Pragbrev XII

Prag är återigen en tvåspråkig stad. Men denna gång är det inte tyskan utan engelskan som samsas med tjeckiskan på Prags gator, spårvagnar och restauranger. Förutom alla turister, utbytesstudenterna samt ett antal britter bor här hela 20 000 amerikaner, vilka sätter ett märkbart avtryck på stadslivet. Vanligen insorteras de i tre kategorier: poeterna, affärsmännen och engelsklärarna. De flesta av poeterna lär dock ha åkt hem kring 1995.

Alla amerikaner som flyttat hit är mer eller mindre hardcore-demokrater – åtminstone det dussintal som jag hunnit fråga ut om saken. Orsaken är simpel får jag höra: republikaner förflyttar sig ogärna utanför USA, medan demokrater de senaste sex åren haft goda skäl att gå i exil.

Att så många av dem hamnat i Prag och inte i någon av Europas övriga metropoler beror på att Tjeckien faktiskt gillar amerikaner, och därför frikostigt och utan större krumbukter ger dem uppehållstillstånd. Till andra EU-länder får de på sin höjd åka som turister, samt därutöver motta bannor på grund av den president som de själva så innerligt avskyr.

Men här har de å andra sidan inrättat sig väl med egna fora och vattenhål som Prague Post och Globe café. Amerikanerna i Prag lever livet gott helt enkelt.

Bland tjeckerna råder en utbredd beundran för USA och allt det som är eller tros vara ”amerikanskt”. Under de första lektionerna på en kurs i amerikansk avtalsrätt, som hölls av en influgen höjdarprofessor från University of Michigan, stod denna beundran mig rentav upp i halsen. De tjeckiska studenterna – jag var ensam icketjeck i den cirka 60-hövdade klassen – var inlästa och aktiva, och försökte tala engelska på amerikanskt vis, och rentav lägga sig till med amerikanskt kroppsspråk. För mig kändes det väldigt oeuropeiskt – det vill säga obehagligt.

Men de tolv lektioner som kursen varade, varje vardagsmorgon klockan 8-9.40 i två och en halv vecka med åtskilligt att läsa till var gång, var inte utan dynamik i detta avseende. Det märkes ganska så snart att tjeckerna, hur mycket de än så önskar, trots allt inte är amerikaner. Höjdarprofessorns så typiskt amerikanska kvickheter kunde de sällan ge retur på, utan istället trasslade de in sig i centraleuropeisk omständlighet. Under andra veckan gick det inte heller att ta miste på utmattningen och avsaknaden av amerikansk tävlingsinstinkt. Allt oftare hördes i det allt mer glest besatta klassrummet: ”Sorry, I have not read the case”. Men den djupa beundran för den influgne professorn förblev förstås konstant.