Pragbrev VIII

Konzum – alltid dyrt!

Som immigrant i den Tjeckiska Republiken är det förrädiskt lätt hänt att se saker och ting med alltför svenska ögon. Förrädiskt eftersom det förstås leder fel ibland. Men häromveckan var de svenska referensramarna faktiskt till praktisk nytta.

Jag behövde en flaska dricksvatten, och övervägde om jag skulle inhandla vattnet i den lilla Konzumaffären i huset mittemot, eller om jag skulle bege mig till småbutiken borta vid tramhållplatsen där jag brukar förse mig med 1,5 liter Dobra Voda för 10,50 tjeckiska kronor.

Jag stannade för Konzum.

Men väl medveten om att Konsum hemma i Sverige alltid är så dyrt, såg jag till att plocka på mig mer än 10,50 kronor innan jag begav mig.

Det var klokt gjort av mig, för Konzum visade sig vara dyrt här som hemma. Dobra Vodan kostade nu hela 12 kronor.


Innan fransmän och holländare förra året röstade nej till den nya EU-konstitutionen hade etablissemanget hemma i Sverige (borgerliga partierna plus socialdemokraterna) kommit överens om ”aldrig mer!”. Aldrig mer efter nesan om euron skulle det oförbätterligt efterblivna, hembygdsnationalistiska folket få stå i vägen för svenskt ja-sägande.

Det vanligaste etablissemangsargumentet för att inte låta folket få säga sin mening var att den nya EU-konstitutionen inte innebar några större förändringar, och därför inte var något att folkomrösta om. (I samma andetag förklarades med myndig ton – men inte desto mindre motsägelsefullt – att det var oerhört viktigt att den nya konstitutionen trädde ikraft.)

Ett område i konstitutionen som knappt alls nämndes av vårt etablissemang var straffrätten. Det var taktiskt riktigt det, ty som jag påpekade redan då: här finns det sprängstoff. Häromkvällen satte jag mig äntligen ner för att titta närmare på konsekvenserna av konstitutionen på straff- och straffprocessrättens område. Och det är sannerligen ingen småpotatis: riksdagen bortkopplad från centrala delar av strafflagstiftningen och en europeisk åklagarmyndighet som ger svenska åklagare order om vad de ska göra, med mera med mera.


Det sägs ibland att Sverige och USA trots alla skillnader i själva verket är relativt lika. Mr Cepl, vår lärare i konstitutionell rätt, undervisar även en klass amerikanska studenter vid New York University som har en filial här i Prag, och han jämför gärna sin europeiska och sin amerikanska klass. Det är klar fördel amerikanerna. Dessa är enligt Cepl aktiva, frågvisa och argumentativa, medan vi i den europeiska klassen sitter tysta och passiva i våra bänkar.

Cepl tror sig se förklaringen i det europeiska feodala arvet av underkastelse inför överheten, ett arv som amerikanerna kastade överbord på resan över Atlanten.

Cepl har hittills i sina jämförande studier emellertid inte tagit tillräcklig notis om de fyras gäng från Sverige. Jag och mina tre svenska medstudenter skiljer nämligen ut oss i den europeiska mängden, för så här långt in på terminen står vi nog i runda tal för säkert hälften av klassrumsinteraktiviteten i vår stora sjuttiohövdade klass.

Men självfallet motsäger denna nordiska avvikelse inte Cepls tes, utan snarast stärker den. Ty till skillnad från våra stackars feodaliserade kontinentaleuropeiska bröder och systrar är ju vi svenskar ett folk av fria självägande bönder som i århundraden vetat och hävdat vår rätt!