Pragbrev IV

Härifrån den Tjeckiska Republiken har jag på lagom avstånd följt Cecilia Stegö-Chilos och Maria Borelius hastiga uppgång och fall. Denna historia har stärkt min uppfattning av Sverige som en neurotisk sammanslutning människor.

Som Paris-tjecken Patrik Ourednik skrev i sin lilla historiebok Europeana var människorna förr neurotiska men nu depressiva. Men det depressiva tillståndet är uppenbart förbehållet individerna, medan det på den aggregerade nivån i stället är neurosen som härskar. Den minsta lilla nysning och kollektivet Sverige får frossbrytningar.

Skyldigast till att vi hamnat här i detta ömkliga tillstånd är som alltid vänstern och medierna. Men skyldig är även högern, som inte tillräckligt begripit att rollen för en modern höger är att förestå Cool Sweden – det Sverige som sover gott om nätterna även när det så ligger en pyramid ärtor under madrassen.

I veckan som var lämnade jag för första gången Prag för en avstickare till Republikens tredje stad Olomouc i Mähren. (Olmütz för dem med mer tyskt språköra.) I stadens centrum fanns två kvällsöppna restauranger. Desto bättre ställt var det med morgonöppna kaféer, men det var ingen som tänkt tanken att servera frukost utan där fanns bara kakor och tårtor att förtäras. Slutligen hittades så en slags kantin i charmig 70-talsstil där i vidsträcka diskar såldes all slags mat inklusive en uppsjö färdiga smörgåsar. I Tjeckien behöver man då aldrig svälta!

I klassen tycks jag vara en av få att uppskatta den gamle konstitutionsdomstolsdomaren Vojtech Cepls lektioner. Gammal gubbe som hör taskigt, hör jag från mina medstudenter. Men de ser helt enkelt inte tjusningen i att ha ett högerspöke som lärare – som dessutom inte drar sig för att banka i studenterna sina privata åsikter. Så tycker han exempelvis inte om folkstyre. Allmänna val ingår inte i Cepls definition av en demokratisk stat, och Fareed Zakarias namn kom självklart upp på svarta tavlan. Andra som hamnat där är Ralf Dahrendorf, Jon Elster, Samuel Huntington och inte minst Friedrich Hayek. Cepl är för övrigt den som översatt Hayek till tjeckiska.

Och medan han ogillar att folket ska ha en röst är han förstås en desto varmare förespråkare av maktdelning. Hans uppräkning av tänkare inom det gebitet – Locke, Montesquieu, George Mason, Madison – avslutade han så också med sig själv, Cepl!

Pragbrev III

Att såväl kvaliteten på studenterna som nivån på undervisningen vid de svenska universiteten och högskolorna sjunkit under senare decennier är ett välkänt faktum. Hemma i Uppsala och Stockholm har man stundtals blivit lite irriterad över ens kurskamraters kunskapsluckor. På juristlinjen, vars upplägg inte skiljer sig så värst från gymnasieskolan, har jag också stört mig på stundom mycket infantila medstudenter. Som jag en gång sa till en av mina lärare på Juridicum: som människa mognar man inte särdeles av att läsa på juristprogrammet.

Så här två veckor in på terminen i Prag i en klass på cirka 70 studenter från skilda europeiska länder har jag emellertid lärt mig uppskatta en sak med Sverige: ordningen.

Det låter kanske lite paradoxalt eftersom den dåliga ordningen i skolan är ett kärt politiskt diskussionsämne hemmavid. Men det är grundskolan – och i viss mån gymnasiet – det. På universiteten är däremot den allmänna ordningen i salarna och respekten för lärarna jämförelsevis exemplarisk. Det har jag förstått särskilt nu efter de två veckorna, under vilka mina studiekamrater obekymrat släntrat in 5, 10, 15 minuter försenade, och under lektionens gång lika obekymrat underhållit sig mer eller mindre diskret med sina bänkgrannar. Det har till och med varit svårt för lärarna att göra sig hörda i salen på grund av allt surr.

I torsdags morse gjorde jag min första riktiga bekantskap med den tjeckiska byråkratin. Det gick oväntat smidigt. Som student måste man inom en månad efter ankomsten registrera sig hos immigrationspolisen. Så klockan 7.15 – en kvart före öppning – infann jag mig ute i det förr så fruktade Pankrac där polishuset ligger, och efter en timmes köande blev det så min tur. Jag blev godkänd och registrerad efter inga större märkvärdigheter, utom möjligen att kvinnan i luckan skulle sätta dit fyra olika stämplar på ett dokument som jag fick.

Många stämplar på dokumenten är en signal om för mycket överhet och byråkrati i ett samhälle. Fyra är nu inte så mycket, men som svensk och ovan vid mer än någon enstaka stämpel – dessutom mestadels vid högtidliga tillfällen – kunde jag inte låta bli att känna mig mer som en undersåte än medborgare när jag åsåg kvinnans stämpelexercis.

Men kanske bedrar jag mig själv här. Stämpeln bör när allt kommer omkring ses som symbolen för den primitiva överheten och byråkratin. I mer sofistikerade samhällen har överheten förstått att nyttja subtilare metoder för att hålla menigheten i schack.

Om en dryg vecka är det åter dags att fira minnet av Första Republikens födelse. I efterspelet till första världskriget uppstod Tjeckoslovakien som egen stat den 28 oktober 1918.* Efter sammetsrevolutionen 1989 visade det sig emellertid alltför svårt att hålla ihop republiken. De tjeckiska och slovakiska politikerna drog inte jämnt, och lite över huvudena på folket förhandlade Vaclav Klaus och Vladmir Meciar fram en delning av landet.

Kanske var det bäst det som skedde – de katolska slovakerna kände sig aldrig riktigt tillfreds i den större statsbildningen där de utgjorde cirka tredjedelen av befolkningen. Men det är inte utan att jag sörjer det Tjeckoslovakien som en gång var, och som jag minns särskilt i:

Miroslav Mecir. Även kallad Katten. Irrationell tennisspelare samtida med Edberg och Wilander. Några oförglömliga matcher mellan Edberg och Mecir är Davis Cup i Norrköping påsken 1988 samt returmötet i Wimbledonsemin 3 juli samma år (Edberg vann båda gångerna).

Thomas Skuravy. En symbol för hockeyfrillan. Gjorde mål i Italien-VM 1990 (bland annat tre mot Costa Rica i åttondelen – alla var väl på nick?). Sedan proffs i Italien, Genoa om jag inte minns galet.

Tjeckisk dockteater. Kulturhistoriskt begrepp väl bekant för alla som hade privilegiet att växa upp med de två statskanalerna och inga andra.

Dominik Hasek. Fantomhockeymålvakten som i Wien-VM 1987 lyckades flytta lite snyggt på kassen med vänsterskridskon och på så vis fick ett svenskt mål bortdömt. Sedermera hyllad burväktare i NHL och i det tjeckiska landslaget.

Ivan Lendl. Tjeckoslovaken som inte ville vara tjeckoslovak utan amerikan. Suverän tennisvärldsetta tills han blev detroniserad av Wilander i och med US Open 1988. Kritiserades för att vara tråkig, utbuad under Stockholm Open 1989 då slipsnissarna hade tagit över i publiken efter flytten från Kungliga till Globen. Hade en robotaktig spelstil, antitesen till Mecir. Gift med Samantha som lojalt följde alla Ivans matcher från läktaren.

Prag-VM 1985. Mitt första hockey-VM. Hemmaguld och svenskt praktfiasko (6:e plats). Granato (USA) och Krutov (Sovjet) möttes i rinken. På fritids höll vi på Kanada.

*Första republiken varade tills den 29 september 1938 då den ändades genom Münchenöverenskommelsen. Andra republiken räknas från samma dag tills den 15 mars 1939, dagen då tyskarna tog kontrollen över hela Tjeckoslovakien. Några tredje eller fjärde republiker och så vidare talas det allmänt inte om, men bland de räkneglada lär det divideras om dagens Tjeckien utgör den sjätte eller sjunde republiken.

Pragbrev II

Ett minus med Prag är luften. Överallt är den plågsamt tjock av hälsovådliga gaser. Ute på gatan är det bilarna som kväver en långsamt till döds, inomhus är det rökarna.

Härom söndagen när jag satt på Globe frågade flickan vid bordet intill: ”Can I borrow your lighter?” ”Öh, lighter?” ”Yeah, lighter.” ”Oh, sorry. I’m from Sweden. We don’t smoke.” (Ja, man blir ju några gånger dummare när man måste tala utrikiska.)

Men rökte gjorde uppenbarligen flickan, trots att hon var från New York där det ju likt Sverige råder rökförbud på barer och kaféer. Hon var glad att vara i Prag där hon fick röka sina cigaretter i fred.

Det finns här i alla fall några pubar och kaféer som erbjuder rökfria avdelningar, men de är inte många. Visserligen röker tjeckerna mycket, och de utlänningar som söker sig till Prag röker nog mera än genomsnittet hemma. Ändå tror jag att rökfrimarknaden ännu inte funnit sin jämvikt, för det är många här som klagar på den svårundvikliga passivrökningen. Vore jag i branschen skulle jag prompt slå upp ett rökfritt ställe och skylta ordentligt med det.

Trots rökbesvären är jag ändå nöjd med att befinna mig i ett land som ännu inte förslavats under folkhälsofascismens lagar och förordningar. Att det i Sverige är kriminellt att röka på kaféer och nöjesetablissemang är ju inte annat än ett enda stort omyndigförklarande av medborgarna.

Veckan som varit och ännu är har undervisningen äntligen kommit igång. Och mycket glädjande uppfyller flertalet av lärarna mina högt ställda förväntningar på dem, ty de både klär sig och pratar precis på det där intellektuellt centraleuropeiska vis som jag föreställt mig de skulle göra.

I konstitutionell rätt har vi den snälle gamle professorn Vojtech Cepl. Han är tillbaka på fakulteten efter att – med hans egna ord – ha avtjänat ”a 10-year-sentence” vid konstitutionsdomstolen i Brno, dit professorskollegorna, efter en visit uppe hos president Havel på slottet, lyckades förvisa honom året 1993.

Högre skrämselfaktor var det på nästa lärare att göra entré. Jag hajade till ordentligt när jag fick syn på Prof. Dr. Lubos Tichy. Samma hår (både längden och färgen), näsa, ja ansiktet överhuvudtaget, samma glasögon, kroppslängd, ja det var nog egentligen inte mer än halländskan som fattades för att det skulle ha varit vår nye utrikesminister Carl Bildt som anlänt för att banka i oss kunskaper om EU:s civilrättslagstiftning.

Det visade sig emellertid under timmens gång att Prof. Dr. Lubos förutom halländskan även saknade den bildtska coolheten. Tvärtom möttes vi av ett slaviskt temperament, och när Lubos tyckte att klassen bestod av idel oduglingar räckte han så ut tungan åt hos!

Pragbrev I

Här kommer ett par självupptagna rader men även några mer allmänna betraktelser från Tjeckiska republiken där jag numera befinner mig för studier i tjeckisk rätt vid Karlsuniversitetet.

Bor i stadsdelen Zizkov (Prag III), som dras med tvivelaktigt rykte (i alla fall att döma av reaktionerna när jag berättar var jag bor). Jag tror jag dessutom huserar i den lite värre delen av Zizkov – här runt Jeseniova 119 är det i vart fall rätt tråkiga kvarter jämfört med främre Zizkov där småbutikerna står uppradade riktigt pittoreskt.

Läget är i alla fall inte alldeles uselt. Till centrum tar jag mig med trammen – 3-4 minuters promenad till hållplatsen och en kvarts åktid in till Vaclavplatsen. Traskar man tar det 35 minuter till Kruttornet.

Romerna, som det beräknas finnas 200 000 av här i Republiken, är mörkare i hyn än i Sverige. Här ses deras existens mer uttalat som ett problem jämfört med hemma, där de ju i viss mån omfattas av mångkulturromantiken med kulturevenemang och dylikt där de spännande och exotiska aspekterna lyfts fram (dans, dragspel och färggranna kläder). Här är de också mer synligt marginaliserade, jag såg exempelvis häromdagen en kvinna som åkandes på trammen med make och son lyckligt plockade upp en cigarettfimp från golvet. Det bor rätt mycket romer runt Jeseniova, men mycket arbetarklass också. Som jag sa till en svensk kursare häromdagen: Efter Lidingö, Södermalm och Uppsala väster om ån är det hög tid att slå sig ner i slummen!

Fettchocken har ännu inte nått Republiken. Tvärtom är människorna förvånansvärt smala, jag är inte den enda som ser aningen undernärd ut (den ambitiösa träningen inför Lidingöloppet satte sina spår på mig). Å andra sidan badar ju numera Republikens innevånare i läsk och snabbmatsställen, så snart måste övervikten bli ett problem även här.

I Sverige skjutsar curlingföräldrar sina barn till träningar och andra aktiviteter. I skarp kontrast till det såg jag i förra veckan en liten grabb på 9-10 år som med sin dubbelt så stora hockeytrunk över axeln sprang tappert flera hundra meter för att hinna på trammen (han hann).

Har så här långt inte gjort några större upptäckter i Prag än Globe Café på Pstrossova 6, som är ett amerikanskt påfund där de hyperartiga tjeckiska servitriserna talar engelska som vore det modersmålet. Globe är dyrt men håller man sig till en kopp svart för 35 tjeckiska (cirka 12 kronor) så får man inte bara en påtår utan också internationella tidningar att läsa (Guardian, IHT, Telegraph).

Ännu har inte undervisningen satt igång, något som känns aningen frustrerande. Dock har vi blivit välkomnade några dagar i rad denna vecka, i onsdags av bland annat en äldre herre med en imponerande kroppshydda, propra kläder som satt rätt illa, kul humor samt en knagglig engelska. Han inledde med att klargöra att Tjeckien låg i Europa och inte i USA. Vidare att han inte hatar USA, men att Tjeckien ligger i Europa. Sedan att det finns nationalister i Tjeckien som inte förstår att Tjeckien ligger i Europa. Han fortsatte med att förklara att det var viktigt att koncentrera sig på studierna, men att vi självfallet också skulle festa. Han beklagade dock att han inte kunde ge några matnyttiga tips om discon och dylikt eftersom alltför mycket vatten hade runnit under Prags broar sedan han själv var student strax efter kriget. Han påminde också om att det finns ficktjuvar på stan, och även om vi bara var fattiga studenter uppmanade han oss flera gånger om att ”be dangerous”, varpå vicedekanen som satt intill gång återkommande sufflerade med ”careful”. Gubben blev genast vår stora favorit.

På måndag kör det i alla fall igång. Olikt Sverige tycks kurserna löpa parallellt med en föreläsning i veckan under hela terminen. Det blir således många bollar i luften samtidigt.