Pragbrev VII

På väg hem till Sverige i avgångshallen på Prags flygplats ställde jag nyligen till med ett uppträde. Jag tänkte sätta mig med en kopp kaffe i kaféet som låg invid min gate. Framme vid disken för att beställa ser jag ingen prislista. Jag plockar dock fram en femtiolapp ur fickan eftersom det borde räcka (motsvarar 17 SEK). Jag beställer så en espresso. Dubbel? undrar kafétjejen, och jag svarar ja.

Dubbel espresso ställs fram och tjejen ber om betalt. 180 säger hon. 180?!! utbrister jag. Yes, 180 (60 SEK) säger hon.

Härpå följer en lång och intensiv diskussion mellan mig och kafépersonalen om huruvida jag är skyldig att betala de 180 eller inte.

Jag förklarar att enligt tjeckisk lag är jag inte tvungen att betala ett så oskäligt pris eftersom jag inte före min beställning blev upplyst om det.

Den ena av kafétjejerna, som på ett ögonblick förvandlats från kafétjej till en riktig häxa, säger att jag inte förstår, att jag måste betala, att priset fanns på menyn på bordet, hon frågar vilket plan jag ska med, hon påstår att jag inte får följa med mitt plan om jag inte betalar, och hon hotar mig med polisen.

Jag å min sida försöker förklara varför jag inte är bunden att betala, liksom att detta är en civilrättslig tvist som polisen inte har med att göra, men att kaféet gärna får stämma mig inför tjeckisk domstol och jag erbjuder att lämna namn och kontaktuppgifter. Jag påminner henne även om att hon själv inte är polis.

Mina ord är dock till föga hjälp. Maskinmässigt fortsätter kafétjejen att upprepa sina krav och hot.

Jag lägger slutligen fram några mynt, cirka 47 tjeckiska kronor, och säger att detta får räcka. Jag meddelar att jag ämnar sätta mig ute i vänthallen om de skulle vilja mig något. Med kaféhäxan och hennes hotelser i släptåg slår jag mig sedan ner på en sittplats väl synlig från kaféet och väntar med både spänning och nyfikenhet på att polisen ska dyka upp, men också lite orolig för att jag ska missa flyget.

Några poliser dyker dock aldrig upp och kafétjejerna besvärar mig inte mer.


Epilog

Hade jag rätten på min sida?

Det finns ett EG-direktiv (93/13/EC) om oskäliga villkor i konsumentavtal. Enligt direktivet är ett avtalsvillkor oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Är avtalsvillkoret oskäligt är konsumenten inte bunden vid det.

Enligt direktivet omfattas inte prisvillkor av skälighetsbedömningen, men då krävs också att dessa villkor är klart och begripligt formulerade.

Eftersom priset på espresson knappast var klart och begripligt formulerat, och då 180 kronor utan tvekan är oskäligt, hade jag alltså enligt direktivet inte behövt betala en krona till kaféet, och de 47 kronorna har faktiskt jag rätt att få tillbaka.

Det räcker emellertid inte med att kunna slå direktivet i skallen på kafétjejerna. I avtalet mellan mig och kaféet gäller den tjeckiska lagen. Och en titt där, i Czech Civil Code 56 (2), avslöjar att tjeckerna slarvat lite grann när de införlivade direktivet. Direktivets krav på klarhet och begriplighet för att priset inte skall omfattas av oskälighetsbedömningen finns nämligen inte med.

Detta gör saken krångligare mellan mig och kaféet – till kaféets fördel dessutom. Men det är emellertid inte helt givet att lagen ger kaféet rätt, ty genom både sedvanlig lagtolkning och ”direktivkonform tolkning” kan det möjligen bli fördel mig trots allt. Men här är jag alltså lite osäker.

Hade tvisten gått till domstol och jag förlorat mot kaféet skulle jag dock haft kvar möjligheten att stämma Tjeckiska Republiken för den skada jag åsamkats på grund av Republikens försummelse att på ett korrekt sätt införliva direktivet i den nationella lagstiftningen.


Hade jag omgivningen på min sida?

Mitt uppträde på kaféet fångade förstås övriga kafégästernas uppmärksamhet. På vägen ut stannade jag till vid ett bord där jag hörde några svenska damer diskutera mitt fall. Men något stöd till en landsman i nöd var det här verkligen inte tal om. I stället fick jag veta att jag självklart borde ha betalat med argumentet: ”vi är ju i ett annat land”.

”Jävla kärringjävlar” borde jag förstås sagt till dem, men jag svarade bara kort att vi faktiskt befann oss inom EU.

Pragbrev VI

Är tjeckerna ett hövligt folk?

På trammen vill man gärna tro så. För när en åldring kliver på finns där alltid ett ledigt säte. Yngre reser sig och bereder plats, kvickt och mindre motvilligt än hemma i Sverige.

Men när jag nämner detta för en tjeckisk bekant, får jag svaret att det är ett undantag från regeln: den Tjeckiska Republikens ungdomar hyser ingen större respekt för äldre människor.
Och det måste medges att här är det i vardagen överlag rätt så buttert och tillknäppt. Det råder inte direkt något överflöd på otvunget socialiserande, och det inte ens bland de tjeckiska studenterna på juridiska fakulteten här i Prag.


Däremot tycks studenterna inte lida någon brist på energi och framtidstro. Det finns helt klart en vitalitet här som saknas hemma i gäspiga Uppsala. Och inte heller råder någon tvekan om åt vilket väderstreck de blickar.

Studentföreningen Common Law Society är ett exempel. 1-2 gånger i veckan ordnar de med föreläsningar med fokus på anglosaxiska rättsfrågor.

Även Tyskland väcker förstås ett visst intresse. På min kurs Europarecht går dryga dussinet tjecker, som på så vis förbereder sina utlandsstudier. Och på fredagsförmiddagarna, när ingen annan undervisning ges, hålls introduktionsföreläsningar i den tyska rättens huvudområden av tyska professorer på tillfälligt besök.

Ett annat gott – och med svenska mått närmast extremt – exempel är universitetets debattklubb. Jag bevistade häromveckan en av dess tillställningar. Rubriken för kvällen löd på ett ungefär: US-missiles on the territory of the Czech Republic? De tjeckiska studenterna – indelade i två lag om fyra personer – avhandlade således ämnet på engelska, och det i bästa brittiska underhuset-stil. Och mestadels var det bländande bra – såväl retoriken, kunskaperna som seriositeten var sannerligen imponerande.


Runt hörnet hemma i Zizkov, på Kino Aero, pågick förra helgen svensk filmfestival. Förutom en Ingmar Bergman-afton med Smultronstället och Tystnaden var det nyare film som visades. En åttahövdad skara, varav vi var två svenskar, gick och såg Masjävlar (”Dalecarlians”). Och, kan jag berätta, den gick faktiskt hem mycket väl även hos den tjeckisk-amerikansk-engelska återstoden av sällskapet, som nu fått sig en (rättvis?) bild av hur livet är i de svenska bakvattnen.

Pragbrev V

Hemma i Zizkov fredagen den 27 oktober, samt den 3 november.

Förra veckan var det sommarvärme här i Prag. Jag åt då fredagslunchen i solgasset på min balkong, från vilken jag kunde blicka ut över folklivet här på min gata i Zizkov: pojkgänget som hängde på sina cyklar, damen som klev in i Konzumbutiken i huset mittemot, modern med barnet högst upp i samma hus som hängde upp tvätt på balkongen medan skränig popmusik flödade genom öppet fönster.

Men den här veckan har Prag blivit kallt. Och i morse låg det snö på marken.


Artikeln som ännu inte blivit skriven är den som skulle sluta med uppmaningen att kasta mobilen i Fyrisån på Valborg.

Förra hösten lade jag av min mobiltelefon. Det fick vara nog med ständig nåbarhet. E-post, stationär telefon samt ordinarie postgång fick räcka för dem som ville meddela sig med mig. Dessutom gjorde jag klart för mina bekanta att jag ofta träffades på Carolina.

Kring förra julen började jag så skissa på en artikel om mobiltelefonerna. Argumenten för Fyrisåns botten tyckte jag var övertygande: allt från mobilmobbningen i skolorna till hur mobilerna bidragit till den epidemiska stressen och utbrändheten i vårt land.

Men nu har min artikel blivit skriven av Thomas Friedman, stjärnkolumnisten i New York Times.

Visserligen trevar sig Friedman bara försiktigt fram i frågan, men det som innehållsligt fattas artikeln uppvägs samtidigt av att den nu hamnat i NY Times i stället för att förmodligen ha refuserats av skeptiska Ergo-redaktörer hemma i Uppsala.
Slutraderna i Friedmans kolumn:

Hey, I love having lots of contacts and easy connectivity, but in an age when so many people you know — and even more you don’t know — can contact you by e-mail or cellphone, I’m finding this age of interruption overwhelming. I was much smarter when I could do only one thing at a time. I know I’m not alone.

A few weeks ago I was trying to find my friend Yaron Ezrahi in Jerusalem. I kept calling his cellphone and getting no answer. I eventually found him at home. “Yaron, what’s wrong with your cellphone?” I asked.

“It was stolen a few months ago,” he answered, adding that he decided not to replace it because its ringing was constantly breaking his concentration. “Since then, the first thing I do every morning is thank the thief and wish him a long life.”


Varifrån uttrycket ”die dummen Schweden” kommer råder delade meningar om. Kanske från att tyska soldater stötte ihop med frivilligsvenskar under kriget mot Danmark i 1800-talets mitt, eller från 30-åriga kriget då svenska soldater från landet inkvarterades i tyska städer och blev lurade.

I onsdags eftermiddag hamnade lite oväntat på kursen ”Europarecht”. EG-rätten skulle jag nu alltså begripa också på det tyska språket.

Det gick sisådär, jag hängde med i tredjedelen av vad läraren hade att säga, och min enda insats under lektionens gång var att ge ett stycke svar på frågan om EU-länder som ännu inte infört euron: ”Schweden!”, utropade jag entusiastiskt. Fortsätter jag så blir snart min roll i klassen nog given: der dumme Schwede!