fredag, april 21, 2006

Den nakna sanningens chock

Nytt ord i SAOL (Svenska akademins ordlista) är "nakenchock". Frekvent nyttjat på kvällspressens löpsedlar har ordet förstås gjort sig förtjänt av detta upphöjande. Men samtidigt som nakenchocken får sitt godkännande från högsta ort bevittnar vi lite paradoxalt dess utdöende, eftersom naket helt håller på att förlora förmågan att chockera.

Något som däremot verkar chockera mer och mer är sanningen. I onsdags bevistade jag ett stormöte som juridiska institutionen på universitet tillsammans med Juridiska föreningens studieutskott arrangerade. Mötet handlade om studiemiljön på Juridicum. Studenterna tyckte att det mesta var fel och för jävligt och försiktiga lärare jamsade med.

Men jag sa att det inte alls var så dåligt, och att studenterna var lata och att problemen var deras eget fel.

Så sa jag eftersom det faktiskt är så.

Dagen därpå, i torsdags, blev jag approcherad av en av institutionens professorer som sa till mig: "Du sa vad vi alla tänkte men inte kunde säga."

Det kändes bra att ha levererat en sanningschock, sagt det som inte kunde eller fick sägas högt, utan bara tänkas tyst. För sanningen har det verkligen inte lätt idag – diskriminerad är den: får ju inte visas upp, inte sägas, inte tecknas.

måndag, april 10, 2006

Statstelevisionen var till för oss alla


Farbror Zeb med resten av familjen Macahan

Tv var bättre före parabolernas tid, då när invandrarna tittade på Språka på serbokroatiska, småbarnen på clownen Manne och de vuxna på Rapport med Bengt Öste. Den efterlängtade "mångfalden" har blivit en cancersvulst på samhällskroppen. Detta skrev jag om i Sundsvalls Tidning i juni 2003.


På de två kanalernas tid

Jag har ett idylliskt minne från när jag gick i lågstadiet i mitten av 80-talet då klassen kom tillbaka en januarimåndag efter några veckors jullov. Kvällen före hade det varit ett omfattande strömavbrott. Alla var upprörda, vi hade ju missat Solstollarna. (Och Sportspegeln inflikade jag, för att i nästa ögonblick stämplas som tönt av en fjollig tjej.)

Detta var på de två kanalernas tid. Vi i klassen tittade på samma program. En hel del av oss tittade på Rapport eller Aktuellt, det gjorde nämligen föräldrarna och det fanns ju inte så mycket annat att se på. Jag tillhör en av de sista kullarna som fick vara med om den tiden, och för det är jag tacksam. Det gav mig något att jämföra med, mina ungdomsår kom att fördela sig jämnt på båda sidor om brytpunkten.

För på nyårsafton 1987 började TV3 sända via satellit från London. Mina klasskamrater i de trista flerfamiljshusen kunde efter påslag på hyran också se kanaler som MTV och Eurosport. "Jättebra", utbrast en mamma i klassen, "nu kan de ju titta på tv när de är hemma sjuka". Jo, livet blev kanske lite roligare. Efter TV3 fick vi 1989 Nordic Channel (nuvarande Kanal 5), året efter kom TV4 och 1992 ZTV.

Jag ska inte påstå att vi inte ser på samma program i dag, för det gör vi. Tjejer i nian kan säkert diskutera senaste avsnittet av Kanal 5:s Big brother utan att särskilt många behöver känna sig utanför. Robinson har höga tittarsiffror, liksom de stora evenemangen. Men det är också vanligt i dag att vi inte har någon som helst aning om programmet som grannen, dottern eller klasskamraten tittade på i går.

Bra eller dåligt? Framförallt tråkigt. För jag tycker det är trevligt med samtal där många kan delta. När televisionen en gång i tiden gjorde sitt intåg i vardagsrummen höjdes ett varningens finger för att människorna skulle bli asociala när de bara satt i soffan och stirrade in i burken. Men det blev de inte, i stället fick de nya samtalsämnen att samlas kring. Och tv-programmen höll god kvalitet, inbillade man sig i alla fall – det fanns ju inget att jämföra med.

Minns ni förresten familjen Macahan? Första reprisomgången gick 1984. Två populära killar i klasserna ovan min hette Lukas och Sebastian. Luke och Zeb kallades de tills Macahan-febern gått över. Alla fattade.

I dag har vi, neutralt uttryckt, mångfald i tv-utbudet. Förutom de svenska kanalerna (de ovan nämnda plus bland annat TV8) får vi genom parabol och kabel tillgång till ett oräkneligt antal utländska kanaler. Det finns pärlor i denna mängd, just TV8 är en. Men - det känns förstås slitet och inte så lite Marita Ulvskog att säga det, men tyvärr är det mest av allt en mängd enfald som bjuds ut.

Reklamkanalerna måste ha tittare och därför blir de så förvillande lika varandra. Och i det stora hela väldigt dåliga. De sista åren har vi svämmats över av dokusåpor. Det var heller inte mycket bättre innan när såporna följde ett skrivet manus.

Aldrig har svenska ungdomar varit så kunniga i relationspsykologi som i dag. Det är vad de matas med i teven: kärlek, lögner, svek och otrohet och mycket annat. Det är inget positivt kunskapslyft. Mats Trondman vid Växjö universitet har myntat ett passande uttryck för något han menar många ungdomar fastnat i: självreflexivitetens ekorrhjul. Ältande över ens bekymmer och trassliga relationer skapar bara behov av ännu mer ältande. Trondman nämner timslånga telefonsamtal. Jag plussar på med såporna som generatorer. Jag har läst att Jean Baudrillard, en av alla de obegripliga franska teoretikerna, talar om en hyperverklighet: att människor blandar i hop fiktion och verklighet och försöker leva som de gör på teve. Det är väl svårt att hävda det där särdeles bestämt, men däremot vet jag att ungas bruk av antidepressiva medel har ökat kraftigt.

Ja, det var väl något slags förtryck när AB Radiotjänst hade ensamrätt på tv-sändningar i det här landet. Och det är väl frihet nu när vi fått nytta av fjärrkontrollen. Men jag vädjar ändå: välj bort skräpet.

Effekterna skulle bli påtagliga och positiva. Det skulle stärka den sociala sammanhållningen (folk tittar på samma program), bättra på folkhälsan (färre nedbrytande relationsdramer att efterapa) och vara allmänt sedelärande, särskilt på den uppväxande generationen (slipper se och inspireras av doku-svineriet).

Macahan går för övrigt i repris igen. På TV3. Ta därför inte min uppmaning alltför bokstavligt, åtminstone inte de närmsta fredagskvällarna. Följ i stället åter, eller för första gången om du missat det tidigare, hur familjen Macahan med rättrådighet, mod, omdöme, hårt arbete och personliga uppoffringar tar sig igenom ständigt nya svårigheter med hedern i behåll. Att se detta är karaktärsdanande, det lovar jag.

lördag, april 08, 2006

Åter till civilisationen: Transsylvanien


Staden Hermannstadt/Sibiu sedd från ovan

Rumänien är väl inte paradiset på jorden. Men där finns förstås även ljuspunkter.


Habsburgsk odyssé III: I väntan på 2007

Taxiresan in i Rumänien kräver två chaufförer. En som kör och en annan som sköter snacket vid gränsen. En vakt räcker över en välkomstbroschyr med matnyttig information. Lita inte på polisen, läser jag. På den dammiga tågstationen i Suceava klänger tiggarna.

Det är tågstrejk och det enda tåg som går är ett till Bukarest om tjugo minuter. Vi rullar ofrivilligt ut ur Habsburgland men lyckas klara huvudstaden på tio minuter: rekordsnabbt biljettköp och ombord på ett nytt tåg.

Framme i Transsylvanien känns det, trots Draculamyten, mer civiliserat. Hit invandrade under medeltiden tyska bönder, köpmän, hantverkare och bergsmän som förde med sig det avancerade Västeuropa hit. Här spreds på 1500- och 1600-talen protestantismen, som motreformationen sedan aldrig rådde på.

Transsylvanien har också en särskild plats i den romantiska historieskrivningen som den ungerska kulturens vagga och centrum. I historieböckerna inordnas Transsylvanien under Centraleuropa. Rumänskt blev det först med Habsburgväldets sönderfall i och med första världskriget.

I lilla Hermannstadt, eller Sibiu på rumänska, grävs och borras det för fullt. Centrum är en enda stor byggarbetsplats, och folk är trötta på stöket, men vet också att allt måste vara i ordning till 2007 när Hermannstadt blir europeisk kulturhuvudstad. Framför katedralen är ett dussin studenter sysselsatta med att gräva upp stadens döda, nya ledningar måste dras fram.

I Hermannstadt finns, likt resten av landet, bara en spillra tyskar kvar, cirka 2 000. Få har motstått locktonerna från Väst, och den tyska minoriteten är sakteliga på väg att försvinna helt. Ändå är det det tyska Hermannstadt och inte det rumänska Sibiu som belönats med Kultureuropas uppmärksamhet.

Och lite typiskt är väl ändå det för de stackars rumänerna: när de för en gångs skull får ett prestigearrangemang till sig är det tack vare omvärldsintresset för det ickerumänska.

Och egentligen för litet och obetydligt för att vara kulturhuvudstad får Hermannstadt sända ett tack till Luxemburg, som för att stärka sina egna chanser gärna delade på värdskapet.

Stadsbilden är förstås vacker som i en saga, turisterna har redan hittat hit, och på Brukenthalmuseet finns en fin konstsamling att se. Men det som fascinerar mest med Hermannstadt är den livs levande Klaus Johannis.

Fysiklärare Johannis blev i borgmästarvalet 2000 väljarnas protest mot korruptionen och vanstyret. På 90-talet hade alla alternativ prövats, och till sist återstod bara att rösta fram en tysk till jobbet.

Och till skillnad från sina företrädare på posten har han Johannis inte gjort bort sig. Staden är på fötter ekonomiskt, och med några enkla grepp har han rensat upp i den snåriga byråkratin och förbättrat medborgarservicen.

Uppskattningen har heller inte uteblivit. 2004 blev han omvald med 90 procent av rösterna. I framtiden väntar troligen en ministerpost i regeringen, eller så får han bli ambassadör i Wien eller Berlin. Men just nu går Klaus Johannis och resten av Hermannstadtborna i väntans tider på 2007.

onsdag, april 05, 2006

Goda stunder med Dostojevskij

I DN förra veckan var en artikel om litteraturstudenternas bristfälliga bokliga bildning och att de heller inte kan skriva svenska särskilt väl. Detta fick mig att tänka tillbaka på svensktimmarna i högstadiet.

Från mitten av sjuan, efter första terminens övningar i grammatik, blev dessa timmar en enda lång läsfest. Började med Homeros Iliaden och Odyssén, tog ett rejält hopp fram i tiden till Snorres isländska sagor och Tristan och Isolde, för att därefter läsa oss igenom århundradenas litterära storverk.

Så mycket till analys blev det väl inte. Men nödvändiga historiska bakgrundskunskaper dikterades från katedern av vår drivna lärare medan vi elever febrilt nedtecknade i våra anteckningsböcker, men lyckligtvis inga djuplodande genusperspektiv eller tal om rasistiska diskurser eller dylikt. Utan vi läste bara på – såväl på lektionerna som hemma för att hinna med – och vi sög i oss allt vad vi förmådde.

Villaflickorna i klassen var givetvis mer entusiastiska än höghuspojkarna, men det var ingen som knotade. Alla fick med sig åtminstone en elementär boklig bildning, som nog ägnas mer än en tacksamhetens tanke i dag.

Visst, det var svettigt och det blev åtskilliga sena nätter inför de svåra litteraturproven. Det var före betygsinflationens tid och det fanns bara en femma att kämpa om och till mitt förtret fick jag den inte. Ändå är det utan konkurrens mitt ljusaste skolminne: tre läsår av stenhårt plugg som gav något tillbaka.

lördag, april 01, 2006

Kafé VII: Med Tony Judt på Gotlands

Gotlands nation konkurrerar med Värmlands om att vara nationen dit jag går helst. Gotlands är den enda nation som ligger öster om ån, och byggnaden är heller inte pampig som de andra nationshusen. Men nationen har ändå sina kvalitéer.

Ett plus för Gotlands är den trevliga källarpuben Bettys. Men dit går man kvällstid. På vardageftermiddagarna mellan tolv och tre håller man emellertid även med fika på övervåningen. Man kan komponera sin egen gigantiska macka för 25 kronor utan röra (med röra kostar det 30). Kaffe kostar 10, och kak- och tårtbitarna 15 kronor. Alltså lite dyrare än på Värmlands, men samtidigt ett större och lyxigare utbud.

Musik avhåller man sig numera från att spela (det var värre för några år sedan), men akustiken har sina brister så vill man sitta i lugn och ro ska man hålla sig ifrån den värsta rusningen under första öppettimmen.

Och den här veckan har jag faktiskt sökt mig dit medan jag övergivit Värmlands. Tre eftermiddagar med kaffe och morotskaka samt Tony Judts hyllade Postwar till läsning har varit riktigt angenäma stunder.