Pragbrev V

Hemma i Zizkov fredagen den 27 oktober, samt den 3 november.

Förra veckan var det sommarvärme här i Prag. Jag åt då fredagslunchen i solgasset på min balkong, från vilken jag kunde blicka ut över folklivet här på min gata i Zizkov: pojkgänget som hängde på sina cyklar, damen som klev in i Konzumbutiken i huset mittemot, modern med barnet högst upp i samma hus som hängde upp tvätt på balkongen medan skränig popmusik flödade genom öppet fönster.

Men den här veckan har Prag blivit kallt. Och i morse låg det snö på marken.


Artikeln som ännu inte blivit skriven är den som skulle sluta med uppmaningen att kasta mobilen i Fyrisån på Valborg.

Förra hösten lade jag av min mobiltelefon. Det fick vara nog med ständig nåbarhet. E-post, stationär telefon samt ordinarie postgång fick räcka för dem som ville meddela sig med mig. Dessutom gjorde jag klart för mina bekanta att jag ofta träffades på Carolina.

Kring förra julen började jag så skissa på en artikel om mobiltelefonerna. Argumenten för Fyrisåns botten tyckte jag var övertygande: allt från mobilmobbningen i skolorna till hur mobilerna bidragit till den epidemiska stressen och utbrändheten i vårt land.

Men nu har min artikel blivit skriven av Thomas Friedman, stjärnkolumnisten i New York Times.

Visserligen trevar sig Friedman bara försiktigt fram i frågan, men det som innehållsligt fattas artikeln uppvägs samtidigt av att den nu hamnat i NY Times i stället för att förmodligen ha refuserats av skeptiska Ergo-redaktörer hemma i Uppsala.
Slutraderna i Friedmans kolumn:

Hey, I love having lots of contacts and easy connectivity, but in an age when so many people you know — and even more you don’t know — can contact you by e-mail or cellphone, I’m finding this age of interruption overwhelming. I was much smarter when I could do only one thing at a time. I know I’m not alone.

A few weeks ago I was trying to find my friend Yaron Ezrahi in Jerusalem. I kept calling his cellphone and getting no answer. I eventually found him at home. “Yaron, what’s wrong with your cellphone?” I asked.

“It was stolen a few months ago,” he answered, adding that he decided not to replace it because its ringing was constantly breaking his concentration. “Since then, the first thing I do every morning is thank the thief and wish him a long life.”


Varifrån uttrycket ”die dummen Schweden” kommer råder delade meningar om. Kanske från att tyska soldater stötte ihop med frivilligsvenskar under kriget mot Danmark i 1800-talets mitt, eller från 30-åriga kriget då svenska soldater från landet inkvarterades i tyska städer och blev lurade.

I onsdags eftermiddag hamnade lite oväntat på kursen ”Europarecht”. EG-rätten skulle jag nu alltså begripa också på det tyska språket.

Det gick sisådär, jag hängde med i tredjedelen av vad läraren hade att säga, och min enda insats under lektionens gång var att ge ett stycke svar på frågan om EU-länder som ännu inte infört euron: ”Schweden!”, utropade jag entusiastiskt. Fortsätter jag så blir snart min roll i klassen nog given: der dumme Schwede!