När SJ rånar resenärerna blir det klirr i kassan

I tidningen läser jag att SJ gör ett par hundra miljoner i vinst.

Häromveckan, när jag satt på Uppsalapendeln, fick ett gäng ungdomar en chock när konduktören krävde dem på 120 kronor per biljett.

Själv satt jag med en automatköpt biljett för 58 kronor i handen, 19 kronor dyrare än för ett år sedan.

Fullt förståeligt gav sig ungdomarna in i diskussion med konduktören om huruvida de 120 kronorna var ett rimligt pris. Konduktören förklarade att det var ett måste med ett högre pris för kontantbetalande, annars skulle ju konduktörerna aldrig hinna igenom hela tåget. När ungdomarna berättade att de hunnit med tåget i sista minuten och inte kunnat förköpa, svarade konduktören att de allt fick planera sina göranden en smula bättre.

Konduktörens lika idiotiska som empatilösa utläggning – hade han måhända lärt sig allt detta på en kurs? – gjorde mig smått uppgiven. Bara några dagar innan hade jag en sen kväll suttit på SL-bussen från Lidingö in mot stan. Vid en hållplats långt från köpcentra och SL-serviceställen klev det på två ungdomar som undrade om det gick att betala kontant. Nej, det gick inte alls för sig meddelade chauffören. När ungdomarna då beklagade sig över krånglet med att kunna kom in till stan, höjde så chauffören rösten: ”DET HANDLAR OM PLANERING!”

Ja, överheten har uppenbarligen ordnat det så för oss att våra liv numera går ut på att planera. Man måste alltid ligga ett steg före i handlingen, annars blir det dubbelt upp på SJ eller inget alls på SL.

Den här planeringsfascismen är inte människovänlig. Den gör det förbaskat svårt och surt att leva det lätta livet, den kväver spontaniteten och friheten och gör oss allmänt olyckligare.

Det finns få saker som är så viktiga för friheten och välbefinnandet som att enkelt och billigt kunna resa – såväl korta som långa distanser. Det ska vara med glädje som man stiger ombord på tåget eller bussen, och när man stiger av ska man inte behöva känna sig skinnad.

Detta kräver i sin tur två saker: dels att betalningssätten anpassas till passagerarnas behov och inte till reseföretagens, dels att resandet subventioneras via skatten.

Det sista kräver möjligen en utvikning. Det är generellt psykologiskt lättare att betala för saker indirekt genom skatt än direkt genom avgifter. På så sätt skulle man kunna argumentera för ett mycket högt skatteuttag. Problemet med höga skatter är emellertid att de från en viss nivå tenderar att gå till saker som är föga nyttiga och/eller enbart speglar smala politiska preferenser.

Men när det gäller resandet ser jag mest bara fördelar med en hög andel skattefinansiering. Ty de flesta använder sig av de allmänna transportmedlen, åtminstone periodvis under livscykeln. Några större omfördelningseffekter blir det alltså inte tal om. Det finns heller inga skäl att oroa sig för ett eventuellt överutnyttjande av kommunikationsmedlen, folk reser nog inte mer än de verkligen vill och behöver. Sist men inte minst förtjänar den psykologiska aspekten att upprepas – billigt resande ökar som få andra saker lyckan i samhället.

Så tillbaks till 120 kronor för en ungdom till Uppsala.

Resenärer är ett så pass priskänsligt släkte att de allra flesta faktiskt gör sig en del besvär för att få billigast möjliga biljett. Naturligtvis är det rimligt med en tydlig prisskillnad mellan förköpta biljetter och ombordbiljetter. Men hur stor skillnad är motiverad?

Tillräckligt stor skillnad för att få det stora flertalet som har möjlighet att köpa på förhand att också göra det. Jag skulle tippa att 20-30 procent extra räcker gott och väl för detta. Mer tillägg än så ökar knappast den samhällsekonomiska effektiviteten.

De allra flesta som reser utan förköpt biljett gör det nämligen oavsett om priset på ombordbiljetter är 20 eller 100 procent högre. Detta kan bero på okunskap om biljettsystemet (SJ:s prisinformation är ju för övrigt ett enda svart hål), eller på praktiska svårigheter som gjort att man inte hunnit köpa automatbiljett. Att av dessa själar ta ut ett större tillägg än det samhällsekonomiskt motiverade är inget annat än en orättfärdig förmögenhetsförflyttning – helt enkelt ett rån! Lägg därpå ilskan och vanmakten hos de skinnade, och samhället hamnar som helhet på stort minus.

Men SJ kan förstås öka på sin vinst något, och politikerna är nöjda med sitt effektiva aktiebolag som en gång i tiden – före rövarkapitalismen – gick under namnet ”folkets järnväg”.