Nedslag Österbotten 20-28 maj

Förutom klokskap finns även galenskap på andra sidan Östersjön. Hundraårsjubilerande Svenska folkpartiet samlas helgen 10-11 juni till partidagar i Vasa, och där ska ny partiordförande väljas. Av fyra pretendenter till posten har jag uppfattat två huvudkandidater: Astrid Thors och Stefan Wallin. Om dem har jag ingen bestämd uppfattning, men det har Sfp:s kvinnoförbund. I förbundets stadgar står att dess delegater måste rösta på en kvinna till ordförande.

Detta något udda stadgande har föranlett både intern debatt (lyssna på måndagens "Slaget efter tolv" i Radio Vega) och extern uppmärksamhet – som i samma radiokanals skojfriska program Fritt Fram som träffsäkert sammanfattade den kvinnoförbundska ståndpunkten: "Även den mest kompetenta man är inkompetentare än en inkompetent kvinna."

Extern och extern förresten, Sfp verkar vara en intern angelägenhet för hela den finländska svenskheten. Det går inte en dag på den finlandssvenska radion utan att det mässas om Sfp.

Men radion sänder förstås program även om annat, till exempel Café Continental som på Eurovisionskvällen spelade låtar från den tiden då det sjöngs schlager i schlagerfestivalen och inte som nu hårdrock, folkmusik och andra musikstilar. Fast det var förstås roande att se Lordi vinna, inte minst när man kunde bevittna den finska segern på plats i Finland.

För övrigt var det inte bara Lordi som svingade yxa. Själv högg jag en väldig massa ved, med en grym finsk klyvyxa.

Habsburgtiden i nytt skimmer

Den habsburgska kejserliga dubbelörnen.

Habsburgsk odyssé IV: I Istrien

På marinkyrkogården i Pula kan man vandra runt i timmar. Här är på nästan varje gravsten nedtecknad en kort liten levnadshistoria som minner om en gången tid. Pula på Istriens sydspets i dagens Kroatien var Dubbelmonarkins viktiga örlogshamn och varje sommar kommer österrikiska ungdomar hit för att sköta gravvården.

När det duktiga kroatiska fotbollslandslaget spelar håller jag alltid på motståndarlaget. Orättvist eller inte spökar Ustasja och Franko Tudjman, fascism och aggressiv nationalism, för mig när jag ser de rödvitrutiga matchtröjorna i tv:n. Däremot gillade jag Goran Ivanisevic, den långe tennisspelaren som lagt av och nu är bankrutt efter att i hemlandet försökt göra affärer utan att betala mutor. Omöjligt visade det sig.

Och jag gillar Istrien. Dels för att här är fint, men också för att människorna är toleranta, eller kanske snarare indifferenta, men alltså inte nationalistiska. Här lever till och med respekten för Tito, vars partisaner jagade bort de illa omtyckta italienarna som hade tagit Istrien efter Habsburgväldets upplösning. I en pittoresk liten bergsby, vilka det finns många av, ser jag partisanmonumentet ännu stå kvar – otänkbart i övriga landet, och på en husvägg är klottrat den gamle diktatorns namn.

De ensliga bergen upp mot Slovenien till, Tschitschenboden, utgör inte bara en geografisk utan också en historisk kulturell gräns mellan Centraleuropa och det mer avslappnade Medelhavet. Norr om är det smör i matlagningen, öl som dryck och fram har man tagit sig med häst, medan det i söder är olivolja, vin och åsna som gäller.

Kroatien står på lut att komma med i EU, och hade det inte varit för krigsoredan i 1990-talets början, Tudjman och krigsförbrytaren Ante Gotovina som vägrar inställa sig inför domstolen i Haag, hade man i vart fall inte hamnat efter Bulgarien och Rumänien i turordningen. Men alla är inte så förtjusta, och en oro gnager att EU blir ett hot mot livsstilen här. Och med tanke på Bryssels marknadsfundamentalism och byråkratiska krångel är de väl inte ute i helt ogjort väder.

EU befinner sig inte i någon kris men har ett problem som inte är helt olikt Habsburgrikets: bristen på gemensam identitet, folkens vilja att bestämma själva och motståndet (i EU det fredliga politiska, i Dubbelmonarkin det väpnade upproriska) mot centralmakten.

I 1800- och tidiga 1900-talets nationalistiska Europa var Habsburgväldet en dödsdömd konstruktion. De inre spänningarna ledde med skotten i Sarajevo till världskrigets utbrott, vars slut också såg väldets upplösning och bildandet av nya stater enligt principen om nationellt självbestämmande.

Avskytt när det ännu existerade har efter vad som sedan hände ett mer nostalgiskt skimmer lagt sig över Habsburgepoken. Ingen av efterföljarstaterna med Tjeckoslovakien som undantag förmådde upprätthålla ett ens någorlunda demokratiskt styrelseskick. Fascismen och intoleransen mot de etniska minoriteterna frodades, och ekonomiskt halkade man efter Västeuropa ytterligare. Andra världskriget och åren därefter innebar med förintelsen och de väldiga folkfördrivningarna att områdena rensades på merparten av dess etniska och kulturella mångfald. Sedan blev de, under sovjetiskt tvång, uppslukade i ett grått östblock.

Revolutionsåret 1989 innebar en ny chans för ett politiskt, socialt och ekonomiskt förött Centraleuropa. Siktet har varit inställt på framtid och modernitet, och för några av länderna blev EU-medlemskapet 2004 det efterlängtade kvittot på en mödosam resa.

Men den nya friheten har också inneburit tillfälle att blicka bakåt, och även om för mycket grävande i det förflutna inte sällan visat sig destruktivt i den här delen av Europa är det nog inte något problem att historien om Habsburgtiden tecknas allt ljusare.

Alex Ljungvall

"The Curse of Oil"

Venezuelas president Hugo Chávez

Hugo Chávez var härom dagen på besök i London och rev ned applådåskor från vänsterpubliken. Chávez är ett exempel på hur mycket större självförtroendet kan bli med olja och gas under fötterna.

Oljans förbannelse

Oljerikedomar är inte alltid en nations välsignelse. Bortser vi från några lyckligare undantag i Västvärlden är snarare risken att det svarta guldet blir en förbannelse, ett mäktigt hinder för ekonomisk utveckling och demokratisering.

Ekonomerna har ett tag nu intresserat sig för vådorna med stora naturtillgångar. Ett överflöd av olja och andra naturens gåvor ovan och under jord tränger undan andra näringar, förvränger växelkursen och minskar kunskapsinnehållet i ekonomin. De lättförtjänta inkomsterna används mindre omdömesgillt, landet blir sårbart för fluktuerande världsmarknadspriser, och i det långa loppet blir det relativt fattigare.

Det finns även andra oroande samband. En regim som får sina intäkter från naturtillgångar blir oberoende av folket. Medborgaren som inte behöver betala skatt kräver i sin tur heller inte så mycket i gengäld från regimen. Det uppstår inget folkligt tryck på att få delta i styret. Regeln tycks vara "ingen demokrati utan beskattning". (För övrigt en intressant omkastning på amerikanska revolutionens stridsrop "no taxation without representation".)

Utsikterna för demokratisering i oljeländer är således inte de ljusaste. Och här tar den amerikanske journalisten och författaren Thomas Friedman vid i en artikel in tidskriften Foreign Policy, där han funderar vidare kring oljans förbannelser.

Friedman observerar att världen är oroligare nu när oljepriset skjutit i höjden. År 1997, noterar Friedman, när priset på olja var 20 dollar fatet, ville Iran ha en dialog med omvärlden. 2006, när oljepriset står på 70 dollar, vill man förinta staten Israel.

Putins Ryssland är ett annat exempel på regim som pumpat upp självförtroendet med olja och gas. Under lågpristiden på 1990-talet var Ryssland inriktat på samarbete, men nu är hållningen konfrontativ med en återgång till gamla storryska fasoner.

Venezuelas president Hugo Chávez, som med fickorna fulla av oljepengar gör hätska utfall mot USA och ber Tony Blari att dra åt helvete, är ett annat illustrativt fall.

Värdet i att dra ned på oljeförbrukningen är alltså inte bara att oljan blivit hiskeligt dyr och att den elda på växthuseffekten. Även demokratin i oljeländerna skulle ges en bättre chans, och det verkar dessutom som – om man får tro Thomas Friedman – att världen skulle bli en allmänt fredligare plats.

Alex Ljungvall (VLT 11/5-06)