Vad som gör staden

I VLT förs i dessa dagar en debatt om turismen i staden och länet. Och jag har förstås passat på att slå ett slag för min käpphäst – det goda kafélivets centrala betydelse för lusten att vända tillbaka.

Dit jag vill åter

En oktoberdag i höstas pep mobilen till: ”Massolit – jazz, kaffe, fallande löv utanför fönstret, schack, The New Yorker :)”, läste jag i textmeddelandet. Det var från en god vän som funnit vägen tillbaka till bokkaféet Massolit i Krakow, favoritstället från det första besöket i staden två år tidigare.

För egen del beger jag mig gärna till Helsingfors bara för att slå mig ned på anrika Ekbergs kafé på Bulevarden. Med Hufvudstadsbladet, en god bok och lite tjuvlyssnande på när den finlandssvenska societeten konverserar, flyter timmarna behagligt undan.

Och till Sighisoara i Transsylvanien skulle jag gärna återvända för att än en gång uppsöka det lilla kafé jag hittade på en småmystisk bakgata och som sköttes av den lika välekiperade som verserade ungraren Janos. Som hämtad från en gammal svartvit Hollywoodfilm var den gode Janos.

Prag har ett par flotta klassiska kaféer som Louvre, Slavia och Grand Oriental, men det är inget att komma tillbaka för. De är alldeles för vräkiga, och servitörerna är framme och tar kaffekoppen så fort man druckit ur och man känner sig stressad att antingen beställa in nytt eller gå. Det är svårt att finna någon riktig ro där.

Desto mer avkopplande atmosfär finner man i stället på Shakespeare and Sons, nere i källarvåningen ute i ett småslitet kvarter på säkerhetsavstånd från turiststråken. I bokhandeln kan man fynda gamla udda böcker, och i kafédelen ligger dagsfärska internationella tidningar utströdda. Kaffet som serveras är ypperligt, och varmchokladen som vore den hemlagad, med rikligt med kakaogegga i botten och tjockt med vispgrädde uppepå. Det är bohemiskt så det förslår – möblemanget ser ut som någons utslängda, och när det är dags att betala för sig får man vackert bistå personalen så att summeringen inte slutar för lågt.

Tehus är ju annars det nya och inte alls dumt det heller. I Dresden har jag sett de obligatoriska sevärdheterna, men helmysiga Teegadrom på Louisenstrasse besöker jag mer än gärna igen. ”Öppet tills sista gästen går, men senast klockan 02.00!” står det på dörren. Smakrika teer, stearinljus på borden och sällskapsspel till utlåns, har gjort stället populärt bland studenterna i den sachsiska huvudstaden.

Det är givetvis inte så att kaféer och testugor ensamt gör staden eller platsen. Det krävs mer därtill, såsom intressanta besöksmål och inte minst gästvänliga lokalbor. Men jag tror det är få saker som får den tillfällige besökaren på så gott humör som att finna ett trevligt kafé eller en mysig testuga där serveringen är omsorgsfull och man känner sig bekväm och välkommen. Sådana städer vill jag inte bara själv vända åter till, utan jag brukar även rekommendera andra att finna vägen dit.
VLT 30/7-2007


Här på teaterkaféet i Piran, slovenska kusten.

Principer och deras undantag

Det var folkligt värre med platt-tv och usla tv-komiker när kronprinsessan Victoria firade 30. I VLT hade jag måndagen därpå en krönika som inte blev någon fullträff men förhoppningsvis ändå innehåller något lite klokskap. För 100 år sedan hade jag för övrigt självklart varit republikan, men tiderna förändras ju som bekant.

Vi behöver monarkin

Med vår tids grundmurade demokrati och fullständiga jämlikhet mellan alla medborgare är det onekligen inkonsekvent att hålla sig med en kungafamilj där rätten till tronen går i arv.

Republikaner brukar peka på just detta, att det är fel att en person föds in i ett ämbete. Ett sådant privilegium strider så uppenbart mot likheten inför lagen att det räcker som argument för monarkimotståndarna. Ett tilläggsargument brukar sedan vara den ofrihet som kronarvingen föds in i – att han eller hon har en förutbestämd uppgift här i livet och inte kan välja fritt som alla vi andra. Det är alltså på samma gång privilegiet och ofriheten som motståndarna till monarkin vänder sig emot.

Rent principiellt är det inte så svårt att hålla med. Men jag tror också att om man ska värna principer som jämlikheten och friheten måste man någon gång kunna medge ett eller annat undantag från dem. Total renlärighet gör sig oftast bättre vid skrivbordet än ute i verkligheten. En princips fulla och konsekventa tillämpning blir nämligen lätt både fantasilös och kvävande. Och en princip upphör ju trots allt inte att vara överordnad eller grundläggande bara för att man tillåter sig ett par undantag från den.

Därför är jag inte heller republikan.

Ett skäl jag ser för monarkin är psykologiskt. I det hyperindividualistiska och icke-hierarkiska samhälle vi lever i tjänar monarkin som en pysventil för vårt uppdämda behov av och längtan efter ordning och tradition, auktoritet och värdighet, mystik samt pompa och ståt – i uppenbar kontrast mot allt annat omkring oss. Något som alltså inte själv går att uppnå, utan bara är att betrakta och beundra. Det får oss nog att må lite bättre.

Ett annat värde med monarkin är att statschefen fostras in i rollen. Ämbetet blir inte ett fritt val utan en plikt – ett ansvar att axla. Det skänker förstås ett särskilt perspektiv på livet och världen, och inte minst på den stora uppgiften att företräda nationen.

Här blir skillnaden också allt tydligare mellan monarken och den övriga eliten. Baksidan med de gamla hierarkiernas upplösning är nämligen att våra eliter blivit mindre ansvarstagande. I stället för att se det som givet att använda sin makt och sina resurser till att främja den samhälleliga nyttan, vänder de ryggen till för att enbart se om sitt eget hus.

Ska monarkin överleva måste den emellertid vårdas ömt. För mycket folklighet är exempelvis inte bra. Det må öka populariteten för stunden, men underminerar på längre sikt grundvalen för monarkin. För att behålla sin upphöjda ställning måste kungahuset ha disciplin att hålla på värdigheten och mystiken. Och det är sannerligen ingen enkel uppgift i dessa tider.
VLT 16/7-2007