OS-special II: Patriotiska journalister

Damernas kombination som avgjordes i dag underströk det vi egentligen redan visste men få verkar vilja acceptera: att Anja Persson inte bara är ett utan två nummer mindre än Janica Kostelic. Kostelic är verkligen helt suverän, och det är dags att sportjournalisterna erkänner det. På dem tycks det allt som oftast som om Anja vore den stora stjärnan i alpina cirkusen.

Sportjournalistiken har emellertid inte utmärkt sig för att vara objektiv och självkritisk. I stället agerar journalisterna som supportrar till de svenska idrottarna.

Det kanske å andra sidan inte gör så mycket, för även om man sitter mer nervös framför ett slalomåk eller en skidstafett än när det är till exempel valvaka på tv, är det ändå bara medaljer och inget allvarligare som står på spel. Och då kanske trots allt journalisterna ska få låtas vara lekledare.

Tidskriftskommentar: Fokus och Neo

Det svenska veckomagasinet Fokus har tagit sig. Eller så har jag anpassat mig. I vilket fall tyckte jag i början att Fokus saknade udd, att redaktörerna var för försiktiga och att redaktionen skulle må gott av att begåvas med en galning eller två som kunde göra magasinet lite djärvare.

Men nu två och en halv månad efter starten har Fokus blivit en trevlig veckorutin som ligger i brevinkastet fredag lunchtid och oftast är genomläst efter sedvanliga lördagsfikat på Värmlands.

Fokus fördel är formatet (lagom tunn så man hinner läsa allt) och att texterna är läsarvänliga – i Fokus läser jag den sorten artiklar (vetenskap, kultur och ekonomi) som jag i dagstidningarna oftast hoppar över.

Följer man med väl i det dagliga nyhetsflödet bjuder dock Fokus sällan på några överraskningar, vilket förstås är en svaghet. Men å andra sidan blir Fokus en bra repetition av det som varit, "det var den veckan det" kan man säga när man läst färdigt sin Fokus.

Jag var förresten på Fokus releasefest i början av december förra året. Det var väldigt mycket lattesörpel på Södermalm över folket där.

Ett magasin som inte hängivit sig åt latte på Söder är Neo. För Neofolket gäller i stället krämig cappuccino kring Stureplan. Den attityden går igen i första numret som kom i januari – Neo är liberal, urban, framstegsvänlig och optimistisk.

Faktiskt lite för mycket för att vara i min smak, och jag tror att redaktionen inte riktigt förmått sära på sina egna lysande framtidsutsikter och världens inte fullt lika lysande. Men så dricker jag ju också kaffet svart.

Hur som helst är Neo ett trevligt magasin, och i första utgåvan finns en intelligent artikel om njutning av den kloka Merete Mazzarella.

OS-special I: Usch för jaktstart!

Vinter-OS i italienska Turin med omgivningar har börjat och eftersom jag är en person mycket mån om att följa med i min tid kommer jag under de närmast veckorna att regelbundet kommentera spelen.

...............

Jaktstart i skidloppen var ett dumt påfund. Ja, det till och med förstörde mitt intresse för skidåkning i tv-rutan.

Det har nog aldrig funnits bättre tv-underhållning än när man hemma i soffan, fåtöljen, sängen eller dylikt sitter och väntar, väntar och väntar på att den svenske skidlöparen ska dyka upp bakom krönet strax före tidpasseringen och fångas in av tv-kamerorna samtidigt som klockan tickar enerverande snabbt i bildrutan. Vilken placering så här långt in i loppet? Har han tagit in något på den som leder, eller tappat ytterligare?

Man vet ingenting förrän just det där ögonblicket när skidlöparen dyker upp i bild – ibland ensam i spåret, ibland i rygg på någon annan åkare, ibland med ett följe bakom sig som hakat på.

Jämför dessa magiska moment – ja det mest magiska är förstås tidpasseringen någon eller några kilometer före mål och sedan när skidlöparen kommer in på upploppet och alla biter på naglarna undrandes om han skall hinna korsa mållinjen innan tiden går ut – med dagens skidlopp i Olympiska spelen: alla startar samtidigt, åker i klunga i 29 kilometer, och i slutet är det bästa glidet i utförslöpen och bästa spurtstyrkan som fäller avgörandet.

Och det värsta av allt är att denna tävlingsform infördes för publikens skull! Idén var att göra skidtävlingarna poppigare. Snacka om att ta fel. Men än värre: trots att otyget fått hålla på i ett decennium nu så har inga ansvariga ännu förstått det hela är gravt feltänkt. Det måste bero på att tv-tittarna inte rutit ifrån tillräckligt.

Men så lär ju också tv-tittande passivisera människor.

Kafé VI: Café Orient

Apropå Orienten. I Prag finns ett kafé inrett i kubiststil som heter just Grand Café Orient. Nyöppnat sedan i somras efter att ha legat i dvala många år. Alldeles mitt i Gamla stan hittar man det på adressen Dum U Cerne Matky Bozi Ovocny trh 19. Öppet till kl 10 alla kvällar iveckan. Förstås flott som tusan, dessutom en balkong att sitta på om det finns plats.

Läs mer om detta kubistkafé i Nils-Johan Tjärnlunds artikel i Sundsvalls Tidning, där du också kan se ett foto av kafét utifrån gatan (så hittar du dit lättare).

Orienten, Kaffet och Occidenten

Det är mycket i medierna om Orienten och Occidenten dessa dagar. Helt visst är den muslimska världen ett bekymmer för oss i Väst. Önskar dock i allt detta påpeka att Orienten faktiskt bidragit med något riktigt gott. Det var nämligen med turken som kaffet kom till vår civilisation - i och med belägringen av Wien 1683 (turkarnas sista stora framstöt mot det kristna Europa).

Och så några boktips för den vetgirige:

Orientalism av Edward Said. Klassiker som gjorde alla européer intresserade av Orienten till rasister.

Occidentalism av Ian Buruma och Avishai Margalit. Kan vi så kan dom. Bok om orientalernas syn på Väst (Occidenten). Även om europeisk occidentalism, särskilt tyskar och ryssar har haft svårt för det dekadenta västerlandet.

Terror and Liberalism av Paul Berman. Tangerar Burumas bok, men här får vi även en plädering för att västvärldens arméer ska störta alla onda regimer världen över.

Tro, terror och tolerans av Ingmar Karlsson. Ingmar K är lite lurig. Visserligen bildad och så, men försöker upphöja sin förmenta visdom till allmän sanning.

The Clash of Civilizations av Samuel P Huntington. Denna bok har gjort författaren världsberömd (och utskälld av etablissemanget). Analysen och beskrivningarna på den mera konkreta nivån övertygar inte alltid. Men jag tror Huntington träffar rätt när han trycker på civilsationernas och de kulturella skillnadernas betydelse för händelserna i världen. Huntingtons bok Who are we? är förresten intressant, läs den!

The Crisis of Islam samt What Went Wrong? av Bernard Lewis. Lewis är en av världens mest ansedda islamkännare. Inte lika politiskt korrekt som den svenska uppsättningen islamologer som ju är ett stort skämt. Obs! Av de två böckerna räcker det att läsa What went wrong.

Café Habsburg ett minne från svunnen epok

I tornhuset inrymdes förr Café Habsburg.
Foto: NILS-JOHAN TJÄRNLUND

Det är med Café Habsburg som med det mesta annat i Czernowitz: ytan – byggnaderna – har bestått, men innehållet – människorna, kulturen – är utbytt. Nåja, några fåtal från det gamla Czernowitz – "Jerusalem am Prut" – lever och kan vittna än i dag.

Habsburgsk odyssé II: Siste tysken i Czernowitz

Av namnen på Tjernvitsis gator är det bara Schiller och Goethe som stått emot tiden. Uppenbarligen alltför gigantiska för att genom åren ha bytts ut mot något mer passande.

Annars kretsar här mycket runt vad som en gång var och som nu är förlorat. Skalet återstår förvisso: man befinner sig i en unik 1800-talsmiljö, och trots maktens alla växlingar här har man alltid haft vett att sätta värde på den. Men resten måste man fråga om.

Professor Rychlo tar sig tid: Habsburgskt från 1775 blomstrade Czernowitz kulturellt från 1800-talets andra hälft. Här lästes, tänktes, skrevs och sjöngs – på tyska. För all denna intellektuella energi stod i första hand staden månghövdade och emanciperade judenhet. I mycket bar det förstås provinsens prägel, beläget som det var i avkroken Bukovina.

Som en historiens ironi var det först med att Czernowitz blev rumänskt, Cernauti, och med en hård rumäniseringspolitik för att tränga bort tyskan, som Czernowitz tog klivet ut ur provinsen och in i den europeiska kulturens finrum. En mängd ung diktartalang lät höra om sig, och enligt professor Rychlo är Czernowitz för den tyskspråkiga lyriken vad Prag anses vara för prosan.

Czernowitz siste tysk, Johann Schlamp, tar emot med kaffe och kartongchoklad. Hälsan är god trots ett långt 91-årigt liv. Född och uppvuxen här har han varit undersåte i Habsburgväldet, konungariket Rumänien samt i Sovjetdiktaturen, men nu medborgare i Ukraina. Han minns med välbehag den gamla tiden när man nere på gatan kunde höra sex-sju olika språk strömma ut genom de öppna fönstren – i toleranta Czernowitz levde utan större bekymmer judar, tyskar, ukrainare, rumäner, polacker, armenier med flera sida vid sida.

Johann Schlamp blev snickare, men att bilda sig i litteraturen, konsten och musiken var lika givet för en enkel hantverkare som för stadens eliter. Sjungit har han gjort hela livet och entusiastiskt sätter han på en skiva med Josef Schmidt, tenoren från Czernowitz, för kort (154 cm) för att stå på scenen, men med en av mellankrigstidens mest hyllade röster.

Josef Schmidts liv slutade på flyende fot undan nazisterna tills hjärtat inte orkade mer, och flykt, deportationer och förintelsen gjorde slut även på Czernowitz. När Johann Schlamp efter ett par decennier i Gulag kom åter till hemstaden fanns knappt en bekant människa kvar.

Berättelsen om Czernowitz blir lätt som en saga med olyckligt slut, ett sjunket Atlantis att beundra men framför allt sörja. Rumänerna inledde repressionen, till exempel byggdes stadens torg – symbolen för det fria stadslivet – bort, från tretton till fem, ner till tre under sovjettiden, katastrofen kom med andra världskriget, och efter följde en halvsekellång kommunistisk ökenvandring.

Men dagens Tjernvitsi är ingen dålig plats att bo på. "Här behöver man inte oroa sig för nationalism och antisemitism, se bara hur illa det är i Ivano-Frankisk inte långt bort, men häri Czernowitz är människorna toleranta", intygar världens sannolikt sista jiddischförfattare Josef Burg, född 1912 i en shtetl vid Karpaternas fot väster om staden.

Josef Burg är likt Johann Schlamp ett stycke historia i sig. Men snart finns ingen av dem mer, och av Czernowitz blir det bara myten som lever vidare.

"Wo die Cafékultur endet, endet auch Europa"

Wienerkafét i Lemberg.
Foto: NILS-JOHAN TJÄRNLUND

I somras gav jag mig tillsammans med Nils-Johan Tjärnlund ut på en odyssé i det gamla Habsburgrikets utkanter. Intrycken från resan resulterade i en artikelserie i VLT. Här följer den första artikeln.

Habsburgsk odyssé: I Halb-Asien

Vid polskukrainska gränsen på tåget från Krakow mumlar jag efter ett ögonblicks tvekan Lwów på passkontrollantens fråga om vart jag ska. Någon timme senare på andra sidan svarar jag Lviv, fastän jag i själva verket önskar komma till Lemberg.

Staden kom nämligen efter Polens första delning 1772 under Habsburgdynastin, med väldets fall blev den återigen polsk, sedan sovjetisk och från 1991 ukrainsk, och som civilisationsturist åker jag dit för att låta mig förundras. Och jag är inte ensam på spåret, från Österrike kommer nostalgiturister som lite stolta över sina förfäder ser hur fin en stad så långt i öst kan vara.

Lemberg/Lwów/Lvov/Lviv är en gammal kosmopolitisk metropol i ordets rätta bemärkelse och stadsbilden är full av storslagenhet från århundradena tillbaka till medeltiden. Men med Habsburg kom den moderna infrastrukturen – civilisationen: tidningar, järnväg åt väst, stadsspårvagn och elektrifiering, samt förstås arkitekturen: på wienerarkitekterna Fellner och Helmers skapelse Hotel George bor man flott, och i andra änden av Prospekt Svobody ligger operan, också den Fellner och Helmer – ett av arkitektparets 48 teater- och operahus runtom i Europa. Om än ekonomisk och politisk periferi, så var i vart fall Lemberg kulturellt ett centrum.

"Där kafékulturen slutar, slutar också Europa" säger Dr Rasevitj, historiker och politisk analytiker, över en espresso på wienerkaféts uteservering, och syftar på att i Lemberg gick man – och går man! – på kafé.

Men likväl ett gränsland mot barbariet i öst, "Halb-Asien" för att tala med författaren Karl-Emil Franzos (1848-1904). Inte riktigt Europa ändå, alltså.

EU ligger inte långt bort, och i Lviv blickar invånarna hellre mot väst än öst, och hade inte Habsburg fallit eller Polen kastats västerut hade man redan varit EU och varit medborgare i Lemberg eller Lwów.

Men sovjettiden kan inte raderas bort ur historien, statsbildningen delar ukrainarna i väst med ryssarna i öst, och Lvivborna talar och tänker på kyrilliska. Alltså öst i alla fall.

Till förra hösten rådde politiskt elände, vanstyret i "ryska" Kiev ledde fram till orangea revolutionen och i Lviv var det givet att hålla på Viktor Jusjtjenko.
"Det var som om jag skulle ut i krig, mina föräldrar gav mig bröd och korv och vinkade farväl när jag for iväg med tåget till Kiev", berättar studenten Nadja, som imponerar med sin ambition, utmärkta tyska och optimism inför framtiden. "Luften känns lättare att andas nu", sammanfattar hon situationen.

Andreas Wenninger, föreståndare på universitetets Österreichisch-Ukrainisches Kooperationsbüro, där Nadja assisterar ibland, gläds såklart över "die Wende" men är med sitt österrikiska utifrånperspektiv mer dämpad: "Människorna är trots allt desamma som förut."

Lviv är centrum för ukrainsk nationalism och för dekanen på institutionen för främmande språk är saken klar: "Land skall med nationell kultur byggas!"

"Utopiker! Saknar kontakt med verkligheten, sådana är de", utbrister Dr Rasevitj. "Att Ukraina är en binationell stat är ett faktum, här hör både ukrainare och ryssar hemma", slår han bestämt fast. Men att bygga demokrati i ett land med olika nationella identiteter kan vara svårt, och vi diskuterar vidare om det inte vore enklare om Ukraina blev en federal stat – och det kan förstås vara så, men lär inte bli av, spår Rasevitj.

Något som stör mig i Lviv är just nationalismen. Inte den nationalism som historiskt spelat en positiv roll i statsbyggande och demokratisering, och som jag inte vill missunna ukrainarna, utan den primitivare formen, som när arkitekten Marianna entusiastiskt börjar berätta om den ukrainska SS-divisionen som mördade sig fram under andra världskriget: "De kämpade för Ukraina!" Eller som när Dr Rasevitj vill tona ned morden första juliveckan 1941 på 38 polska professorer: "Det var tyskarna som kom med det där, inte vi."

Trots skönhetsfläckarna lämnar jag staden med gott hopp. För Lvivborna ser själva sina bästa år framför sig, nu när de är självständiga, fria och EU äntligen börjat visa intresse, och då brukar det faktiskt sluta bra.