Principer och deras undantag

Det var folkligt värre med platt-tv och usla tv-komiker när kronprinsessan Victoria firade 30. I VLT hade jag måndagen därpå en krönika som inte blev någon fullträff men förhoppningsvis ändå innehåller något lite klokskap. För 100 år sedan hade jag för övrigt självklart varit republikan, men tiderna förändras ju som bekant.

Vi behöver monarkin

Med vår tids grundmurade demokrati och fullständiga jämlikhet mellan alla medborgare är det onekligen inkonsekvent att hålla sig med en kungafamilj där rätten till tronen går i arv.

Republikaner brukar peka på just detta, att det är fel att en person föds in i ett ämbete. Ett sådant privilegium strider så uppenbart mot likheten inför lagen att det räcker som argument för monarkimotståndarna. Ett tilläggsargument brukar sedan vara den ofrihet som kronarvingen föds in i – att han eller hon har en förutbestämd uppgift här i livet och inte kan välja fritt som alla vi andra. Det är alltså på samma gång privilegiet och ofriheten som motståndarna till monarkin vänder sig emot.

Rent principiellt är det inte så svårt att hålla med. Men jag tror också att om man ska värna principer som jämlikheten och friheten måste man någon gång kunna medge ett eller annat undantag från dem. Total renlärighet gör sig oftast bättre vid skrivbordet än ute i verkligheten. En princips fulla och konsekventa tillämpning blir nämligen lätt både fantasilös och kvävande. Och en princip upphör ju trots allt inte att vara överordnad eller grundläggande bara för att man tillåter sig ett par undantag från den.

Därför är jag inte heller republikan.

Ett skäl jag ser för monarkin är psykologiskt. I det hyperindividualistiska och icke-hierarkiska samhälle vi lever i tjänar monarkin som en pysventil för vårt uppdämda behov av och längtan efter ordning och tradition, auktoritet och värdighet, mystik samt pompa och ståt – i uppenbar kontrast mot allt annat omkring oss. Något som alltså inte själv går att uppnå, utan bara är att betrakta och beundra. Det får oss nog att må lite bättre.

Ett annat värde med monarkin är att statschefen fostras in i rollen. Ämbetet blir inte ett fritt val utan en plikt – ett ansvar att axla. Det skänker förstås ett särskilt perspektiv på livet och världen, och inte minst på den stora uppgiften att företräda nationen.

Här blir skillnaden också allt tydligare mellan monarken och den övriga eliten. Baksidan med de gamla hierarkiernas upplösning är nämligen att våra eliter blivit mindre ansvarstagande. I stället för att se det som givet att använda sin makt och sina resurser till att främja den samhälleliga nyttan, vänder de ryggen till för att enbart se om sitt eget hus.

Ska monarkin överleva måste den emellertid vårdas ömt. För mycket folklighet är exempelvis inte bra. Det må öka populariteten för stunden, men underminerar på längre sikt grundvalen för monarkin. För att behålla sin upphöjda ställning måste kungahuset ha disciplin att hålla på värdigheten och mystiken. Och det är sannerligen ingen enkel uppgift i dessa tider.
VLT 16/7-2007