Pragbrev XV
Civilprocessen spelade av naturliga skäl en undanskymd roll i Sovjetblocket. Privat ägande och näringsverksamhet var ju satt på undantag, och oenigheter mellan de statliga företagen löstes på administrativ väg. De i princip enda målen med vanligt folk som förekom rörde familjerättsliga ting, vilket också förklarar varför det fanns förhållandevis många kvinnliga domare – de ansågs särskilt lämpade att sköta den sortens tvister.
Ovanan att processa civilt, eller över huvudtaget allmänt att lösa tvister på jämbördig fot med eller utan domstol inblandad, märks än idag. Istället för att nå en vettig uppgörelse förhandlingsvägen alternativt gå så långt som att stämma motparten, dröjer det inte länge innan det ska hotas med polisen.
Tre gånger nu de sista två åren – en gång i Czernowitz och två här i Prag – när jag med såväl förnuftiga som juridiska argument försökt förklara för servitriser, kafétjejer och restauratörer varför jag inte är skyldig att betala vad de krävt mig på, har jag fått höra det: ”If you don’t pay, we call the police.”
Polisen som ingen endaste gång haft ett dyft med saken att göra.
Senast häromveckan hände det på en restaurang i Josefov. Vi var ett löst sammansatt sällskap om dryga 15 personer från en kurs jag läser som slutligen hittade fram till en restaurang där vi alla kunde få plats kring ett hopsatt långbord. Under kvällens gång troppade folk av allteftersom, och var och en betalade för sig vid kassan på vägen ut. Sist kvar blev jag och en tysk. Jag betalade för mitt – en öl och ett glas rött, och tysken för sitt.
Då upptäcktes det att någon i sällskapet inte betalat för sitt glas rödvin.
Restaurangägaren krävde då oss på de pengarna. Vi vägrade, och förklarade att vi kommit till restaurangen som individer och ämnade också lämna den som individer, då vi inte ansåg oss ha ingått något solidariskt betalningsansvar. Jag fyllde även på mitt lite law and economics-resonerande om att risken för att gästerna inte gjorde rätt för sig i det här fallet låg på restaurangen och inte mig, eftersom restaurangen kunde välja organisationen för hur att ta betalt, medan jag å min sida knappast kunde kontrollera om femtontalet personer, varav flera jag inte ens kände till namnet, gjorde rätt för sig eller inte.
Restaurangägaren ville emellertid inte lyssna på det örat, utan blev istället hutlöst fräck: ”You had two glasses of wine, you must pay for your second glass” sa han nu till mig! Och det inte bara på försök, utan ihärdigt med mera frenesi för var gång.
Jag blev förstås ordentligt uppretad på den skamlöse restaurangägaren, så det var nog tur att tysken såg till att få med mig ut från restaurangen innan sinnet helt hunnit rinna över – annars kunde det mycket väl slutat i att jag fått ta och skriva en 2000-tals version av Kicking the Door.
(Vaclav Havels artikel ”Kicking the Door” i NY Review of Books år 1979 förtäljer bland annat hur frustrerade kroggäster kunde hanteras under kommunisttiden.)
Ovanan att processa civilt, eller över huvudtaget allmänt att lösa tvister på jämbördig fot med eller utan domstol inblandad, märks än idag. Istället för att nå en vettig uppgörelse förhandlingsvägen alternativt gå så långt som att stämma motparten, dröjer det inte länge innan det ska hotas med polisen.
Tre gånger nu de sista två åren – en gång i Czernowitz och två här i Prag – när jag med såväl förnuftiga som juridiska argument försökt förklara för servitriser, kafétjejer och restauratörer varför jag inte är skyldig att betala vad de krävt mig på, har jag fått höra det: ”If you don’t pay, we call the police.”
Polisen som ingen endaste gång haft ett dyft med saken att göra.
Senast häromveckan hände det på en restaurang i Josefov. Vi var ett löst sammansatt sällskap om dryga 15 personer från en kurs jag läser som slutligen hittade fram till en restaurang där vi alla kunde få plats kring ett hopsatt långbord. Under kvällens gång troppade folk av allteftersom, och var och en betalade för sig vid kassan på vägen ut. Sist kvar blev jag och en tysk. Jag betalade för mitt – en öl och ett glas rött, och tysken för sitt.
Då upptäcktes det att någon i sällskapet inte betalat för sitt glas rödvin.
Restaurangägaren krävde då oss på de pengarna. Vi vägrade, och förklarade att vi kommit till restaurangen som individer och ämnade också lämna den som individer, då vi inte ansåg oss ha ingått något solidariskt betalningsansvar. Jag fyllde även på mitt lite law and economics-resonerande om att risken för att gästerna inte gjorde rätt för sig i det här fallet låg på restaurangen och inte mig, eftersom restaurangen kunde välja organisationen för hur att ta betalt, medan jag å min sida knappast kunde kontrollera om femtontalet personer, varav flera jag inte ens kände till namnet, gjorde rätt för sig eller inte.
Restaurangägaren ville emellertid inte lyssna på det örat, utan blev istället hutlöst fräck: ”You had two glasses of wine, you must pay for your second glass” sa han nu till mig! Och det inte bara på försök, utan ihärdigt med mera frenesi för var gång.
Jag blev förstås ordentligt uppretad på den skamlöse restaurangägaren, så det var nog tur att tysken såg till att få med mig ut från restaurangen innan sinnet helt hunnit rinna över – annars kunde det mycket väl slutat i att jag fått ta och skriva en 2000-tals version av Kicking the Door.
(Vaclav Havels artikel ”Kicking the Door” i NY Review of Books år 1979 förtäljer bland annat hur frustrerade kroggäster kunde hanteras under kommunisttiden.)
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home