Kramas med Hamas

Efter Hamas seger i palestinska parlamentsvalet diskuteras som bäst hur västländerna ska förhålla sig till en Hamasledd regering. Uttalandena hittills har varit att stöd och samarbete med den palestinska myndigheten kan fortsätta endast om Hamas tar avstånd från våld samt erkänner Israels rätt att existera.

Jag tror att det är att sätta ribban för högt. Det centrala är inte vad Hamas säger, utan vad de gör. När radikala grupper kommer till makten finns chansen att de modereras när de plötsligt ställs inför praktiska problem och måste agera realpolitiskt. Med det sagt inte säkert att Hamas kommer att gå den vägen. Men otvivelaktigt finns nu möjlighet för en sådan utveckling.

Bortse därför från Hamas retorik för ett tag, det vore inte bra om västländerna hakade upp sig på symbolhandlingar. Observera i stället noga vad Hamas uträttar i praktisk handling, och erbjud redan nu stöd och hjälp för att knuffa det nya palestinska styret i rätt riktning.

Det behöver inte vara fel att kramas med Djävulen om det gör honom godare. Visst kan det vara obehagligt, men i Palestinakonflikten står det betydligt större saker på spel.

Kafé V: Klassiska Louvre blir räddningen

Foto: NILS-JOHAN TJÄRNLUND

I Prag är det ont om frukostöppna kaféer. Har man inte inkvarterat sig själv på hotell med egen frukostmatsal kan det därför vara förenat med viss ansträngning att få en anständig frukost.

Räddningen blir klassiska Cafe Louvre på Narodni Trida 20 i centrala stan, som erbjuder förstklassiga frukostar från klockan 8 på vardagsmorgnarna och klockan 9 under helgerna. Här finns olika alternativ: fransk frukost, engelsk, amerikansk etc. Beställning och servering vid bordet.

Cafe Louvre har sedan 1902 sett åtskilliga kända gäster, bland dem Franz Kafka som ofta kom hit. Lokalen är såklart mycket tjusig och det finns faktiskt en sal för rökfritt. Tidningar tillhandahålls, såväl tjeckiska som internationella. Och gästerna är inte enbart turister, även pragborna själva gillar att söka sig till Louvren. Så mycket bättre blir inte Centraleuropa än här!

Det är med lokala mått dyrt, men Prag är än så länge för oss svenskar en någorlunda billig stad. Därför går det att med gott samvete njuta på Cafe Louvre med en utdragen frukost innan dagens aktiviteter pockar på uppmärksamheten.

När jag var där? I juni 2005.

Kafé IV: Trendigt i Prag

På behörigt avstånd från turiststråken och de tjusiga kaféerna i Prags gamla stad finner man på adressen Krymská 12 bokkafét Shakespeare and Sons. Lite åkande med trammen eller några kilometers promenad genom Prag och så är man där.

Mot gatan vetter kafédelen och innanför finns en mycket välsorterad engelsk bokhandel men med böcker även på tyska och tjeckiska. Vid tiotiden på junikvällen är det en lugn och hemtrevlig – eller snarare cool – atmosfär på kafét, men inte så många gäster. Säkert är det mera välbesökt på andra tider, och jag gissar att hit söker sig yngre människor med intellektuella ambitioner.

Här dricks givetvis kaffet inte bara svart. Bakverk och kakor finns och de ser goda ut. Men förstås också öl och vin med mera, det är ju öppet till midnatt, och jag tar en öl och beställer varma mackor. Både prisvärt och gott efter att ha gått på stan hela dagen.

Sitter några timmar med internationella tidningar och magasin, och det är skönt att de andra gästerna inte är så många eftersom det blir både rofyllt och inte så mycket tobaksrök i lokalen. Men det är säkert trevligt också med mera folk och nog en lämplig plats att knyta kontakter på. Till Shakespeare and Sons kommer jag bestämt att återvända när bara tillfället ges.

Kafé III: Med Östen Undén på Värmlands

Värmlands nation är min favorit bland studentnationerna här i Uppsala. Kanske har det med första intrycket att göra, jag började besöka Värmlands under våren 2003 när nationens lunch- och kaféverksamhet upplevde en storhetstid med långa köer till den digra salladsbuffén och med gigantiska bitar morotstårta och kladdkaka för bara tian till åttakronorskaffet. Sedan dess har det gått i vågor, men aldrig varit så bra som då.

Alltjämt är jag dock en trogen besökare. Lokalen bidrar förstås härtill, sal med högt i tak och porträtt av nationens gamla ämbetsmän på väggarna, bland dem juridikprofessorn och sedermera utrikesministern Östen Undén. I ett mindre rum intill hänger dessutom den än mer celebra Erik Gustaf Geijer.

Lunchen har på sistone fått ett uppsving, med varmrätt med grönsallad och nybakt bröd till för 40 kronor. Då ingår dessutom kaffe. Annars är det om vardagarna inte mycket bevänt med kaffetillbehören, inte så mycket mer än några trista småkakor etc.

Men söker man sig hit på det traditionella lördagsfikat ser det annorlunda ut. Då möts man av berg av färdiggjorda mackor, liksom olika slags smörgåstårtor samt en mängd bakverk. Helt fantastiskt!

I Uppsala finns många utbytesstudenter och dessa utbytesstudenter uppskattar i hög grad nationsfiken. Men trots engelskan, franskan, tyskan som talas vid borden runtomkring kan det ibland kännas mer provinsiellt än internationellt. Kanske det beror på att studenterna ändå är en tämligen homogen grupp som här i Uppsala gör ungefär samma erfarenheter allesammans.

På Värmlands stannar jag gärna några timmar och ägnar mig åt studierna eller läser någon mer frivilligt vald bok. En förutsättning är att musiken inte stör, vilket den emellanåt gör. Ibland har jag gått och bett om bättring, ibland inte mäktat med. Men så här långt in på vårterminen verkar det lovande, i förrgår tisdag var det tyst i högtalarna och när jag satt tre timmar i eftermiddags spelades faktiskt helt godkänd musik.

Människorättskämpe eller ond världspolis?

I de inledande avsnitten av tv-serien Commander in Chief har president Mackenzie Allen (Geena Davis) 1) efter hot om militär insats fått en kvinna, som dömts för äktenskapsbrott till döden genom stening, frisläppt ur nigerianskt fängelse, 2) manat folket i en bananrepublik till statskupp mot diktatorn under hot om att annars förstöra landet kokaodlingar, 3) på en presskonferens under ett statsbesök grälat öppet med Rysslands president om mänskliga fri- och rättigheter.

Det är lätt att inse realpolitiska vådor i det här slaget av politik, men rent moraliskt kan man ju inte annat än gilla det starkt. Eller?

Vänstern, som ser sig självt som den moraliskt mest högtstående kraften i vårt samhälle, kan nämligen tänkas vara av annan uppfattning.

Ty vänstern 1) gillar förvisso demokrati och mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors jämställdhet, men för vänstern 2) är folkrätten något gott sig och brott mot folkrätten något i sig ont, 3) är små och fattiga stater per definition goda – just därför att de är små och fattiga, samt 4) är USA en imperialistisk världspolis vars makt måste begränsas.

President Allens gräl med den ryske presidenten går nog hem hos vänstern, Ryssland är ju inte litet och fattigt, dessutom är det elakt mot sådana små och fattiga folk vänstern gillar bättre – som tjetjener etc. Men kvinnan i det nigerianska fängelset och statskuppen i bananrepubliken – där ser garanterat stora delar av våra "moraliska" vänster med ogillande på hela historien som ett uttryck för amerikansk allmakt och arrogans. För det är ju brott mot folkrätten och det är att ge sig på ett litet och fattigt land, och dessutom gör ju inte amerikaner något för att vara goda, utan det ligger alltid någon lurig baktanke bakom alla förment goda handlingar USA företar sig.

Slutsatsen är att det är motsägelsefullt att vara vänster eftersom man ofta hamnar i en position där man motarbetar det man i grunden tycker bra om. Men jag tror å andra sidan att de själva inte alltid förmår uppfatta den konflikten. Och det är nog tur det för vänstern, plågande samvetskval slipper man ju.

Sven-Erik äkta arbetare i "arbetarregeringen"

Dagens radiosändningar har varit fyllda av rapportering om den "politiska klassen". Den politiska eliten fortsätter växa i antal, med fler politiska tjänstemannajobb inte bara i regeringskansliet utan också i kommuner och landsting och i riksdagen. En egen arbetsmarknad har skapats. Lite överraskande rapporteras också att 40 procent av de politiskt tillsatta tjänstemännen i regeringskansliet inte har gått den traditionella vägen genom ungdoms- eller studentförbunden. Den allmänna föreställningen var att nästa alla hade gått den vägen. En förklaring, säger statsvetarna är att de minskade medlemsantalen inom partierna gjort att rekryteringsbasen minskat och att man därför behövt söka annanstans efter folk.

I allt fall håller ministrarna Sven-Erik Österberg, skogshuggare, och Hans Karlsson, målare, på att bli alltmer unika i regeringen och regeringskansliet då de är de enda riktiga arbetarna. Resten är akademiker, varav ett stort antal säkert förläst sig på knäppa teorier etc.

Jag har de senaste åren skrivit ett antal artiklar om hur den politiska klassen både växer och ordnar det väl för sig själva och för varandra. Den här artikeln som jag hade i VLT i somras adresserar delvis det som rapporterats på radion i dag, men även lite andra saker.

Ungdomspolitiker ser karriärvägar

Politiken har professionaliserats, blivit ett yrke i stället för uppdrag, en karriärväg bland andra att gå. Yrkespolitiken i dess snäva definition, avlönade/arvoderade folkvalda, är alltjämt begränsad men omges av ett ökande antal partianställda och politiskt tillsatta tjänstemän i stat och kommuner, samt den växande gruppen med uppgift att sköta statens opinionsbildning.

Rör vi oss lite längre från yrkespolitikens kärntrupp finner vi för socialdemokraternas del resten av Rörelsen: fackförbunden, ABF, hyresgästerna med flera, medan borgerligheten har lobby- och pr-firmor, tankesmedjor, ledarsidor och i någon mån Svenskt näringsliv. Sammantaget blir det ett ganska så omfattande komplex som man kan hämta sin försörjning ur.

Politik bedrivs under speciella förutsättningar och följer sin egen logik. Till exempel bär i regel någon annan kostnaderna (staten–skattebetalarna, organisationen–medlemmarna). Uppgiften inom politiken är att vara partisk, att stå för något i motsats till något annat, samt att övertyga makthavare, väljare, organisationer eller medlemmar. Politiken kan ställas mot privat företagande (där man själv bär den ekonomiska risken) och förvaltning (där opartiskheten är idealet).

Politiken blir lätt en livslång försörjningskälla. Jag känner många som från 20-årsåldern rört sig obehindrat inom det politiska komplexet, hoppat från tuva till tuva och klättrat successivt på karriärstegen. Dessa besitter så kallad "politisk kompetens" och är inte sällan irriterande mycket präglade av den politiska logik de verkar inom.

Jag är övertygad om att demokratin tagit skada av att politiken professionaliserats, det har uppstått en klyfta mellan politikerproffsen och medborgarna. Ett modest förslag som skulle göra det i vart fall något litet bättre vore att hålla ungdomarna borta från politiken så de hinner skaffa sig andra erfarenheter innan de ger sig i kast med våra gemensamma angelägenheter och skattekronor. Hur en sådan karantän skulle se ut vet jag förstås inte, yrkesförbud är ju inte rimligt och höjd valbarhetsålder knappast troligt. Kanske det kan gå på frivillig väg om bara fler skriver under på problemet?

President Bengt - i alla fall om jag fick välja

I dag är det presidentval i Finland och Chile. Nu på eftermiddagen har jag sett några avsnitt av tv-serien Commander in Chief med Geena Davis som amerikansk president. Det är mycket kvinnliga presidenter i farten alltså, i Finland lär ju Tarja Halonen bli omvald och i Chile ligger Michelle Bachelet bäst till.

Finge jag välja president här i Sverige skulle det dock inte bli någon kvinna. Inte av princip förstås, utan för att jag inte kommer på någon lämplig. Det får således bli en herre så länge. Tre tänkbara sådana är i turordning:

1. Bengt Göransson. Den förre socialdemokratiske utbildnings- och kulturministern är en sympatisk intellektuell, en folkbildare av gammalt klassiskt slag och en utmärkt talare. Han skulle säkert bli en bra president.

2. Nils Lundgren. Junilistans omtyckte ordförande är en bildad karl, filosofie doktor i nationalekonomi och med ett stort intresse för historia. Dessutom maratonlöpare och vasaloppsåkare. Lundgren vill komma hem från EU-parlamentet i Bryssel/Strasbourg för att sitta med och bestämma i riksdagen. Det blir nog ett alltför svårt företag. Som tröstpris kan han få bli president.

3. Johan Hirschfeldt. Hovrättspresident Hirschfeldt blev ju något av en folkhjälte när han presenterade tsunamikommissionens rapport som kritiserade regeringen så hårt. Hirschfeldt figurerar i alla tänkbara sammanhang då han i många år varit regeringens favoritutredare (vi får dock se hur det blir med utredningsuppdragen framöver). Fick Hirschfeldt bli president vore det en tröst för familjen, ty systern Lena (Lena Marcusson, professor i offentlig rätt) fick ju inte bli universitetsrektor i Uppsala.

Bubblare får bli Stig Strömholm, den förre rektorn här i stan. Bor i fina Kåbo, men har i sin ungdom med egna ögon upplevt slummen i Dragarbrunn. Lär också ha sagt: Det finns bara en Stig Strömholm. Så sant så.

Utgångspunkten för min lista på lämpliga namn har varit att inte nämnvärt med makt skulle följa med presidentämbetet. Ungefär som i Tyskland föreställer jag mig det.

Kafé II: Här bör man inte sitta länge...

Carolinafiket ligger som ni förstår på Carolina Rediviva, alltså det stora biblioteket här i Uppsala. (Det har säkert hänt en eller annan gång att den färske Uppsalastudenten trott att Carolina är en synnerligen populär flicka i stan.)

På Carolinafiket sitter man inga längre stunder, eller man bör i vart fall inte, eftersom på Carolina befinner man sig i första hand för att studera. Men det är förstås lätt att bli kvar, och då inte bara av pur lättja utan även av fikets kvalitéer i sig. Det är nämligen ett mycket trevligt kafé, med vacker inredning, trevlig personal och ibland spelas dessutom behaglig klassisk musik.

Kaffet kostar bara tiokronan, och även tillbehören såsom kakor och punschrullar är i prisläge undre. Dock ingår inte påtår, vilket emellertid ej utgör någon större olägenhet med tanke på kaféets funktion i första hand som ett rum för kortare återhämtningspauser i de intensiva studierna.

Så står inte fiket heller med tidningar eller magasin i större mängd, och de som finns är snarast av slaget Gods och gårdar och dylikt. Här dricker man således bara sitt kaffe i lagom takt innan det är dags att återvända in i läsesalarna.

Fördelarna till trots är Carolinafiket sällan välbesatt. Studenter dominerar självfallet, och bäst representerade torde folket från den borgerliga studentföreningen Heimdal vara. Det händer inte ofta att inte någon därifrån finns på plats, och åt dessa gäster passar säkert utbudet av magasin alldeles utmärkt. Man får hoppas att de inte försakar studierna alltför mycket, även om det på Carolina ej är fy skam att tituleras överliggare!

Senast jag var där var i eftermiddags.

Kafé I: I traditionsrik Helsingforsmiljö

På en kaféblogg som denna är det är hög tid att skriva några rader om kaféer jag besökt. Valet av första kafé att skriva om var tämligen enkelt: vi beger oss till andra sidan Östersjön och huvudstaden i vårt närmaste grannland.

Ekbergs kafé i Helsingfors är en klassiker, belägen på Bulevarden 9 en bit bort från den värsta stadsrusningen. I denna propra lokal kan man tillbringa timmar vid något av de gamla marmorborden i sällskap av en tidning eller bok. Hufvudstadsbladet finns liksom amerikanska Newsweek, och är dessa upptagna kan man ju testa finskkunskaperna med Helsingin Sanomat.

Det är bordsservering som expedieras oftast både snabbt och elegant. Bakverken är nätta och delikata, och det ingår påtår i kaffet. Men bäst på Ekbergs är att man kan tjuvlyssna till skönklingande finlandssvenska. Här är nämligen den finlandssvenska societeten väl representerad, i allt fall tillräckligt för att göra mig salig.

Prisläget är i det övre, men alls inte oanständigt, och sopplunchen med efterrätt och kaffe kostar sju euro – riktigt prisvärt!

Senaste besöket på Kafé Ekbergs skedde julen 2004.

Bok II: Och folk fortsatte göra historia...

Här är ett till tips på bok att läsa. Jag recenserade den nyligen i VLT. Här är en lite längre version med mer roliga citat ur boken.

Roligt och tankeväckande om 1900-talet

Europeana – en kortfattad historia om nittonhundratalet
Patrik Ourednik
Natur och Kultur 2005

I boken, eller krönikan snarare, Europeana lägger tjecken Patrik Ourednik pussel över förra århundradet. Bitarna läggs ut lite hur som helst - någon sammanhållen berättelse är det inte - men passar bra ihop ändå. Slutresultatet är ett samtidigt spränglärt och galghumoristiskt verk utan vare sig moraliserande eller akademiserande, med inga källhänvisningar eller ens något namns nämnande.

Ourednik gycklar sig fram och tillbaks, kors och tvärs, genom ett nittonhundratal som för var sida ter sig allt absurdare. Men det är ingen 70-talist ur den ironiska generation som håller i pennan utan en 50-talist uppvuxen på andra sidan järnridån, så allvaret försvinner aldrig ur läsningen.

Det är intensivt och ofta roligt, men väcker eftertanke och reflektion – mycket om rasismen, folkmorden och krigen, men också kvinnofrigörelse, modernitet, religion, Internet, depressioner med mera. Trots det avväpnande ordflödet, de små och få sidorna (138 stycken) med dessutom stort typsnitt, blir läsningen snart ändå tröttsam, i längden lite för mycket gyckel och bisarrheter, och trots det uppdrivna tempot faktiskt flera upprepningar. Som bok att plocka upp för en stunds rofylld läsning fungerar den dock utmärkt. Några axplock om 1900-talets början, slut och vad som hände däremellan får illustrera:

"Andra sade att nittonhundratalet började när det blivit klarlagt att människorna härstammade från aporna, och en del människor sade att de härstammade mindre från aporna än andra, eftersom de snabbare hade gjort framsteg i utvecklingen. Sedan började människor jämföra språken och fundera på vem som hade det mest utvecklade språket och vem som hade kommit längst i civilisationsprocessen. För det mesta ansåg man att det var fransmännen, eftersom man gjorde olika intressanta saker i Frankrike och fransmännen kunde konversera och använde konjunktiver och konditionalisformer och log förföriskt mot kvinnorna och kvinnorna dansade cancan och målarna kom på impressionerna."

"I länder med katolsk tradition existerade inga eugeniklagar, eftersom katolikerna var emot utvecklingsteorin och sterilisering och aborter och sade att ingen hade rätt att ta ifrån människan det som Gud nedlagt i henne, och protestanterna sade å sin sida att attityderna utvecklades och att det var typiskt för katolikerna att avvisa framsteget och att det var något som de hade gjort i fyrahundra år."

"Sociologerna sade att depressionerna var ett patologiskt uttryck för en känsla av oförmåga och ett medvetande om tomhet. Och att människorna tidigare varit neurotiska eftersom de skulle ha velat göra förbjudna saker men inte kunde, eftersom det var förbjudet, och att de kände sig skuldmedvetna när de bröt mot förbudet. Och senare när nästan allt var tillåtet började de bli depressiva eftersom de inte visste vad de egentligen ville göra och förvandlades till nya patologiska subjekt, och psykiatrikerna sade att det patologiska subjektet fullständigt hade förändrats."

"Flyganfallen mot Serbien varade i sjuttioåtta dagar och var den första internationella militära konflikten i Europa sedan 1945 och var också det första kriget i vilket inte en enda soldat på segrarsidan dog, och krigsstrategerna sade att det var ett löfte inför framtiden och att ingen skulle dö i krig i framtiden utom fienden."

"1989 kom en amerikansk politolog på en teori om historiens slut enligt vilken historien egentligen slutade 1989, eftersom den moderna vetenskapen och de nya kommunikationsmedlen gjorde det möjligt för människorna att leva i välstånd. Och att medborgaren egentligen var konsument och att konsumenten också var medborgare och att alla samhällsformer utvecklades mot liberal demokrati och att den liberala demokratin å sin sida ledde till alla auktoritära styrelseformers undergång och till politisk och ekonomisk frihet och jämlikhet och en ny tidsålder i den mänskliga historien, som emellertid inte längre skulle vara historisk. Men många människor kände inte till den teorin och fortsatte att göra historia som om ingenting hade hänt."

Alex Ljungvall

Bok I: Söta hallonbullar med bitter Ahlmark på Tinells

På trevliga Kafé Tinells gårdsservering, Sjögatan 7 i Sundsvall, drack jag latte, åt hallonbulle och slukade böcker i mängder sommaren 2004. Däribland Per Ahlmarks senaste bok om vänsterns amoraliska världsbild. Jag kommenterade den sedan så här i Sundsvalls Tidning.

Ingen Dumbom

Per Ahlmarks bok Det är demokratin, dumbom! utkom i våras (ute i handeln låg den bredvid antagonisten Hans Blix bok) och innehåller en samling kolumner från Dagens Nyheters ledarsida åren 1997-2003 samt en nyskriven hundrasidig inledning. Den sammanfattar bra Ahlmarks författargärning som under sista decenniet gett oss böckerna Vänstern och tyranniet (1994), Det öppna såret (1997) och sammanställningen av lärofadern Herbert Tingstens artiklar i Tyranniet begär förtroende (1992).

Tonläget är det typiskt ahlmarkska, högt alltså. Det tar dock inte udden av budskapet, tvärtom passar det. Förutom när läsaren, med facit i hand, kan konstatera att av Ahlmarks utlovade jubel i Bagdad över amerikanska befrielsestyrkor (DN 10/10 2002) blev inte mycket. Tvärsäkerheten gör honom sårbar i onödan.

Boken bärs upp av ett par teman. Demokrati och diktatur är världspolitikens mest grundläggande motsatspar, ondskan – vare sig i kommunistisk, fascistisk, nazistisk eller islamistisk tappning – får inte underskattas eller ursäktas, och utrikespolitiken måste bli aktivistisk med en tydlig värdegrund. Ahlmark är på så vis osvensk i sina utgångspunkter, den försiktiga folkrättskramande hållning som präglar Sveriges (och EU:s) utrikespolitik är honom främmande. Samhörigheten är desto starkare med de neokonservativa i USA, Tony Blair i Storbritannien och de moderata krafterna inom israelisk politik. Därmed tillför Ahlmark mycket till debatten här hemma, han gör den med sitt anglosaxiskt färgade perspektiv mindre provinsiell.

Per Ahlmark anklagas av sina motståndare för att vara enkelspårig. Det tar emot att ge dem rätt eftersom de sällan är bättre själva, men i viss mån tycker också jag att Ahlmark gör det väl enkelt för sig. På samma gång som hans texter är sprängfyllda av lärdom och klarsynthet snubblar han ibland på sin egen idealism.

Han uppehåller sig mycket vid demokratins förtjänster, men desto mindre vid den egentligen intressantare frågan om vägen till demokrati – demokratiseringsprocessen. Vad krävs för att ett land ska utvecklas till en stabil demokrati som respekterar mänskliga fri- och rättigheter? Det handlar inte bara om vilja, utan också om kultur, ekonomisk utveckling och religionens plats i samhället. Alla jordmåner är uppenbart inte lika fertila för demokrati. Ahlmark är i mitt tycke för optimistisk i denna fråga, även om han anför tunga exempel på diktaturer som få trodde någonsin skulle demokratiseras: Japan, Sydkorea och Taiwan (DN 1/3 2003).

Denna optimism förklarar hans aktivistiska syn på utrikespolitiken. Om de förtryckta bara väntar på att befrias (på egen hand eller av amerikaner) för att bygga sin demokrati, blir det en naturlig politik att vilja intervenera med trupp och välta diktaturer över ända.

Ahlmarks nya bok bör inte läsas som ett förslag till ny utrikespolitik, även om det anspråket görs. Konflikten mellan demokrati och diktatur är förvisso grundläggande, men inte ensam om att vara det. Frågan om ordning och kaos är också relevant, vilket inte minst Irakkriget påmint oss om.

Det är demokratin, dumbom! kan, likt hans tidigare böcker, med fördel i stället läsas som en nedsabling av vänsterns amoraliska världsbild. Som kritiker är han nämligen oöverträffad.

Alex Ljungvall

Det finns många Ahlmark-wannabes, håll er till originalet!

Jag minns wienerkafét i Czernowitz

Denna artikel fick jag publicerad i Uppsala studentkårs tidning Ergo i december 2005. Den behandlar ett underskattat problem.

"Sänk ljudvolymen på nationskaféerna"

Nationernas kaféer är uppskattade av många, kanske särskilt av insändarskribenten. Däremot är ljudvolymen ofta så hög att den avslappnande rasten blir ett stressmoment i sig, skriver signaturen Kafébesökaren och ber nationerna att sänka musiken till kaffet.

Undertecknad är flitig besökare av nationernas kaféverksamheter. Om dessa har jag mycket gott att säga. Inte bara de utsökta helgfikorna utan även veckokaféerna (i vart fall Gotlands och Värmlands som jag frekventerar) ståtar förutom med trevliga lokaler även med ett rikt utbud varma och kalla drycker, lunchmat och smörgåsar, kakor och godbitar. Visst skiftar kvalitén gång från annan (ibland också priserna!), men även det har ju sin speciella charm och hör närmast det ideella arbetet till.

Priserna är ändå förnämligt låga, skrikande småbarn slipper man gubevars, och sannolikheten att råka en studiekamrat eller annan bekant är trevligt stor. Inte minst är personalen värd mycken uppskattning för sitt arbete och oförställda bemötande av kafégästerna.

Ett besvärande moment jag emellertid önskar göra nationernas kaféansvariga och Uppsalas studenter uppmärksamma på är den ofta höga ljudnivån i lokalerna. Kaffestunden blir då inte den avkoppling som den är menad att vara. Detsamma gäller för övrigt lunchtimmen, som ju även den ska vara ett rogivande avbrott i vår stressfyllda vardag. Istället för att gå från bordet stärkt inför dagens resterande prövningar lämnar man lokalen utmattad av allt sorl och ansträngningen att göra sig själv hörd.

Åt den på sina håll dåliga akustiken må inte alltid så mycket vara att göra. Inte heller gentemot högljudda kafégäster äger personalen några egentliga befogenheter. Dock kan förstås utplaceras diskreta skyltar om civiliserad samtalston.

Men över musiken styr kafépersonalen. Och härom finns dessvärre somligt att säga.

Musik kan lämpa sig på kafé. Jag minns till exempel från sommaren klassiskt pianospel på wienerkafét i den habsburgska utposten Czernowitz i Bukovina som gjorde sig utmärkt till sachern och det fräna sydukrainska kaffet. Den gången förgyllde musiken kafébesöket.

Ingen söker sig dock till kafé i första hand för att lyssna på musik. På kafé går man för trevliga samtal, diskussion över studierna, läsning av tidningar och litteratur, eller för den delen endast för stilla kontemplation.

På nationerna spelas ibland visserligen smakfull musik på lagom ljudnivå, men allt som oftast är musiken opassande för sammanhanget. Det tycks som om det glömts bort att det finns musik, och likaså volym, för olika stunder. Och reggae, tekno, rock, pop och annan dylik musik gör sig helt enkelt inte på kafé.

Det finns ett imponerande musikkunnande bland Uppsalas studenter. Nog vore det inte orimligt att begära att kunnandet användes med något mera smak och finess.

Tack för kaffet och på återseende!

Kafébesökaren, Jur stud

Nu när vårterminen börjar hoppas jag att artikeln får effekt!