måndag, juli 30, 2007

Vad som gör staden

I VLT förs i dessa dagar en debatt om turismen i staden och länet. Och jag har förstås passat på att slå ett slag för min käpphäst – det goda kafélivets centrala betydelse för lusten att vända tillbaka.

Dit jag vill åter

En oktoberdag i höstas pep mobilen till: ”Massolit – jazz, kaffe, fallande löv utanför fönstret, schack, The New Yorker :)”, läste jag i textmeddelandet. Det var från en god vän som funnit vägen tillbaka till bokkaféet Massolit i Krakow, favoritstället från det första besöket i staden två år tidigare.

För egen del beger jag mig gärna till Helsingfors bara för att slå mig ned på anrika Ekbergs kafé på Bulevarden. Med Hufvudstadsbladet, en god bok och lite tjuvlyssnande på när den finlandssvenska societeten konverserar, flyter timmarna behagligt undan.

Och till Sighisoara i Transsylvanien skulle jag gärna återvända för att än en gång uppsöka det lilla kafé jag hittade på en småmystisk bakgata och som sköttes av den lika välekiperade som verserade ungraren Janos. Som hämtad från en gammal svartvit Hollywoodfilm var den gode Janos.

Prag har ett par flotta klassiska kaféer som Louvre, Slavia och Grand Oriental, men det är inget att komma tillbaka för. De är alldeles för vräkiga, och servitörerna är framme och tar kaffekoppen så fort man druckit ur och man känner sig stressad att antingen beställa in nytt eller gå. Det är svårt att finna någon riktig ro där.

Desto mer avkopplande atmosfär finner man i stället på Shakespeare and Sons, nere i källarvåningen ute i ett småslitet kvarter på säkerhetsavstånd från turiststråken. I bokhandeln kan man fynda gamla udda böcker, och i kafédelen ligger dagsfärska internationella tidningar utströdda. Kaffet som serveras är ypperligt, och varmchokladen som vore den hemlagad, med rikligt med kakaogegga i botten och tjockt med vispgrädde uppepå. Det är bohemiskt så det förslår – möblemanget ser ut som någons utslängda, och när det är dags att betala för sig får man vackert bistå personalen så att summeringen inte slutar för lågt.

Tehus är ju annars det nya och inte alls dumt det heller. I Dresden har jag sett de obligatoriska sevärdheterna, men helmysiga Teegadrom på Louisenstrasse besöker jag mer än gärna igen. ”Öppet tills sista gästen går, men senast klockan 02.00!” står det på dörren. Smakrika teer, stearinljus på borden och sällskapsspel till utlåns, har gjort stället populärt bland studenterna i den sachsiska huvudstaden.

Det är givetvis inte så att kaféer och testugor ensamt gör staden eller platsen. Det krävs mer därtill, såsom intressanta besöksmål och inte minst gästvänliga lokalbor. Men jag tror det är få saker som får den tillfällige besökaren på så gott humör som att finna ett trevligt kafé eller en mysig testuga där serveringen är omsorgsfull och man känner sig bekväm och välkommen. Sådana städer vill jag inte bara själv vända åter till, utan jag brukar även rekommendera andra att finna vägen dit.
VLT 30/7-2007


Här på teaterkaféet i Piran, slovenska kusten.