det på nästa lärare att göra entré. Jag hajade till ordentligt när jag fick syn på Prof. Dr. Lubos Tichy. Samma hår (både längden och färgen), näsa, ja ansiktet överhuvudtaget, samma glasögon, kroppslängd, ja det var nog egentligen inte mer än halländskan som fattades för att det skulle ha varit vår nye utrikesminister Carl Bildt som anlänt för att banka i oss kunskaper om EU:s civilrättslagstiftning.

Det visade sig emellertid under timmens gång att Prof. Dr. Lubos förutom halländskan även saknade den bildtska coolheten. Tvärtom möttes vi av ett slaviskt temperament, och när Lubos tyckte att klassen bestod av idel oduglingar räckte han så ut tungan åt hos!