Jul nu och då

Disciplinering eller autonomi, är ett motsatspar som skapar konfliktytor välfärdsdebatten. Vänstern med sitt underifrånperspektiv förordar autonomins företräde, understöd ska ges utan krav på skötsel och motprestationer. Högern, med sitt ovanifrånperspektiv, hävdar tvärtom att den som hjälper också har rätt att ställa krav på den som tar emot - och det för den hjälptes eget bästa. Det var under 1800-talets slut som denna syn på fattigvården växte fram. I Radikalt Forum nr 5/2000 skrev jag om detta.


Snälla människor i hårda tider

I industrialiseringens och urbaniseringens kölvatten följde sociala problem i en omfattning som inte tidigare skådats. 1800-talet saknade 1900-talets offentliga sektor, men hade i gengäld något annat i mycket större omfattning – en filantropisk rörelse som tog sig an de sociala problemen.

Välvilligt stöd till de fattiga har alltid skett på endera sättet, men under 1800-talet kom hjälpen att få en mer systematisk utformning. Från att ha handlat om mer eller mindre löst organiserat understöd till medellösa människor, kom välgörenhetsarbetet att fokusera mer på såväl mål som medel. Då man förr hade försökt lindra fattigdomens symptom, menade nu den nya välgörenhetens förespråkare att man skulle söka efter och bota själva infektionen som var orsaken till fattigdomen, eller som den framträdande filantropen Agda Montelius år 1894 uttryckte saken: ”Den gamla välgörenheten finner en man, som hungrar och fryser, den föder honom och gifver honom bränsle.” Den nya välgörenhetens motto kom i stället att bli: ”Icke allmosor men en vän.”

I stället för enbart materiellt bistånd till de fattiga fick välgörenhetsarbetet en funktion som samhällsuppfostrare av underklassen. Borgerliga värden, främst vikten av hemmet och familjen, skulle förmedlas till underklassen. Strategiska grupper blev därför mödrarna och barnen – hemmets moraliska väktare respektive morgondagens vuxna. Med råd och anvisningar skulle de fattiga integreras i den borgerliga samhällsordningen.

Det föll på över- och medelklassens kvinnor att ta itu med detta projekt. Kvinnans högre moral (gängse uppfattning på den tiden) gjorde dem mer lämpade än männen att ägna sig åt välgörenhetsarbete. Därtill hade de också gott om tid, och genom att använda denna tid till filantropi uppnådde de även något annat viktigt – att träda ut i offentligheten. Många kvinnor fick nu möjligheten att verka i större sammanhang utanför hemmets väggar, vilket positivt bidrog till annan slags kvinnlig organisering längre fram under 1800-talet.

Parallellt fortsatte emellertid åtskilliga män med traditionellt välgörenhetsarbete med grund i kristet barmhärtighetstänkande. En förening var Sällskapet Jultomtarne, som grundades 1870. Den politiska medvetenheten var inte lika framträdande i deras välgörenhetsarbete, utan de nöjde sig med att varje år i juletid bekläda fattiga barn och bjuda dem på julfest.

Några förmaningsord passade man dock förstås på att ge barnen när tillfälle gavs. Syftet var allt som oftast att ingjuta framtidshopp hos de fattiga barnen, och genom att peka på det gemensamma i tillvaron skulle motsättningarna överbryggas. På de årliga julfesterna kunde det låta så här när någon av Sällskapets herrar tog ton:

Du kan bli lagman, och du kan bli präst,
Du kanske passar till brukspatron bäst,
Du – går den raskt – blir minister.
Du, i den skola, du nu anser svår,
Kan, om ditt bästa du riktigt förstår,
Själf bli den skolans magister.

Och

Vi har varit som ni, vi ha ock varit små,
Vi har barfota traskat, när vägen var varm,
Vi har varit små ostyringar, vi också,
Som ha torkat vår näsa i smyg på vår arm.

Ni ska blifva som vi och ta’ läxan emot,
Och med allvar försöka redliga bli.
Ni ska foga er uti ert lif utan knot,
Och stå frestelsen mot, ty se, det gjorde vi.