Pragbrev XI: Dresden

På Café Schinkelwache.

Det sägs ju om Dresden att där frodas de politiska ytterkanterna – både vänstern och högern går bra i valen. Så gjorde jag också min första sachsiska bekantskap på gamla fashionabla Pragerstrasse, som leder den nyanlände från tågstationen in mot stadens centrum, med en Karl Marx-skäggsgubbe med sovjetflaggan i ena handen och kommunistisk litteratur och rockmusik i den andra.

Gubben var uppenbart road över att få växla några ord med svensken på besök, och sken upp betydligt när jag erkände att jag läst lite Marx – så jag fick snabbt fylla i med att jag även studerat de liberala och konservativa ideologierna. Jag återanvände också lite borgerlig propaganda från valrörelsen om den 20-procentiga arbetslösheten, och alls inte de fem procenten som gubben hade hört talas om, och att Sverige inte varit något socialt paradis under åtminstone de senaste 20 åren. Han såg lite besviket konfunderad ut, men ville inte desto mindre gå på Teatern med mig. Men med känslan att jag komprommeterat mig tillräckligt redan efter denna mycket korta stund i staden, avböjde jag vänligt och önskade Karl Marx-gubben en trevlig dag.

Eftersom det var på den trettonde jag ankom Dresden, avlöpte min första dag annars helt i världskrigets förödande tecken. Det var ju på kvällen den 13 februari 1945, 62 år tidigare, som de brittiska bombplanen flög in över staden och lossade en sådan mängd spräng- och brandbomber att innerstaden kom att förvandlas till en stor ruin med 25 000 till 40 000 döda människor. (En på borgmästarens initiativ tillsatt historikerkommission arbetar för närvarande med att fastställa en någorlunda precis siffra. Detta görs framför allt i syfte att en gång för alla få ett slut på diskussionen om antalet bomboffer.)

Efter en stärkande kopp kaffe med den sachsiska specialiteten Eierschecke på kaféet Schinkelwache invid Theaterplatz, begav jag mig därför med spårvagnen ut till Johannisfriedhof där tal och kransnedläggning till minne av offren skulle ske. Efter en stund på plats bland en 60-hövdad skara idel äldre Dresdenbor respektive politiska högdjur samt en general från försvarsmakten, förstod jag att detta antagligen inte var en minnesceremoni öppen för vem som helst. Men eftersom ingen heller invände mot min närvaro fick jag lyssna till såväl präst som den sachsiske lantdagspresidenten, och gick sedan även med i processionen till viloplatsen för bombnattens offer.

Senare framåt kvällningen hamnade jag smått slumpartat i ett av SPD arrangerat minneståg som gick från Albertplatz i Neustadt över Carolabrücke till den återuppbyggda synagogan. En bit bort därifrån kunde jag också skymta ett annat demonstrationståg, fullt av svartklädda människor och med fruktansvärd hårdrock utströmmande från högtalare. Där viftades också med den israeliska och den brittiska flaggan. Smått osäker på om det var nazister som med någon slags nyfunnen ironi lagt sig till med inverterade symboler, eller om det kunde vara extremvänstern som ju hyllar bombningarna, fann jag mig till nöds att fråga ett par civilister om saken. Det var extremvänstern som var i farten, upplystes jag om.

Men jodå, nazister fanns förstås också på plats denna kväll. De utnyttjar förstås bombnatten i sin politiska propaganda och lägger ofta på en nolla i offerantalet. Men Dresden var denna kväll så proppat med polisstyrkor att det var nästintill fysiskt omöjligt att få syn på en endaste nazist.

21.45 ringde så alla Dresdens kyrkklockor. Det var en stämningsfull ljudkör, närmast fridfull, i skarp kontrast till hur det lät och måste ha känts för dresdenborna klockan 21.51 den 13 februari 1945 när flyglarmet gick. I den nyss återuppbyggda Frauenkirche var det sedan Nacht der Stille med sång och bön för freden och fullt med tända ljus.

Förmiddagen därpå var det museigalopp. I barockpalatset Zwinger avklarade jag på halvannan timme det överväldigande konstgalleriet, den lite poppigare rustningskammaren med smyckade vapen av alla de slag, samt den storslagna och fantasirika porslinssamlingen med dess närmast groteska porslinsfigurer hämtade ur djurvärlden. Därefter företogs ett hastigt besök i Grüne Gewölbe, den magifika skattkammaren i residensslottet. Allt hade självfallet varit värt en mycket längre mässa, men museer tar som bekant på krafterna och jag var otålig att ge mig i kast med nästa aktivitet.

Vilken var att snöra på mig löparskorna och i den behagliga åttagradiga luften ge mig ut längs med Elbes nordöstra strand. Det blev en härlig löptur! Längs med floden låg praktfulla villor uppradade, erinrande om de tider då Dresden var en europeisk metropol där gräddan samlades, och inte som efter 1945 en sachsisk avkrok. Nu höll flera av villorna på att renoveras för att hyras ut som lägenheter. Efter att förlorat mig alldeles i dessa och sprungit på tok för länge och för långt ifrån hotellet fick jag sedan till att ta spårvagnen hem igen.

Tämligen fysiskt utmattad hastade jag sedan vidare på guidad tur i den berömda Semperoperan, där bland annat uruppförandena av Wagneroperorna ”Der fliegende Holländer” och ”Tannhäuser” gick av stapeln. Det nuvarande operahuset är det tredje i ordningen. Det första brann 1869 och det andra förvandlades till aska på bombnatten. Den nuvarande byggnaden invigdes så 1985, och jag kunde inte hjälpa att förundras en smula över alla målningarna med bibliska motiv som återskapades trots att detta var under den socialistiska antikyrkliga DDR-tiden. Uppenbarligen var i vart fall här vördnaden för det ursprungliga starkare än den ideologiska renlärigheten. Men vad hade jag förväntat mig, arbetare och fabriker i stället för originalmotiven?

Jag fann sedan vägen till gemytliga Teegadrom, beläget på Louisenstrasse i Neustadt. Omgående hörde jag svensktalande röster och fann till ömsesidig förvåning två tyska svenskstudenter, hos vilka jag slog mig ned för en trevlig stunds samvaro. Efter ytterligare några timmar i testugan och fyra kännchen te (sammantaget 1,6 liter), hamnade jag så på kebaben Beirut för att få mig lite fastare föda. Det visade sig att ägaren hade bott ett halvår i Stockholm och Göteborg, och likaså hade en av de övriga gästerna tillbringat fyra månader i Göteborg. För att hedra den svenska närvaron bjöds jag på både ett första och ett andra glas – äppelte!


I testugan med en kännchen yogi-te.

Dag tre inleddes med Stasimuseet, där före detta DDR-medborgare också kan få ut sina egna filer. Förmiddagen fortsatte sedan i den totalitära statens skugga med ett besök i det gamla fruktade Justizpalast, där antinazister fängslades och avrättades. (Under bombnatten dog där cirka 30 interner, men desto fler lyckades fly fångenskapen när murarna rämnade – om än i flera fall endast tillfälligt.) Efter ytterligare några turer på stan var de sedan dags att säga adjö till den sachsiska huvudstaden och stiga ombord på tåget söderut längs med Elbe och Moldau: wieder nach Prag!


Jag passade på att köpa på mig lite böcker. Detta blev bokskörden från Dresden.