Litteraturkanon ingen bom

Tjocka Berta, tyskarnas fruktade vapen i första världskriget, apropå ingenting alls.

I våras skrev jag på bloggen om goda högstadiestunder med Dostojevskij. Jag spann sedan vidare på temat i en krönika i VLT och slutligen också i Frisinnad Tidskrift. Litteraturens roll i skolan har som bekant blivit den kulturpolitiska fråga som debatterats intensivast under sommaren. Detta sedan folkpartiets Cecilia Wikström föreslagit ett framtagande av en officiell svensk litteraturkanon. Jag tycker förstås det låter som ett mycket lovvärt förslag. Ett läsvärt bidrag i den debatten är Richard Swartz kolumn i Svenska Dagbladet den 23 augusti.

Min skoltid är redan historia

Det gick relativt obemärkt förbi men Ibrahim Baylans framträdande i SVT:s Debatt den 2 maj borde tas med när historien om den svenska skolan och dess förfall ska skrivas.

Vad som utspelades var en av vårens drabbningar om den så kallade blattesvenskan. Ebba Witt-Brattström slår ett slag för mera skönlitteratur och ställer upp ett mål: alla elever ska före högstadiets slut ha läst minst en svensk klassiker. Hon ger Carl Jonas Love Almquists Det går an som exempel på lämpligt verk – lättillgängligt, ger en inblick i det gamla Sverige, och dessutom med genusperspektiv!

Baylan replikerar med besked om att det nu faktiskt ska satsas på klassiker i skolan, men på "moderna" klassiker så att eleverna verkligen kommer att kunna ta till sig läsningen.

Vad bra med lite satsning tänker man, och börjar klura på vilka moderna klassiker det finns och funderar på om det är standardkonceptet med Jan Guillous Ondskan för tonårspojkar som ska ta till heders igen, eller om det blir något mer sentida som Torbjörn Flygts Underdog eller kanske Jonas Hassan Khemiris moderiktiga Ett öga rött?

Men Ibrahim Baylan säger Harry Potter.

Harry Potter. Min egen högstadietid i 1990-talets början känns plötsligt som forntiden.

Då, efter en termins drillning i trist grammatik, stoppades Homeros i händerna på oss. Så läste vi i klassen högt och tillsammans Iliaden och svenskläraren bröt vartefter in med förklaringar och utvikningar. Och så fortsatte det högstadiet ut. Svensktimmarna blev en enda lång läsfest där vi under lärarens inlevelsefulla vägledning tog oss fram genom litteraturhistorien: Snorre, Tristan och Isolde, Shakespeare, Molière, Cervantes, Hugo, Dostojevskij, Strindberg, Lagerlöf med flera med flera. Ungefär så som jag föreställer mig att generation på generation före min haft det i skolan.

Och för en modern skolpedagog eller politiker till vänster kanske det låter otroligt, men faktum var att i klassen knotades inte det minsta över att behöva läsa mossiga verk av vita västerlänningar sedan länge döda. Och ingen – allra minst villaflickorna, men inte heller hyreshuspojkarna – kom någonsin på att kräva att i stället få läsa någon baylansk "klassiker". Tvärtom förstod de flesta av oss redan då att uppskatta läsningen. Det var ju inspirerande att invigas i litteratur som var världsberömd, och det kändes inte minst en smula vuxet. Men framför allt tog vi nog undervisningen för given – högstadiet skulle trots allt vara mognare och svårare än mellanstadiet vars infantiliteter vi ju lämnat bakom oss. Och så här i efterhand är man förstås djupt tacksam mot den skola och lärare som skänkte en detta. Högstadiet är väl så nära det hobbeska naturtillståndet vi kommer här i Sverige, men riktigt god undervisning kan faktiskt kompensera för mycket elände.

När jag nu hör av mig till min gamla skola och frågor om litteraturhistoriens plats på schemat får jag veta att man läser en del i nian. Eleverna får korta utdrag ur några svenska författares verk – Strindberg, Moberg etc. Eftersom det kommer litteraturhistoria i gymnasiet är ambitionen att väcka intresse och se till att niorna får inblick och viss kännedom om kulturarvet. Det blir också en period med ungdomsklassiker och då brukar Shakespeare komma in i något kärlekstema.

Alltså långtifrån så katastrofalt man skulle kunna tro när man hör Baylan sätta upp sina mål. Och arbetsuppdelningen mellan högstadiet och gymnasiet är likväl fullt begriplig.

Men ändå. Det som var så givande och fungerade så utmärkt när jag gick i skolan borde väl kunna fungera i dag ynka femton år senare? Den sociala sammansättningen på eleverna är ju densamma. Mindre intelligenta kan de knappast heller ha hunnit bli. Återstår då ambitionsnivån – som det inte är eleverna som råder över.

Alex Ljungvall

Fridolin ute i vida världen

Gustav Fridolin har gett ut en bok på Ordfront förlag. Den 21 augusti recenserade jag den på kultursidan i VLT. En annan recension, mycket elakare än min, har publicerats i Expressen.

En ung politikers berättelse

2002 valdes en 19-årig Gustav Fridolin in i riksdagen. Sedan dess har han etablerat sig som en av miljöpartiets tyngsta och mest välkända politiker. Tack vare regeringssamarbetet har han även haft möjligheter att göra konkreta avtryck i svensk politik.

Fetast har rubrikerna varit när han greps vid en protestaktion mot murbygget på Västbanken på nyårsaftonen 2003 och fick tillbringa en natt i israeliskt fängelse. Som största politiska seger bör räknas den tillfälliga asyllag som efter idogt opinionsarbete pressades fram i budgetförhandlingarna förra hösten. Genom framträdande och kompetenta insatser i KU:s tsunamiförhör i våras tillvann han sig respekt också inom en bredare allmänhet.

Fridolin är utan tvekan en 23-åring osedvanligt rik på intryck och erfarenheter. En del av dessa har denna sommar resulterat i boken Från Vittsjö till världen. Det är en bred bok som vill ge sammanhangen, "en lång reseberättelse i folkbildningstraditionen", skriver han i förordet.

Läsaren får följa med Fridolin till en mängd platser världen över – som till Bagdad ett par månader efter Saddam Husseins fall, ett horkafé i Ljubljana, en pridefestival i Moldavien, och till Ground Zero i New York. Det är inga oävna reseskildringar, men Fridolin är som sagt inte i första hand ute efter det fragmentariska. Det är sammanhangen som han söker och vill förklara.

Fridolins breda bok blir till en berättelse om muren, om en värld som delas in i "vi" och "dom", om hur den vita rika världen stänger ute den fattiga icke-vita, globalt likväl som lokalt i våra segregerade storstäder.

Det är en mur som ibland tar sig fysisk gestalt, som på Västbanken, runt de spanska enklaverna Ceuta och Melilla, eller mellan USA och Mexiko. Men muren är framför allt mental.

Fridolin förklarar muren med rasismen – den rika vita världens rasism. Och intellektuellt tar Fridolins resa egentligen slut här, ganska så omedelbart in i boken. Han har funnit sitt sammanhang "muren", och förklaringen "rasismen".

Detta är antingen en förenklad bild av världen, eller så är det den sanna. Det blir dessvärre helt upp till läsaren själv att bestämma, så värst mycket hjälp ger inte Fridolin. Gång på gång konstaterar han rasismen, men något försök att förklara "Förklaringen" görs inte.

Trots Gustav Fridolins fyra år i maktens centrum är det sparsmakat med interiörer därifrån. Dock något om våndorna, besvikelsen och politikens maktlöshet när det globala kapitalet i General Motors spelade ut Trollhättan och Rüsselsheim mot varandra och de tyska och svenska rödgröna regeringarna lade sig platt. Lite om socialdemokratisk visionslöshet och "makten framför allt"-attityden i bastun på Bommersvik. Desto mer hoppfullt om politikens möjligheter efter det vunna chicken-racet om flyktingamnestin.

Somt i boken överraskar en aning. Flitigast citerad är den brittiske liberalen och samtidshistorikern Timothy Garton Ash, bland annat kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida. Ett riksdagsframförande av Per Ahlmark om maktens väsen återges med gillande. Stark kritik däremot mot den stora staten och byråkratin och dess "kreativitetsmonopol" som lägger en kvävande filt över samhället. Även ett nyktert ifrågasättande av det politiska systemet och den politiska klassen som göder sig själv på behagligt avstånd från folket. (Det första Fridolin gjorde som ny i riksdagen var att föreslå en sänkning av ledamöternas arvoden.)

Gustav Fridolin kan synas vara urtypen för en politisk broiler, en ung man som inte gjort (hunnit) så mycket mer än att ägna sig åt politik. Men hans aktivism och idealism är både genuin och avväpnande. Och Fridolin vill själva undvika att fastna i systemet och falla för "maktens djävulska frestelser", för att citera en annan av Fridolins förebilder, Václav Havel. Till hösten lämnar han därför riksdagen för universitetsstudier.

Alex Ljungvall