Guillous vänsterkrokar missar målet

Jan Guillous senaste bok, Men inte om det gäller din dotter, innehåller stundtals en hel del giftig samhällskritik. Och det är tur det, för den skönlitterära biten är nämligen så eftersatt att läsningen närapå blir pinsam till och med för en så okräsen läsare som jag själv.

Men även Jan Guillous politiska blick är som bekant inte hundraprocentig. Och en kategori människor som han definitivt inte förstår sig på är borgerliga ledarskribenter, vilka han boken igenom häcklar och dumförklarar så ofta han kommer åt.

Nu har jag visserligen själv en del elakt att säga om denna grupp, men det förtjänar också att upprepas vad juristerna brukar tjata om: allas rätt till en rättvis rättegång. Och Jan Guillou är sannerligen inte rättvis mot kollektivet borgerliga ledarskribenter, för när det kommer till frågor som terrorismbekämpning, övervakning av medborgarna och journalistetik pådyvlar han dem nämligen åsikter som de i regel inte har. Han gör dem dummare, mer repressiva och mindre regeringskritiska än vad de i själva verket är.

När Jan Guillou så tydligt visar att han inte klarar att uppfatta nyanserna hos motståndaren avslöjar han i stället sin egen enkelspårighet. Och det är synd det, för boken innehåller som sagt en hel del giftigheter, men Guillous magplask riskerar att göra honom irrelevant även i de fall han har något viktigt att säga.

Vart tog bokhyllorna vägen?

På nätets mäklarsajter kan man som bekant kika in folks bostäder. En observation efter mycket tittande är att det i många hem inte finns en endaste bokhylla. Jag skulle till och med tippa att antalet lägenheter med en platt-tv överstiger dem med bokhylla. Jag förebrår ingen, men det är förstås intressant att bokhyllans tid som obligatorisk möbel i ett hem är förbi. Och lite trist förstås, för det brukar alltid vara trevligt att studera innehållet i folks bokhyllor när man blivit hembjuden till någon.

Jag kan förresten inte låta bli att notera min egen profilbild här på bloggen. Sittandes vid datorn och i bakgrunden en bokhylla fullproppad med tunglästa fackböcker av vilka jag max tagit mig igenom en tredjedel. Läs förresten här om en viss samhällsbärande folkgrupps fixering vid just böcker.