Pragbrev X

Karlsuniversitetets juridiska fakultet.

Härifrån Prag och den juridiska fakulteten kan rapporteras att den centraleuropeiska formalismen ställer svensk pragmatism i allt bättre dager. Småtröga Juridicum hemma i Uppsala framstår närmast som ett under av förnuft och smidighet!

Tyvärr ser jag i svensk statsfeminism ett hot mot pragmatismen. Statsfeminismen är dogmatisk och dess tillämpning ofta formalistisk, ibland löjeväckande mycket. Statsfeminismen lär säkert ge upphov till en del underhållande satirlitteratur, men att vi på 2000-talet med berått mod försätter oss i ett tillstånd som hör hemma på historiens skräphög är inte särdeles roande.

Så frågan är vem som blir först att nedskriva historien om ”Den tappre feministen Sven”, som driver gäck med statsfeminismen på liknande vis som jubelidioten Svejk gjorde med den förstelnade habsburgska överhögheten.


Igår kväll hade den tjeckiska statstelevisionen avdelat en halvtimme av bästa sändningstid för en intervju med Mr Cepl. I tjusig salongsmiljö fick han tillfälle att lägga ut texten inför det tjeckiska folket. Mr Cepl såg verkligen ut att trivas.


Hemifrån har jag nåtts av ledsamma tidningar. Utrymningen av studenter från Carolinabiblioteket (antalet läseplatser lär på grund av lokalkostnader skäras ned till cirka 35 stycken) är ett missdåd minst i paritet med rivningen av Klarakvarteren. En hel studiekultur går i graven. Oförlåtligt!


Kvoteringsmålet mot Uppsala universitet närmar sig sin upplösning. Jag hoppas att HD sänker skadestånden. Kärandena Lönn och Midander tilldelades 75 000 kronor var i såväl tingsrätt som hovrätt. Det är helt orimliga ersättningsbelopp, i synnerhet om man beaktar att rättsläget var – och alltjämt är – så oklart. Sverige är dessvärre på god väg mot amerikansk domstolsbingo. Och det värsta i det hela är att så få röster opponerar sig mot utvecklingen.

Jag skrev en gång om kvoteringsfrågan i Ergo (Uppsalas studenttidning). På en väsentlig punkt har jag ändrat uppfattning: jag önskar numera att Midander och Lönn vinner mot Juridicum. För om inte så lär en våg av kvotering skölja över våra universitet. Risken är överhängande att postmoderna föreställningar om mångfald och teorier om grupprättvisa tränger djupt in i universitetsvärlden. Detta vore olyckligt, ty – för att travestera en känd gammal kommunist – någon jävla ordning måste det vara inom akademin!

Ergo 4/2004

I Ergo nr 3/2004 anförs traditionella vänsterargument för kvotering till juristutbildningen. En kvartett unga socialdemokrater argumenterar tämligen lågmält medan VSF:arna Linda Österberg och Malin Dahlström öser på med nymarxistiskt slagordsartilleri. För att inte fastna i Österbergs och Dahlströms fluffiga floskelsamling ska jag raskt gå över till de mer marknära skälen till varför Juridicums försök med kvotering är lovvärt.

Att svara för ett fungerande rättsväsendet är statens viktigaste uppgift. Ett samhälle där medborgarna misstror rättsväsendet är illa ute. Vi kan i dag konstatera att invandrare är överrepresenterade bland dem på fel sida om rättvisan, medan i dess vårdande funktioner råder en överrepresentation av etniska svenskar. Jag får erkänna att jag inte känner verkligheten fullt så bra som jag skulle vilja, men jag misstänker att förtroendet för rättsväsendet inom vissa minoritetsgrupper är oroväckande lågt. Det ligger en uppenbar fara i att det fortsätter som i dag, att svenska poliser, åklagare och domare utreder, åtalar och dömer unga fattiga invandrarmän.

Detta problem berättigar till oortodoxa metoder. Kvotering strider helt visst mot principen att särbehandling efter kön, etnicitet, sexuell läggning etcetera inte bör accepteras. Denna likabehandlingsprincip kan emellertid inte vara helig, i vart fall inte när det rör sig om nyttjande av förmåner, vilket är fallet med en studieplats på juristlinjen.

Att få läsa juridik på Uppsala universitet är ingen mänsklig rättighet. Diskriminering är därför inget problem i sig, alla sökande kan ju bestämt inte garanteras plats och några måste således sållas bort. Den intrikata frågan är på vilka grunder detta ska ske. Det blir här en fråga om legitimitet – vi vill trots allt att våra skattepengar ska användas på bästa vettiga sätt.

Hitintills har den meritokratiska principen fått råda, vilket varit naturligt eftersom den har folklig förankring, men också för att den tjänar samhällsnyttan (bra jurister är bättre än dåliga jurister), och även för att den är i samklang med den akademiska världens (enligt Österberg & Dahlström ”manliga”) grundidé att belöna snille och flit men inte medelmåttighet.

Att studenter med utländsk bakgrund har sämre betyg och därmed sämre konkurrenskraft än jämnåriga etniska svenskar är inget att förvånas över. Följden härav – brist på utländska jurister inom rättsväsendet – är dock olycklig, och vi kan alltså konstatera att meritokratin inte förslår om vi vill överbrygga den etniska klyftan i rättsväsendet och upprätthålla förtroendet för det.

Andra urvalsgrunder bör därför prövas. Juridicums försök med etnisk kvotering till en tiondel av studieplatserna borde ha goda förutsättningar att uppfylla kravet på legitimitet:vi får ju både de bästa möjliga juristerna (90 procent), och utländska jurister (10 procent). Samtliga dessa tjänar samhällsnyttan, om än på olika sätt. Det är helt klart värt ett försök!

Lästips: Ronald Dworkin, En fråga om jämlikhet – rättsfilosofiska uppsatser, s. 195-218.

Pragbrev IX

Emellanåt påminns man om att man lever och verkar i Centraleuropa, där som bekant sken går före verklighet.

Under några onsdagar hade vi fyratimmarslektioner i förvaltningsrätt med en förvisso mycket entusiastisk lärare, Dr Pomahac, men vars engelska inte en människa kunde begripa. Så medan läraren med den märkligaste språkrytm läste innantill från tjeckiska domstolsavgöranden och Europarådets rekommendationer i ämnet, satt folk i sina bänkar och skrev inköpslistor, läste tidningar eller förberedde presentationer inom andra ämnen. Inte en själ lyssnade på läraren. Själv gjorde jag ett tappert försök att systematisera diverse svenska uttalsregler för min tyska bänkgranne som var särskilt nyfiken på hur man uttalade ”köttbullar”. På sista lektionen med vår oförtröttligt entusiastiske lärare roade jag mig med att oförhappandes ställa en fråga. Klassrumsreaktionen blev precis den jag förväntat mig: folk avbröt sina sysslor, vände sig om och stirrade alldeles förundrat på mig.

Förvaltningsrättslektionen därpå hade vi – helt planenligt – en ny lärare, en humorlös kvinnlig professor. Bland det första vi fick höra från henne var att Dr Pomahac meddelat att vi var en mycket intresserad och aktiv klass med många synpunkter och perspektiv på den europeiska förvaltningsrätten.


Svenska åklagare lider som bekant av en yrkessjukdom: hyperaktivitet. Det åtalas numera hej vilt i vårt land. Ju fler som dras inför skranket desto bättre, tycks åklagarna tänka. (Åtalen till höger och vänster i dataintrångsskandalen är talande.)

Ett sätt för åklagarna att få utlopp för sin energi är att försöka tänja på straffbudens tillämpningsområde; att göra alltfler moraliskt problematiska handlingar till kriminella gärningar. I somras, i samband med protesterna mot Israels bombardemang av Libanon, ville den hyperaktive överåklagaren Sven-Erik Alhem gå vidare i fallet med demonstranten i Malmö som på sin banderoll hade ett likamedtecken mellan hakkorset och davidsstjärnan. Hets mot folkgrupp, tyckte Alhem.

Det blev nu aldrig något åtal, men exemplet visar hur luddig och oförutsägbar gränsen kan bli mellan fredligt utövande av grundlagsskyddade fri- och rättigheter å ena sidan och kriminella gärningar å den andra.

En sund åklagare, med insikten att i ett fritt land bör statens tvångsmakt över medborgarna brukas i minsta möjliga utsträckning, ser inget egenvärde i att överraska medborgare med ett åtal. Men många åklagare ser dessvärre inte saken så. De sätter i stället sin egen personliga utveckling i främsta rummet: genom de ”intressanta fallen”, som innebär chansen att få testa och tänja på lagens gränser, ges de den extra stimulans i arbetet som rutinfallen med misshandel och inbrott aldrig kan skänka.


”The main problem in this country is that people do not listen to me.”
Vår lärare Cepl, som är den tjeckiska konstitutionens Founding Father, känner i dessa dagar av djup politisk och konstitutionell kris i Republiken ett behov av att urskulda sig. Allt det som nu inte fungerar så lysande beror förstås på ”de andra”.


I Prag finns märkligt få hårfrisörer. Det dröjde i alla fall ända tills nyligen innan jag lyckades hitta en hemma i Zizkov.

Att klippa sig i Zizkov kostade hälften så mycket som en flygplatsespresso, och fort gick det också. Men så fick jag förstås standardklippningen: kapa rejält uppå men lämna kvar desto mer där bak. Smått chockad lämnade jag frisersalongen med en lovande ansats till hockeyfrilla!

Pragbrev VIII

Konzum – alltid dyrt!

Som immigrant i den Tjeckiska Republiken är det förrädiskt lätt hänt att se saker och ting med alltför svenska ögon. Förrädiskt eftersom det förstås leder fel ibland. Men häromveckan var de svenska referensramarna faktiskt till praktisk nytta.

Jag behövde en flaska dricksvatten, och övervägde om jag skulle inhandla vattnet i den lilla Konzumaffären i huset mittemot, eller om jag skulle bege mig till småbutiken borta vid tramhållplatsen där jag brukar förse mig med 1,5 liter Dobra Voda för 10,50 tjeckiska kronor.

Jag stannade för Konzum.

Men väl medveten om att Konsum hemma i Sverige alltid är så dyrt, såg jag till att plocka på mig mer än 10,50 kronor innan jag begav mig.

Det var klokt gjort av mig, för Konzum visade sig vara dyrt här som hemma. Dobra Vodan kostade nu hela 12 kronor.


Innan fransmän och holländare förra året röstade nej till den nya EU-konstitutionen hade etablissemanget hemma i Sverige (borgerliga partierna plus socialdemokraterna) kommit överens om ”aldrig mer!”. Aldrig mer efter nesan om euron skulle det oförbätterligt efterblivna, hembygdsnationalistiska folket få stå i vägen för svenskt ja-sägande.

Det vanligaste etablissemangsargumentet för att inte låta folket få säga sin mening var att den nya EU-konstitutionen inte innebar några större förändringar, och därför inte var något att folkomrösta om. (I samma andetag förklarades med myndig ton – men inte desto mindre motsägelsefullt – att det var oerhört viktigt att den nya konstitutionen trädde ikraft.)

Ett område i konstitutionen som knappt alls nämndes av vårt etablissemang var straffrätten. Det var taktiskt riktigt det, ty som jag påpekade redan då: här finns det sprängstoff. Häromkvällen satte jag mig äntligen ner för att titta närmare på konsekvenserna av konstitutionen på straff- och straffprocessrättens område. Och det är sannerligen ingen småpotatis: riksdagen bortkopplad från centrala delar av strafflagstiftningen och en europeisk åklagarmyndighet som ger svenska åklagare order om vad de ska göra, med mera med mera.


Det sägs ibland att Sverige och USA trots alla skillnader i själva verket är relativt lika. Mr Cepl, vår lärare i konstitutionell rätt, undervisar även en klass amerikanska studenter vid New York University som har en filial här i Prag, och han jämför gärna sin europeiska och sin amerikanska klass. Det är klar fördel amerikanerna. Dessa är enligt Cepl aktiva, frågvisa och argumentativa, medan vi i den europeiska klassen sitter tysta och passiva i våra bänkar.

Cepl tror sig se förklaringen i det europeiska feodala arvet av underkastelse inför överheten, ett arv som amerikanerna kastade överbord på resan över Atlanten.

Cepl har hittills i sina jämförande studier emellertid inte tagit tillräcklig notis om de fyras gäng från Sverige. Jag och mina tre svenska medstudenter skiljer nämligen ut oss i den europeiska mängden, för så här långt in på terminen står vi nog i runda tal för säkert hälften av klassrumsinteraktiviteten i vår stora sjuttiohövdade klass.

Men självfallet motsäger denna nordiska avvikelse inte Cepls tes, utan snarast stärker den. Ty till skillnad från våra stackars feodaliserade kontinentaleuropeiska bröder och systrar är ju vi svenskar ett folk av fria självägande bönder som i århundraden vetat och hävdat vår rätt!