I HD kan det gå hur som helst

På ledarsidan i dagens DN skriver Johannes Åhman om de senaste hets mot folkgrupp-domarna från Högsta domstolen. Han menar att förvirringen om yttrandefrihetens omfattning kvarstår efter HD:s domar. Däri har han förstås helt rätt. Han förbigår emellertid en viktig del i det hela, nämligen att det kan ha betydelse vilka justitieråd det är som sitter med och dömer i ett mål. I inlägget nertill anlägger jag detta något ovanliga perspektiv på HD:s dömande verksamhet, och jag exemplifierar med just HD:s senaste hetsdomar.

När ska vi börja intressera oss för våra högsta domare?

De svenska justitieråden är ungefär lika anonyma som de amerikanska är publika. Men att kartlägga dem närmare skulle i de flesta fall inte tjäna mycket till. Några tydliga skiljelinjer kommer sällan till uttryck, och även om sådana skulle finnas inom domstolen minskas deras betydelse av att det i regel bara är fem av justitieråden som dömer åt gången.

Men ett konkret exempel från det senaste året visar att det faktiskt kan spela roll vilka justitieråd som blir lottade på ett mål. I juli 2006 kom en fällande dom, NJA 2006 s 467, i ett mål om hets mot folkgrupp. Röstsiffrorna var 3-2, och i majoriteten ingick Regner, Calissendorff och Nyström, medan Håstad och Victor var skiljaktiga. Och alldeles nyligen, i början av november, var två stycken nya åtal för hets mot folkgrupp uppe för HD:s bedömning, men denna gång med friande domar som resultat. Röstsiffrorna var återigen 3-2. Majoriteten utgjordes av Skarhed i förening med dissenterna från 2006, Håstad och Victor, medan minoriteten bestod av Nyström och Virdesten.

Utöver den uppenbara slutsatsen att utgången i samtliga tre mål framförallt berodde på vilka justitieråd som satt med och dömde, visar fallen även att Håstad och Victor har en konsekvent mer liberal syn på yttrandefriheten än Nyström.

Särskilt belysande i sammanhanget är det att läsa Håstads skiljaktiga mening jämsides med Nyströms. I sin dissens i 2006 års fall skriver Håstad att ”uttalandena synes bäst böra bemötas i en fri och öppen debatt”. Nyström, å andra sidan, skriver i sin skiljaktiga mening i ett av de nyss avgjorda målen att ”uttalandena har utformats i strid med /…/ plikten att undvika omotiverat kränkande uttalanden som utgör angrepp på andras rättigheter”.

De citerade textavsnitten illustrerar på ett tydligt sätt de två justitierådens olika förhållningssätt till det fria ordet. I USA skulle man säga att Håstad företräder en civil-liberties approach till yttrandefriheten, medan Nyström snarare då representerar en civil-rights approach.

Även om denna iakttagelse självfallet är ett alltför litet underlag att dra några större växlar på, visar detta ändå att det också i svenska HD finns politiska skiljelinjer som kan få betydelse i dömandet. Och näste man att dras inför skranket i HD för hets mot folkgrupp vet nu i alla fall några justitieråd han har särskild anledning att frukta respektive hoppas på.