Pragbrev IX

Emellanåt påminns man om att man lever och verkar i Centraleuropa, där som bekant sken går före verklighet.

Under några onsdagar hade vi fyratimmarslektioner i förvaltningsrätt med en förvisso mycket entusiastisk lärare, Dr Pomahac, men vars engelska inte en människa kunde begripa. Så medan läraren med den märkligaste språkrytm läste innantill från tjeckiska domstolsavgöranden och Europarådets rekommendationer i ämnet, satt folk i sina bänkar och skrev inköpslistor, läste tidningar eller förberedde presentationer inom andra ämnen. Inte en själ lyssnade på läraren. Själv gjorde jag ett tappert försök att systematisera diverse svenska uttalsregler för min tyska bänkgranne som var särskilt nyfiken på hur man uttalade ”köttbullar”. På sista lektionen med vår oförtröttligt entusiastiske lärare roade jag mig med att oförhappandes ställa en fråga. Klassrumsreaktionen blev precis den jag förväntat mig: folk avbröt sina sysslor, vände sig om och stirrade alldeles förundrat på mig.

Förvaltningsrättslektionen därpå hade vi – helt planenligt – en ny lärare, en humorlös kvinnlig professor. Bland det första vi fick höra från henne var att Dr Pomahac meddelat att vi var en mycket intresserad och aktiv klass med många synpunkter och perspektiv på den europeiska förvaltningsrätten.


Svenska åklagare lider som bekant av en yrkessjukdom: hyperaktivitet. Det åtalas numera hej vilt i vårt land. Ju fler som dras inför skranket desto bättre, tycks åklagarna tänka. (Åtalen till höger och vänster i dataintrångsskandalen är talande.)

Ett sätt för åklagarna att få utlopp för sin energi är att försöka tänja på straffbudens tillämpningsområde; att göra alltfler moraliskt problematiska handlingar till kriminella gärningar. I somras, i samband med protesterna mot Israels bombardemang av Libanon, ville den hyperaktive överåklagaren Sven-Erik Alhem gå vidare i fallet med demonstranten i Malmö som på sin banderoll hade ett likamedtecken mellan hakkorset och davidsstjärnan. Hets mot folkgrupp, tyckte Alhem.

Det blev nu aldrig något åtal, men exemplet visar hur luddig och oförutsägbar gränsen kan bli mellan fredligt utövande av grundlagsskyddade fri- och rättigheter å ena sidan och kriminella gärningar å den andra.

En sund åklagare, med insikten att i ett fritt land bör statens tvångsmakt över medborgarna brukas i minsta möjliga utsträckning, ser inget egenvärde i att överraska medborgare med ett åtal. Men många åklagare ser dessvärre inte saken så. De sätter i stället sin egen personliga utveckling i främsta rummet: genom de ”intressanta fallen”, som innebär chansen att få testa och tänja på lagens gränser, ges de den extra stimulans i arbetet som rutinfallen med misshandel och inbrott aldrig kan skänka.


”The main problem in this country is that people do not listen to me.”
Vår lärare Cepl, som är den tjeckiska konstitutionens Founding Father, känner i dessa dagar av djup politisk och konstitutionell kris i Republiken ett behov av att urskulda sig. Allt det som nu inte fungerar så lysande beror förstås på ”de andra”.


I Prag finns märkligt få hårfrisörer. Det dröjde i alla fall ända tills nyligen innan jag lyckades hitta en hemma i Zizkov.

Att klippa sig i Zizkov kostade hälften så mycket som en flygplatsespresso, och fort gick det också. Men så fick jag förstås standardklippningen: kapa rejält uppå men lämna kvar desto mer där bak. Smått chockad lämnade jag frisersalongen med en lovande ansats till hockeyfrilla!