Störst av allt egenintresset?

Detta är ju rent blaj. Det var inte Carlshamrepartiet som kom in i EU-parlamentet, utan folkpartiet. Det var bara en bråkdel av folkpartisterna som vill ha in just Carlshamre i parlamentet, 7,04 procent för att vara exakt. Antalet som kryssande Carlshamre var 17 451. Dessa röster gav inte något mandat för ett ”Carlshamreparti” i EU-parlamentet, de 17 451 rösterna motsvarar ju ett valresultat på endast cirka 0,7 procent.
Det är inte första gången partiavhoppare stannar på sin plats i parlamentet. Tvärtom har det ju snarast blivit det normala. Självklart handlar det för avhopparna om deras personliga vinning – det är självfallet trevligt att sitta i riksdagen eller EU-parlamentet, och lönen är ju inte fy den heller. Men detta medger de aldrig, utan i stället krystar de fram skenheliga ursäkter som att väljarna vill att de ska sitta kvar och så vidare.
Jag kan se ett par situationer där det kan vara motiverat för partiavhoppare att sitta kvar, just med hänvisning till väljarna:
1) När partiet sedan valet ändrat uppfattning i centrala frågor och partiavhopparen representerar de tidigare uppfattningarna som väljarna stödde i valet.
2) När avhopparen i valet fått så många personkryss att det blir aktuellt att tala om ett personligt mandat. Exempelvis skulle parlamentariker som Nils Lundgren och Jonas Sjöstedt, som både fick ett massivt personligt stöd, kunna hänvisa till ett sådant mandat.
I Carlshamres fall blir som synes inget av undantagen aktuellt. Därför är det enda rätta och rimliga att hon avgår.