Pragbrev XIV

Ett säkert tecken på åldrande är att man inte längre behöver tro att det var bättre förr.

Man vet det.

För att ta ett banalt men illustrativt exempel: McDonalds.

När jag var i gymnasieåren var närmsta McDonalds det på Kungsgatan, Sveriges första för övrigt. Inredningen gick i mörkt trä och på väggarna hängde porträtt av gamla filmstjärnor. Jag vill även erinra mig gott om krukväxter. Det var ett väldigt trevligt McDonalds där man kunde hänga en längre stund. Jag minns också en sen aprilkväll då en tv stod på och visade Sverige-Kanada från Hockey-VM. McDonalds Kungsgatan var utan tvekan en samlingsplats.

När millennieskiftet närmade sig slängde man ut trämöblerna och porträtten och installerade vit plast istället. De senaste åren har jag märkt förändringar också på andra, betydligt modernare, McDonaldsrestauranger.

På Slussens McDonald, ett annat av mina tidigare favoritställen, har de vanliga plaststolarna och borden ersatts med pallar i låg höjd som står uppradade framför breda långbord. På detta McDonalds finns nu ingen möjlighet att hänga av sig jackan på något, än mindre att stanna kvar någon längre stund. Även på andra McDonalds har det blivit opersonligare och obekvämare, fast Slussen tar förstås tveklöst priset. Konceptet är effektivast möjliga utfodring.

Här i Prag ser McDonalds ut som i Stockholm. Dock lyckade jag i höstas finna ett McDonalds där man faktiskt kunde ställa ned brickan på ett träbord, sätta sig på en riktig stol, äta sin bigmac och sörpla i sig sin milkshake och samtidigt kunna känna lite människovärde.

Men när jag härom månaden skulle kliva in där var porten låst. Inne i restaurangen såg jag hantverkare arbeta. Och när det några veckor senare åter öppnade var trämöblerna borta och ersatta av den vita plasten.

Utan att gå djupare in i ämnet är jag rädd att den moderna kapitalismens drivkrafter är i färd med att förvandla elementär trevnad, bekvämlighet och god smak till lyxvaror. (Och jag inser förstås att sedan 1800-talets mitt har konservativa kritiker av konkurrenskapitalismen höjt samma varningens finger – förgäves.)

Tennisen är ett annat sorgligt kapitel i min världshistoria.

Härom veckan läste jag ”Boris – Idol für Millionen”, en bok om Boris Becker utgiven i juni 1986, strax innan han lyckades vinna sin andra raka Wimbledontitel. Det var trevlig läsning med bland annat mycket om Boris konkurrenter på andra sidan nätet: gamle Connors, arge McEnroe, iskalle Lendl, kolugne Wilander. Och så förstås några rader om Stefan Edberg: ”Ihm trauen die Tennis-Kollegen am ehesten zu , in den nächsten Jahren mit Boris Becker Schritt zu halten.” Med tre raka Wimbledonfinaler 1988-90 mellan de två får man väl säga att den framtidssynen infriades…

80-talets andra hälft var en underbar tid för tennisen som jag följde med största intresse. Visserligen hade många av 70-talets tennisplayboys lagt racketen på hyllan och det långa håret och pannbanden åkt av på spelarna, men toppnamnen var alltjämt profiler som utmärkte sig med egen spelstil och uppträdande på banan. Överst på världsrankingen var rörelserna små och inte den minsta förändring på topp-tio undgick mig.

På Globe häromkvällen ögnade jag igenom IHT. På sportsidan fastnade jag vid den senaste topp-tjugo-rankningen för herrar respektive damer, och insåg hur hopplöst fjärran från det glada 80-talet jag befann mig. På såväl herr- som damrankingen var inte mer än sex namn bekanta, och till utseendet bland herrarna skulle jag bara känna igen världsettan Roger Federer – resten utgör en enda anonym massa. Bland damerna är det aningen bättre med i vart fall tre spelare (Mauresmo, Hingis och ena systern Williams – men så har de ju alla också varit med ett längre tag).

Skulden för min väldiga okunskap om dagens topptennis är inte enbart min egen, och frånvaron av svenska spelare duger inte heller som förklaring. Sanningen ligger snarare i att spelarna blivit så mycket mer konforma, och att skiftningarna på rankingen blivit så mycket snabbare. Man ges inte längre chansen att bekanta sig med spelarna, och av samma anledning äger sällan de efterlängtade tungviktarmötena rum, som man förr otåligt gick och såg framemot. Som med så många andra idrotter är det ju inte så mycket själva spelet utan istället spelarna som gör det spännande och intressant att följa med.

Slutligen några ord om Göran Persson.

Jag har begripit att intervjuprogrammen med honom väckt viss uppståndelse hemma. Jag vill ärerädda Perssons som statsminister med att påpeka två sidor hos honom: hans skarpa intellekt samt hans förmåga att bibehålla kyla och fattningsförmåga i krissituationer. Det är kanske inte helt centrala egenskaper för en partiledare, men nog så väsentliga för en statsminister. Mona Sahlin blir säkert en utmärkt partiledare med sitt pratande, kännande och lyssnande, men jag skulle inte för allt i världen vilja ha henne som ”commander in chief”.

PS. Det sägs ju att simultankapacitet är könsbetingat. Men här i Prag tror jag mig ha noterat även en etnisk faktor i sammanhanget. Jag blev först uppmärksammad på fenomenet i rulltrappan nere i tunnelbanan. Rulltrappan fungerar som i Stockholm: stående till höger, marscherande till vänster. Men en tidig morgon när jag sedvanligt marscherade i vänsterfilen tog det plötsligt stopp. En medelålders man några personer framför mig hade fått telefonsamtal, stannat upp och börjat prata. Och där stod han och pratade på, medan det stillastående ledet bakom växte. När jag senare nämnde detta för en svensk kvinnlig kompis som vistats betydligt längre än jag här nere, nickade hon bekräftande och berättade att tjeckiska karlar helt enkelt kan inte gå och prata samtidigt. De måste stanna när de ska säga något!

Pragbrev XIII

Min golvlampa lyser inte eftersom glödlampan gick sönder. Det hände på den fjärde dagen.

Glödlampan före hann lysa bara ett kort ögonblick innan den slocknade för gott.

Specialpåsarna för sopor som jag köper, går sönder för minsta lilla hörn på pappförpackningarna. Saknar handtag gör de med.

På matvarukedjan Albert hittar jag inga andra glödlampor än de som går sönder. Samma gäller soppåsar.

I någon av sina böcker, minns inte vilken, reflekterar Slavenka Drakulic över sitt bristande sinne för kvalitet, och hon lägger skulden på kommunismen då ju kvalitet inte rymdes i produktionskalkylen. Kanske gäller detta även tjeckerna.

Eller så är det bara konsumtionssamhällets barndom jag befinner mig i. En barndom som ser relativt lika ut överallt – även hemma i Sverige har det ju genom åren krängts mycket skräp i affärerna. Men å andra sidan har det ju också under senare år blivit bättre i det avseendet – Sverige har helt visst trätt in i konsumismens vuxendom. Denna skillnad i mognad och färdighet att leva i och med det moderna samhället är förmodligen den starkaste kontrasten mellan här och hemma.

Samtidigt måste medges att medan vi svenskar är mogna nog att undvika konsumtionssamhällets värsta fånerier, är vi också helt genompräglade av det. Ve den som inte är modern – eller allra helst postmodern!

Och här står sig faktiskt tjeckerna bättre, ty här finns ändå ett icke föraktligt antal individer som ännu inte trätt in i det moderna, utan håller fast vid traditionella värden som bildning, god smak och värdighet. Det är dessa människor som skänker den fläkt av klassisk centraleuropeisk atmosfär som stundtals går att förnimma i dagens Prag.

Apropå die gute alte Zeit besökte jag härom kvällen Kino Svetosor och såg dokumentärfilmen Neue Welt, gjord av wienerregissören Paul Rosdy som också fanns närvarande i biosalongen. Neue Welt var en nostalgisk roadmovie i den gamla Dubbelmonarkins utkanter. Färden hade gått till Trieste, Mostar, Montenegro, Transsylvanien, men också – och förstås intressantare – till de galiciska oljefälten utanför Drohobych, till synagogan i Ivano-Frankivsk, samt hem till Johann Schlamp i Czernowitz! Efter filmen växlade jag några ord med regissören, som kunde meddela att han träffat gamle Johann så sent som i höstas och att denne då var vid god hälsa. Underbart att höra!

När jag sommaren 2004 på ledarplats i Sundsvalls Tidning skulle summera Almedalsveckan konstaterade jag att centerpartiet var borgerlighetens nyliberaler. På DN-debatt i måndags landar folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag i samma slutsats.

Däremot tror jag inte det är en så stor fara för den borgerliga alliansen som Ullenhag utmålar det, men det beror förstås på lite grann. För att göra analysen behändigt kort: så länge centern förblir litet, inte lyckas göra sin politik till regeringens, och har Maud Olofsson som partiledare, kommer partiets politik inte att skrämma iväg väljarna. Det finns alltså utrymme för ett nyliberalt parti inom borgerligheten – så länge det inte heter moderaterna.

Pragbrev XII

Prag är återigen en tvåspråkig stad. Men denna gång är det inte tyskan utan engelskan som samsas med tjeckiskan på Prags gator, spårvagnar och restauranger. Förutom alla turister, utbytesstudenterna samt ett antal britter bor här hela 20 000 amerikaner, vilka sätter ett märkbart avtryck på stadslivet. Vanligen insorteras de i tre kategorier: poeterna, affärsmännen och engelsklärarna. De flesta av poeterna lär dock ha åkt hem kring 1995.

Alla amerikaner som flyttat hit är mer eller mindre hardcore-demokrater – åtminstone det dussintal som jag hunnit fråga ut om saken. Orsaken är simpel får jag höra: republikaner förflyttar sig ogärna utanför USA, medan demokrater de senaste sex åren haft goda skäl att gå i exil.

Att så många av dem hamnat i Prag och inte i någon av Europas övriga metropoler beror på att Tjeckien faktiskt gillar amerikaner, och därför frikostigt och utan större krumbukter ger dem uppehållstillstånd. Till andra EU-länder får de på sin höjd åka som turister, samt därutöver motta bannor på grund av den president som de själva så innerligt avskyr.

Men här har de å andra sidan inrättat sig väl med egna fora och vattenhål som Prague Post och Globe café. Amerikanerna i Prag lever livet gott helt enkelt.

Bland tjeckerna råder en utbredd beundran för USA och allt det som är eller tros vara ”amerikanskt”. Under de första lektionerna på en kurs i amerikansk avtalsrätt, som hölls av en influgen höjdarprofessor från University of Michigan, stod denna beundran mig rentav upp i halsen. De tjeckiska studenterna – jag var ensam icketjeck i den cirka 60-hövdade klassen – var inlästa och aktiva, och försökte tala engelska på amerikanskt vis, och rentav lägga sig till med amerikanskt kroppsspråk. För mig kändes det väldigt oeuropeiskt – det vill säga obehagligt.

Men de tolv lektioner som kursen varade, varje vardagsmorgon klockan 8-9.40 i två och en halv vecka med åtskilligt att läsa till var gång, var inte utan dynamik i detta avseende. Det märkes ganska så snart att tjeckerna, hur mycket de än så önskar, trots allt inte är amerikaner. Höjdarprofessorns så typiskt amerikanska kvickheter kunde de sällan ge retur på, utan istället trasslade de in sig i centraleuropeisk omständlighet. Under andra veckan gick det inte heller att ta miste på utmattningen och avsaknaden av amerikansk tävlingsinstinkt. Allt oftare hördes i det allt mer glest besatta klassrummet: ”Sorry, I have not read the case”. Men den djupa beundran för den influgne professorn förblev förstås konstant.