Duger i rutan?

Göran Rosenberg

Och här kommer mera VLT-krönika. Publicerat den 21 juli.

Äntligen inte så ängsligt

I Expressen och Dagens Nyheter har det sista veckan varit ett par anmärkningar mot att Göran Rosenberg och Jan Guillou ska hålla i TV4:s partiledarutfrågningar inför valet. Roland Poirier Martinsson, som skulle kunna betecknas kristen höger, tycker att Rosenberg och Guillou är alldeles för vänster och vill se en av dem utbytt mot nyliberalen Johan Norberg.

Även DN:s ledarskribent Dilsa Demirbag-Sten anar en vänsterkonspiration i mossen: Rosenberg och Guillou är kritiska mot Israel, kapitalismen och USA, och står till vänster i sin syn på välfärdssamhället. Och folkpartiet har anledning att känna sig oroligt inför utfrågningen eftersom Guillous åsikt om partiets invandringspolitik inte är någon hemlighet.

Och som om det inte räckte kritiserar folkpartisten och feministen Birgitta Ohlsson TV4 för att man valt två stycken karlar för uppgiften. Det ska förstås vara en man och en kvinna som ställer frågor till partiledaren. Och så det glömde generationsperspektivet: det måste vara en ung och en gammal som frågar ut.

Man får lust att säga som Carl Lidbom i KU: trams!

Sverige är drabbat av balansnoja. Kvinnor-män, höger-vänster, gammal-ung, svensk-invandrare. Om den ena så också den andre.

Oftast beror säkert nojan på att de ansvariga själva tycker det är jätteviktigt med balansen. Det är det ju många som gör. Men inte sällan handlar det nog mera om en ängslan för att få kritik för bristande balans.

Ängslighet är dagens epidemi bland makthavarna. Ängslighet inför att stöta bort och inte vara alla till lags.

Ängslighet slutar ofta i slätstrukenhet. SVT-beslutet att satsa på ungdomsprogram och skära ned på dokumentärer och nyheter är ett exempel. Alla ska med, ängslas tv-cheferna, och så sviker de public service-uppdraget.

Förutsägbart blir det också lätt. Aktörerna – liberalen och socialisten, ungdomen och gamlingen, eller vilka det nu är - gör sina givna roller och inte mycket mer.

Men den här gången har TV4 inte varit ängsligt. Två manliga gamla 68:or uppfyller balanskraven dåligt.

Fyran verkar i stället ha funderat på vad som kan blir bra tv, och Rosenberg och Guillou är ju beprövade kort. Med dem kan det nog bli spänstiga utfrågningar, förutsatt förstås att Guillou kan hålla sin självupptagenhet i styr och Rosenberg inte fastnar i att bara vara klok hela tiden.

Det är skönt med någon som vågar vara lite motvalls för en gångs skull. Men rikigt så motvalls som Poirier Martinsson och Demirbag-Sten vill påskina är faktiskt inte TV4. Att påstå att Göran Rosenberg skulle vara vänster säger mest något om betraktarnas extrema perspektiv. Läser man Rosenberg seriöst så träder han fram som en reflekterande allmänliberal som månar om det civila samhället och önskar ett fördjupat samarbete i Europa. Med Jan Stenbecks pengar startade Rosenberg på 1990-talet tidskriften Moderna Tider som blev ett husorgan för den intellektuella borgerligheten. När jag härom året diskuterade Rosenbergs partipolitiska hemvist med ordföranden för ett av de borgerliga ungdomsförbunden tyckte han att Rosenberg passade bäst i kristdemokraterna.

Visst har Rosenberg kritiserat vinstintressena inom vården och omsorgen. Onekligen en typisk vänsteråsikt. Men Rosenberg gör det utifrån ett perspektiv som är mera höger än vänster! (Jodå, det går – se själva i den läsvärda Plikten, profiten och konsten att vara människa.)

Jag tror att Jan Guillou och Göran Rosenberg blir ett bra par i tv-rutan. Guillou kan pressa Persson och Ohly från vänster, medan Rosenberg hittar svaga punkter hos de borgerliga partiledarna.

Och om det nu inte skulle bli så lyckat är i vilket fall TV4 värt en eloge för att man inte varit så ängsliga.

Alex Ljungvall

Angiverisamhället

Dags för lite VLT-krönika igen. Publicerat för västeråsarna den 18 juli.

Lämna oss i fred

Man kunde tro att angiverisamhället gick i graven med Berlinmuren. Men inte alls. Det har återuppstått mitt ibland oss. Det har nästan blivit folksport att anmäla sina medmänniskor på grund av oförrätter eller farhågor av diverse slag.

I Lerum tycker dock kommunledningen att det inte anmäls tillräckligt. Så på kommunens hemsida kan man nu med några enkla klick, anonymt om man så vill, anmäla om langning, klotter, missbruk, oro för barn, antidemokratiska yttringar med mera.

Det är väl svårt att tycka det är fel att sociala missförhållanden uppdagas och försöker åtgärdas, och att brott utreds och brottslingar bestraffas, men ibland undrar jag om inte statens och kommunernas anspråk på att gripa in i våra ofullkomliga liv har gått för långt. När sedan också vänner och grannar uppmanas att bistå överheten i detta fulländas kontrollsamhället.

Att bli anmäld och utredd – oavsett om man tros ha gjort något olagligt eller bara förstör sitt eget liv – är obehagligt. Svara på frågor, bekymrade myndighetsminer, personutredning som vänder in och ut på ens liv, förstå att man inte – eller kanske inte, eller till slut ändå – duger. Utvärderad och betygsatt. Ett adjö till integriteten.
Men den allmänna kören bryr sig inte om integriteten utan ropar på mera anmälan, utredning, omhändertagande och fällande domar.

På våra skolor råder policyn att polisanmäla alla brott som eleverna begår. På universiteten uppmanas studenterna att alltid anmäla om de känner sig kränkta. Det gäller nolltolerans mot allt obehag. Ingenting tycks för oviktigt för att inte upphöjas till där lagparagrafer och statens väktare och vårdare tar vid. In och ut genom utredningskvarnen ska problemen, klockan 8 till 17. Den norske kriminologen Nils Christie kallar det för "konfliktstölden". Den moderna hyperambitiösa staten har bestulit medborgarna på deras konflikter.

Man får lust att säga som när man var liten: låt mej va. Men det är inte bara mig utan alla medborgarna som staten borde lämna i fred. Låt oss själva ta hand om våra problem mer. Ring inte på polisen när Olle ger Pelle spö på skolgården. Bättre med en upptuktelse inne hos rektor. Och vänta med att dra igång en utredning om du skulle bli sextrakasserad av en medstudent. Ge honom hellre en örfil. Slå numret till polisen, socialen eller vart man nu ska vända sig först när inget annat hjälper.

Och visst, det var idiotiskt av Zidane att bli utvisad i VM-finalen. Men en skalle i bröstet efter ett par grova förolämpningar är väl inte mer än rätt?

Alex Ljungvall