Guillou ger oss saker att bita i

Vanligen publicerar jag här på bloggen saker som redan hamnat i tryck annanstans, men den här gången vänder jag på ordningen och låter bloggen få vara först ut. Texten ska förhoppningsvis till slut hamna i Press Judicata - juridiska föreningens egen tidning.


Guillou letar efter fienden

Jan Guillous senaste bok är inte mycket till litteratur men kan gott läsas ändå eftersom hans ärende faktiskt är viktigt. Inte minst för oss blivande jurister. Fienden inom oss (Piratförlaget) handlar nämligen om terrorister, och just terrorister – verkliga som påstådda – kommer i vart fall ett antal av oss Uppsala juridikstudenter att få handskas med i sina kommande yrkesliv.

För trogna läsare av Guillous kolumner i Aftonbladet är Fienden inom oss fri från överraskningsmoment. Guillou kör på i gamla hjulspår, men med fiktionen till hjälp kan han nu ännu mera övertydligt visa hur Säkerhetspolisens terroristjägare är lika inkompetenta som de är islamofobiska, att terrorhotet dessutom är överdrivet, och om det nu skulle hända något terrordåd så är alltsammans ändå vårt eget fel eftersom vi varit så taskiga mot muslimerna.

Men läget ser långt fram i handlingen dock inte helt hopplöst ut eftersom Guillou sin vana trogen stoppar in sin egen superhjälte i centrum för skeendena, denna gång polisöverintendenten Eva Johnsén-Tanguy, som senast det begav sig fick jaga kleptomaniska Östermalms- och Lidingöbrats i Tjuvarnas marknad (2004). Men inte ens Super-Eva förmår i längden ställa till rätta allt elände som Kafkaliknande anti-terroristlagar, mörkande politiker och uppskruvad terrorpanik bara leder till. Och detta är förstås Guillous syfte med hela boken: att varna för följderna av den väg vi slagit in på alltsedan den 11 september 2001.

För oss jurister in spe ger Guillous bok ett par saker att grunna lite extra på. Inte minst intrikata spörsmål om terroruppsåt, för till exempel vad i himmelen kan inte inordnas under rekvisitet i 2 § Terroristlagen att ”avsikten med gärningen är att otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd”?

(Apropå just uppsåt märks för övrigt att NJA 2004 s 176 gått Guillou förbi ty han använder sig flitigt av de gamla uppsåtsformerna.)

En annan intressant fråga är i vilken mån terroristlagstiftningen förmår sätta TF:s regler ur spel. Frågan ställs på sin spets i boken när det ska avgöras huruvida några terrormisstänkta tidningsredaktörers skuld bör prövas som ett TF-mål eller om de snarare ska dras inför skranket i en vanlig brottmålsprocess.

Risken med att fylla domstolarna med nämndemän aktualiseras också obönhörligt. För Guillou tycks saken stå bortom rimligt tvivel: nämndemän är ett synnerligen farligt släkte, i vart fall om de är moderater eller folkpartister. Yrkesdomarna klarar sig samtidigt någorlunda undan med hedern i behåll.

Och visst dras även vårt eget kära Juridicum in i handlingen, men knappast på ett sätt man kunnat vänta sig. Läs boken så får ni se hur.

PS. Nog för att juristprogrammet emellanåt känns aningen gymnasialt, men Guillou går faktiskt för långt när han envisas med att vi jurister kan få MVG på våra tentor!

Alex Ljungvall

Grisham dyker ner i verkligheten

I senaste numret av Juridiska föreningens tidning Press Judicata har jag en recension av John Grishams bok The Innocent Man. Den var klart värd att läsa. En annan bok som jag gärna rekommenderar, och som även den handlar om ett fall på riktigt, är A Civil Acticn av Jonathan Harr.

Det är alltid kul att läsa böcker som skildrar saker som verkligen hänt - men extra kusligt blir det ju förstås också emellanåt.

Grishams innoncence project

Det var en nekrolog i New York Times som fick John Grisham att börja skriva på sin första non fiction-bok. Som så ofta överträffas ju dikten av verkligheten, och i Ronald Williamsons tragiska öde fann Grisham snabbt en outsinlig källa för material till ännu en bestseller.

Det är december år 1982 och i det lilla samhället Ada i Oklahoma mördas en ung kvinna bestialiskt. Tiden går utan att polis och åklagare lyckas lösa fallet. Med manipulationer och häpnadsväckande tunn bevisning förmår de till slut ändå få en lokal jury att döma en ung stökig man till döden, och en vän till denne ges livstids fängelse. De tilltalades försvar är undermåligt, och samma kan sägas om domarens handlande under rättegången.

The Innocent Man (2006) är en berättelse om hur ett lokalt rättssystem på grund av inkompetens, falskspel och korruption havererar fullständigt. Om hur oskyldiga lättvindigt döms medan gärningsmannen går fri.

Det är inte bara hisnande (för att inte tala om förskräckande) läsning, utan man lär sig även en del matnyttigt om den amerikanska brottmålsprocessen och dess rättssäkerhetsgarantier. Detta område är en fascinerande del av den amerikanska juridiken, särskilt som den i så hög grad är utmejslad ur bestämmelser i den drygt 200-åriga konstitutionen. Till skillnad från den emellanåt absurda materiella straffrätten, som bestäms på främst delstatlig nivå, har den processuella också tjänat som förebild för omvärlden.

Men när såväl kompetensen som ambitionen brister hos straffprocessens rollfigurer spelar det liten roll vilka principer som slagits fast av amerikanska HD. Rättvisan spårar likväl ur.

Och här blir man smått undrande om inte ett par amerikanska karaktäristika är bidragande orsaker till att orättvisa skipas, exempelvis att åklagarsidan inte åläggs något krav på objektivitet, liksom att domaren tilldelas en mycket passiv roll i rättegången. Ordningen med juryrättegångar känns i ett rättssäkerhetsperspektiv heller inte alldeles pålitlig.

I denna ackusatoriska process blir det helt avgörande att den anklagade får ett effektivt försvar. Men just på den punkten brister det inte sällan – bra advokater kostar pengar och de medellösa får nöja sig med offentliga försvarare av varierande kvalitet. Resultatet riskerar bli direkt felaktiga domar.

Innan Grisham började plöja i fallet Ron Williamson hade han inte funderat nämnvärt kring problemet med oskyldigt dömda. Nu är han desto mer engagerad och sitter med i styrelsen för The Innocence Project vid Benjamin Cardozo School of Law. I detta är såväl politiker som verksamma jurister och studenter involverade, och det finns ett flertal liknande organisationer spridda över landet. Att problemet är reellt är det få som seriöst kan betvivla. En studie har uppskattat andelen felaktigt dömda till 5 procent, vilket motsvarar 100 000 personer. Det finns således en hel del jobb att göra.

Medan denna problematik alltså erkänts på bred front i USA har vi hemma i Sverige under senare år gått igenom vårt eget uppvaknande i ämnet, inte minst tack vare goda journalistiska insatser. Men inom juristkåren har de uppdagade missförhållandena väckt kluvna reaktioner, och när JK förra året släppte rapporten ”Felaktigt dömda” följde en infekterad debatt mellan några av vårt lands mest högprofilerade jurister. Att det så ofta handlar om personer som blivit dömda för sexbrott tillför naturligtvis en extra känslig dimension till diskussionen.