måndag, november 10, 2008

Virdesten ansluter sig till Nyströms läger.

I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag utifrån två domar i hets mot folkgrupp-mål utnämnt justitierådet Torgny Håstad till företrädare för en civil-liberties approach i förhållande till det fria ordet medan Håstads kollega i Högsta domstolen Ella Nyström fick sägas representera en civil-rights approach.* I Håstads läger placerade jag härvid även Dag Victor.

Dessa olika approacher gör sig emellertid inte gällande enbart i yttrandefrihetsmål, utan även i exempelvis diskrimineringsmål. Skiljelinjen mellan de två synsätten skulle man kunna säga är i vilken utsträckning man anser att minoriteter är berättigade till rättsordningens skydd mot majoritetens oönskade handlingar.

En nyligen avkunnad HD-dom i ett diskrimeringsmål gör att det nu finns underlag för att placera in ytterligare ett justitieråd i ett av dessa läger. I det här fallet är det Per Virdesten, som efter att ha förenat sig med Ella Nyström i en dissens hösten 2007 nu åter har intagit en minoritetsvänlig hållning i ett krogdiskrimeringsmål där majoriteten beslutade att kraftigt jämka skadestånden till de diskriminerade minoritetspersonerna. Virdesten har alltså visat att han hör hemma i HD:s civil-rights approach-läger.

Alltså ser lägren för närvarande ut såsom följer:
Civil liberties: Håstad och Victor.
Civil rights: Nyström och Virdesten.

söndag, augusti 24, 2008

Guillous vänsterkrokar missar målet

Jan Guillous senaste bok, Men inte om det gäller din dotter, innehåller stundtals en hel del giftig samhällskritik. Och det är tur det, för den skönlitterära biten är nämligen så eftersatt att läsningen närapå blir pinsam till och med för en så okräsen läsare som jag själv.

Men även Jan Guillous politiska blick är som bekant inte hundraprocentig. Och en kategori människor som han definitivt inte förstår sig på är borgerliga ledarskribenter, vilka han boken igenom häcklar och dumförklarar så ofta han kommer åt.

Nu har jag visserligen själv en del elakt att säga om denna grupp, men det förtjänar också att upprepas vad juristerna brukar tjata om: allas rätt till en rättvis rättegång. Och Jan Guillou är sannerligen inte rättvis mot kollektivet borgerliga ledarskribenter, för när det kommer till frågor som terrorismbekämpning, övervakning av medborgarna och journalistetik pådyvlar han dem nämligen åsikter som de i regel inte har. Han gör dem dummare, mer repressiva och mindre regeringskritiska än vad de i själva verket är.

När Jan Guillou så tydligt visar att han inte klarar att uppfatta nyanserna hos motståndaren avslöjar han i stället sin egen enkelspårighet. Och det är synd det, för boken innehåller som sagt en hel del giftigheter, men Guillous magplask riskerar att göra honom irrelevant även i de fall han har något viktigt att säga.

torsdag, augusti 14, 2008

Vart tog bokhyllorna vägen?

På nätets mäklarsajter kan man som bekant kika in folks bostäder. En observation efter mycket tittande är att det i många hem inte finns en endaste bokhylla. Jag skulle till och med tippa att antalet lägenheter med en platt-tv överstiger dem med bokhylla. Jag förebrår ingen, men det är förstås intressant att bokhyllans tid som obligatorisk möbel i ett hem är förbi. Och lite trist förstås, för det brukar alltid vara trevligt att studera innehållet i folks bokhyllor när man blivit hembjuden till någon.

Jag kan förresten inte låta bli att notera min egen profilbild här på bloggen. Sittandes vid datorn och i bakgrunden en bokhylla fullproppad med tunglästa fackböcker av vilka jag max tagit mig igenom en tredjedel. Läs förresten här om en viss samhällsbärande folkgrupps fixering vid just böcker.

söndag, januari 06, 2008

Ett centraleuropeiskt människoöde

I mina Pragbrev under hösten 2006 fann jag ofta anledning att återkomma till min lärare i konstitutionell rätt, Vojtech Cepl. Men hans personlighet och levnadsöde är så fascinerande att det är värt att berättas utförligare om. Innan jag lämnade Prag gjorde jag därför en intervju med honom:


‘I was 15 years too early and had to rot in Prague for almost 20’

He was registered as an enemy of the state, but within a short period of time he had been assigned to write its new constitution. Alex Ljungvall met Czech law professor Vojtech Cepl for a talk about life and career under Communism – and how all of a sudden a miracle came to happen.

The end of the summer semester is approaching and Vojtech Cepl spends his days examining students. The rumour, however, has it that he does not so much examine his students as tell them: ‘Go West! Go West!’
True or not, the rumour says a good deal about this 69-year old law professor, whose impressive scholarly wisdom, strong views and pro-Americanism, all combined with a disarmingly subtle humour, are impossible to stay indifferent to.
Professor Cepl receives me at his home in the Vinohrady district of Prague. He has a day off from his professorial duties, so he has plenty of time for sharing his memories of an eventful past.

Since 2003 Vojtech Cepl is back at the Faculty of Law at Charles University in Prague after having, as he puts it, ‘served a 10-year sentence at the Czech Constitutional Court in Brno’. Being appointed judge of the Constitutional Court nonetheless marked the culmination of his legal career.
It had all started much earlier, in a very different time. In the 1950’s young Vojtech began his studies at the law faculty, a somewhat gloomy building right by the Vltava river, which during the war had been shut down to serve as headquarters for the Nazi-German SS.
Being raised in an intellectually oriented neighbourhood and spending much time discussing politics and philosophy with his friends, Vojtech dreamt of studying sociology. In communist Czechoslovakia sociology was, however, considered bourgeois and decadent – for understanding society Marxism-Leninism was regarded as sufficient. So for Vojtech, studying law became a substitute for sociology.

As the son of a state farms and forests company director, thus belonging to the bourgeoisie, entry to law school should normally have been closed for Vojtech. But after the communist take-over in 1948, his father had been forced into manual labour, and when Vojtech was still in his teens, his father died.
– So when I applied to law school, I was registered both as a son of a worker and an orphan. Paradoxically, for communist class origin selection it couldn’t be better.


Professor Cepl

At that time, the intake was only 100 students a year. For being the only law faculty in a country of nearly 15 million people it may seem surprisingly few, but in the 1950’s the party leadership still believed in the central Marxist-Leninist thesis of the withering away of the state. In communist society – the final stage of development – societal conflicts would no longer exist and everybody would have learnt the elementary rules of social intercourse. Accordingly, there would be no more need for lawyers.

After graduation in 1961, followed by two years of mandatory military service and one of law practice, Vojtech returned to the law faculty in 1964. One main reason was the opportunity it gave to travel.
His first trip was to Holland. One of the accompanying students was Michael Bogdan, who later became a professor in Lund and a familiar name to all students of international private law.
- Bogdan was outstanding and his English was the best, Cepl remembers.

Vojtech’s next trip was to Uppsala, where he attended the course Modern Sweden. He pulls a volume out of his bookshelf and shows me a souvenir – it’s Folke Schmidt’s and Stig Strömholm’s Legal Values in Modern Sweden (1965).
The Uppsala visit was probably the most important event for his postgraduate education. Vojtech’s Swedish friend Olof Kleberg gave him the UNESCO Year Book Study Abroad which contained a list of universities offering scholarships. This information was not available in Czechoslovakia. The next two years Vojtech and his friends spent writing applications for admission to western universities. After several refusals to get a permission from the Czech Ministry of Education to travel abroad, in the fall of 1967 Vojtech went to Oxford to study sociology.
During his stay there, the ‘Prague Spring’ – ‘socialism with a human face’ – came to an abrupt end as troops of the Warsaw Pact invaded Czechoslovakia. The Soviet-led occupants established a neo-Stalinist regime and a repressive period, ‘Normalisation’, followed under which many of Vojtech’s colleagues were expelled from the faculty.

Vojtech’s great fortune during this period was in being abroad. And despite having moved on to the University of Michigan in 1969, he was nevertheless optimistic about the future of his motherland and decided to return.
– I had an article published in The Baltimore Sun, claiming that to keep up with the United States in the arms race, the Soviet Union in one or two years would have to start to liberalise and introduce free market and democracy. That was of course a great intellectual mistake: I was 15 years too early and I had to rot in Prague for almost 20.

Back in Prague, and known as a critic of the regime, it was impossible for him to rise in the faculty hierarchy. He was registered on a secret list as ‘Enemy of the Czechoslovak Socialist Republic’, and at the special committee evaluations of all the faculty members every two years, he was regularly close to getting fired. Towards the end of the 1970’s the pressure increased and the secret police even instituted rape allegations against him. Thinking he would have to go to jail, Vojtech seriously contemplated emigration.
During these dark ages he nonetheless enjoyed a certain protection from the communist reformers who had survived within the university bureaucracy, and he never lost his job nor was sent to prison. And even though intellectual freedom in public life was severely curtailed, he could always spend time with his many books.
– When I returned from the US in 1971, I brought a big box full of books of legal theory. I had to bribe the custom official not to open it.
– I probably have the best sociology of law library east of the Rhine. Not in number of books, but because they are so carefully selected, Cepl says with a grin.

"The Velvet Revolution", which started on November 17, 1989, brought the oppressive communist regime to an end. For Vojtech Cepl, it would mean the greatest miracle in his life and a lot of new opportunities. He founded the Civic Forum at the law faculty and was elected by striking students as the vice-dean for foreign relations.
On December 5 he was called to the Rector, who rehabilitated him as docent of civil law. At fifty years of age he had been the oldest junior assistant professor at the university. ‘Too little, too late’, was Vojtech’s succinct reply.
Though being unsuccessful for such a long time, he was now clearly on the winners’ side, and in full swing in bringing the revolution also to the inner life of the law faculty. A late December night in the dark Little Quarters of Prague, he knocked on the door to the Ministry of Education and handed over a list of ten names he wished to see rehabilitated as docents, just as he had been. The nervous Minister of Education, the leader of a small party tolerated by the communists, could do nothing but submit.
Further changes followed in rapid succession, under which some people were removed from their positions, and about fifty teachers being fired following the Soviet invasion were now asked to return to the faculty. Vojtech was appointed vice-dean of the law faculty and head of the department of civil law. Today he admits that some of his old opponents were not treated in a just way, and there are wounds yet to be healed. But things like these are probably unavoidable in a revolution, even when it’s celebrated as a velvet one, he thinks.


The law faculty building in Prague

Vojtech also came to play a prominent part in transforming Czechoslovak society into a democracy and a free market economy. Among other things he was a legal advisor to the then Minister of Finance, Vaclav Klaus.
For a legal scholar and a deep admirer of American constitutionalism, few tasks could, however, stand comparison with becoming a member of the government drafting committee for the new Czech constitution of 1993. And 15 years later Vojtech Cepl is practically regarded as Mr Czech Constitution. During last year’s constitutional crisis with a deadlocked parliament (the two opposing blocks had got 100 seats each in the elections), he figured constantly in the media, explaining and interpreting the constitutional difficulties.
As for the constitution itself, Cepl’s views on the importance of separation of powers and checks and balances were met with a constitutional court seated in the Moravian capital Brno.
With a powerful constitutional court in place, Vojtech’s friend President Vaclav Havel wished to fill it with a lawyer whose competence and democratic dispositions he could trust. So Vojtech spent 10 years in Brno, trying hard to reform and educate the lower court judiciary, which had been trained under Communism, to adjust to the rule of law.

For Vojtech Cepl the 1990’s were, however, not only about rebuilding Czech democracy, but also a decade of growing international recognition, not least in the United States. His numerous awards and visiting professorships at top American universities also confirmed his already very positive views of the US, which he had formed already as a young boy listening to the Voice of America radio broadcasts.
In particular he admires American universities and very much prefers the American pragmatic pedagogical philosophy to the traditional teaching at Charles University.
– Here we are trying to educate noble scholars who read, listen and contemplate. This makes no sense. What modern society needs is not noble scholars, but sophisticated professionals and skilled craftsmen. Besides, only 1 percent has the capacity to be a scholar.

A main object of his critique is the heavy focus on legal history. A reason for the archaic curriculum is the dominance of legal historians at the faculty – a consequence of the tradition from the 19th century’s national revival, he explains.
– Moreover, many of my faculty colleagues left in the early nineties for private practice. The legal historians, for whom there was no demand on the capitalist market, remained.

Straightforward words from a truly grand old man in Czech legal circles. And Vojtech’s outspoken views, whether they concern strictly legal issues or world politics, do without doubt tend to provoke his opponents. In today’s Czech Republic he’s as free to express his opinions as he wishes. Vojtech Cepl, the former ‘enemy of the state’, knows to appreciate this freedom – as well as make use of it.

Alex Ljungvall

onsdag, december 19, 2007

Jul nu och då

Disciplinering eller autonomi, är ett motsatspar som skapar konfliktytor välfärdsdebatten. Vänstern med sitt underifrånperspektiv förordar autonomins företräde, understöd ska ges utan krav på skötsel och motprestationer. Högern, med sitt ovanifrånperspektiv, hävdar tvärtom att den som hjälper också har rätt att ställa krav på den som tar emot - och det för den hjälptes eget bästa. Det var under 1800-talets slut som denna syn på fattigvården växte fram. I Radikalt Forum nr 5/2000 skrev jag om detta.


Snälla människor i hårda tider

I industrialiseringens och urbaniseringens kölvatten följde sociala problem i en omfattning som inte tidigare skådats. 1800-talet saknade 1900-talets offentliga sektor, men hade i gengäld något annat i mycket större omfattning – en filantropisk rörelse som tog sig an de sociala problemen.

Välvilligt stöd till de fattiga har alltid skett på endera sättet, men under 1800-talet kom hjälpen att få en mer systematisk utformning. Från att ha handlat om mer eller mindre löst organiserat understöd till medellösa människor, kom välgörenhetsarbetet att fokusera mer på såväl mål som medel. Då man förr hade försökt lindra fattigdomens symptom, menade nu den nya välgörenhetens förespråkare att man skulle söka efter och bota själva infektionen som var orsaken till fattigdomen, eller som den framträdande filantropen Agda Montelius år 1894 uttryckte saken: ”Den gamla välgörenheten finner en man, som hungrar och fryser, den föder honom och gifver honom bränsle.” Den nya välgörenhetens motto kom i stället att bli: ”Icke allmosor men en vän.”

I stället för enbart materiellt bistånd till de fattiga fick välgörenhetsarbetet en funktion som samhällsuppfostrare av underklassen. Borgerliga värden, främst vikten av hemmet och familjen, skulle förmedlas till underklassen. Strategiska grupper blev därför mödrarna och barnen – hemmets moraliska väktare respektive morgondagens vuxna. Med råd och anvisningar skulle de fattiga integreras i den borgerliga samhällsordningen.

Det föll på över- och medelklassens kvinnor att ta itu med detta projekt. Kvinnans högre moral (gängse uppfattning på den tiden) gjorde dem mer lämpade än männen att ägna sig åt välgörenhetsarbete. Därtill hade de också gott om tid, och genom att använda denna tid till filantropi uppnådde de även något annat viktigt – att träda ut i offentligheten. Många kvinnor fick nu möjligheten att verka i större sammanhang utanför hemmets väggar, vilket positivt bidrog till annan slags kvinnlig organisering längre fram under 1800-talet.

Parallellt fortsatte emellertid åtskilliga män med traditionellt välgörenhetsarbete med grund i kristet barmhärtighetstänkande. En förening var Sällskapet Jultomtarne, som grundades 1870. Den politiska medvetenheten var inte lika framträdande i deras välgörenhetsarbete, utan de nöjde sig med att varje år i juletid bekläda fattiga barn och bjuda dem på julfest.

Några förmaningsord passade man dock förstås på att ge barnen när tillfälle gavs. Syftet var allt som oftast att ingjuta framtidshopp hos de fattiga barnen, och genom att peka på det gemensamma i tillvaron skulle motsättningarna överbryggas. På de årliga julfesterna kunde det låta så här när någon av Sällskapets herrar tog ton:

Du kan bli lagman, och du kan bli präst,
Du kanske passar till brukspatron bäst,
Du – går den raskt – blir minister.
Du, i den skola, du nu anser svår,
Kan, om ditt bästa du riktigt förstår,
Själf bli den skolans magister.


Och

Vi har varit som ni, vi ha ock varit små,
Vi har barfota traskat, när vägen var varm,
Vi har varit små ostyringar, vi också,
Som ha torkat vår näsa i smyg på vår arm.

Ni ska blifva som vi och ta’ läxan emot,
Och med allvar försöka redliga bli.
Ni ska foga er uti ert lif utan knot,
Och stå frestelsen mot, ty se, det gjorde vi.

torsdag, november 15, 2007

I HD kan det gå hur som helst



ledarsidan i dagens DN skriver Johannes Åhman om de senaste hets mot folkgrupp-domarna från Högsta domstolen. Han menar att förvirringen om yttrandefrihetens omfattning kvarstår efter HD:s domar. Däri har han förstås helt rätt. Han förbigår emellertid en viktig del i det hela, nämligen att det kan ha betydelse vilka justitieråd det är som sitter med och dömer i ett mål. I inlägget nertill anlägger jag detta något ovanliga perspektiv på HD:s dömande verksamhet, och jag exemplifierar med just HD:s senaste hetsdomar.

När ska vi börja intressera oss för våra högsta domare?

De svenska justitieråden är ungefär lika anonyma som de amerikanska är publika. Men att kartlägga dem närmare skulle i de flesta fall inte tjäna mycket till. Några tydliga skiljelinjer kommer sällan till uttryck, och även om sådana skulle finnas inom domstolen minskas deras betydelse av att det i regel bara är fem av justitieråden som dömer åt gången.

Men ett konkret exempel från det senaste året visar att det faktiskt kan spela roll vilka justitieråd som blir lottade på ett mål. I juli 2006 kom en fällande dom, NJA 2006 s 467, i ett mål om hets mot folkgrupp. Röstsiffrorna var 3-2, och i majoriteten ingick Regner, Calissendorff och Nyström, medan Håstad och Victor var skiljaktiga. Och alldeles nyligen, i början av november, var två stycken nya åtal för hets mot folkgrupp uppe för HD:s bedömning, men denna gång med friande domar som resultat. Röstsiffrorna var återigen 3-2. Majoriteten utgjordes av Skarhed i förening med dissenterna från 2006, Håstad och Victor, medan minoriteten bestod av Nyström och Virdesten.

Utöver den uppenbara slutsatsen att utgången i samtliga tre mål framförallt berodde på vilka justitieråd som satt med och dömde, visar fallen även att Håstad och Victor har en konsekvent mer liberal syn på yttrandefriheten än Nyström.

Särskilt belysande i sammanhanget är det att läsa Håstads skiljaktiga mening jämsides med Nyströms. I sin dissens i 2006 års fall skriver Håstad att ”uttalandena synes bäst böra bemötas i en fri och öppen debatt”. Nyström, å andra sidan, skriver i sin skiljaktiga mening i ett av de nyss avgjorda målen att ”uttalandena har utformats i strid med /…/ plikten att undvika omotiverat kränkande uttalanden som utgör angrepp på andras rättigheter”.

De citerade textavsnitten illustrerar på ett tydligt sätt de två justitierådens olika förhållningssätt till det fria ordet. I USA skulle man säga att Håstad företräder en civil-liberties approach till yttrandefriheten, medan Nyström snarare då representerar en civil-rights approach.

Även om denna iakttagelse självfallet är ett alltför litet underlag att dra några större växlar på, visar detta ändå att det också i svenska HD finns politiska skiljelinjer som kan få betydelse i dömandet. Och näste man att dras inför skranket i HD för hets mot folkgrupp vet nu i alla fall några justitieråd han har särskild anledning att frukta respektive hoppas på.

måndag, oktober 29, 2007

Guillou ger oss saker att bita i

Vanligen publicerar jag här på bloggen saker som redan hamnat i tryck annanstans, men den här gången vänder jag på ordningen och låter bloggen få vara först ut. Texten ska förhoppningsvis till slut hamna i Press Judicata - juridiska föreningens egen tidning.


Guillou letar efter fienden

Jan Guillous senaste bok är inte mycket till litteratur men kan gott läsas ändå eftersom hans ärende faktiskt är viktigt. Inte minst för oss blivande jurister. Fienden inom oss (Piratförlaget) handlar nämligen om terrorister, och just terrorister – verkliga som påstådda – kommer i vart fall ett antal av oss Uppsala juridikstudenter att få handskas med i sina kommande yrkesliv.

För trogna läsare av Guillous kolumner i Aftonbladet är Fienden inom oss fri från överraskningsmoment. Guillou kör på i gamla hjulspår, men med fiktionen till hjälp kan han nu ännu mera övertydligt visa hur Säkerhetspolisens terroristjägare är lika inkompetenta som de är islamofobiska, att terrorhotet dessutom är överdrivet, och om det nu skulle hända något terrordåd så är alltsammans ändå vårt eget fel eftersom vi varit så taskiga mot muslimerna.

Men läget ser långt fram i handlingen dock inte helt hopplöst ut eftersom Guillou sin vana trogen stoppar in sin egen superhjälte i centrum för skeendena, denna gång polisöverintendenten Eva Johnsén-Tanguy, som senast det begav sig fick jaga kleptomaniska Östermalms- och Lidingöbrats i Tjuvarnas marknad (2004). Men inte ens Super-Eva förmår i längden ställa till rätta allt elände som Kafkaliknande anti-terroristlagar, mörkande politiker och uppskruvad terrorpanik bara leder till. Och detta är förstås Guillous syfte med hela boken: att varna för följderna av den väg vi slagit in på alltsedan den 11 september 2001.

För oss jurister in spe ger Guillous bok ett par saker att grunna lite extra på. Inte minst intrikata spörsmål om terroruppsåt, för till exempel vad i himmelen kan inte inordnas under rekvisitet i 2 § Terroristlagen att ”avsikten med gärningen är att otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd”?

(Apropå just uppsåt märks för övrigt att NJA 2004 s 176 gått Guillou förbi ty han använder sig flitigt av de gamla uppsåtsformerna.)

En annan intressant fråga är i vilken mån terroristlagstiftningen förmår sätta TF:s regler ur spel. Frågan ställs på sin spets i boken när det ska avgöras huruvida några terrormisstänkta tidningsredaktörers skuld bör prövas som ett TF-mål eller om de snarare ska dras inför skranket i en vanlig brottmålsprocess.

Risken med att fylla domstolarna med nämndemän aktualiseras också obönhörligt. För Guillou tycks saken stå bortom rimligt tvivel: nämndemän är ett synnerligen farligt släkte, i vart fall om de är moderater eller folkpartister. Yrkesdomarna klarar sig samtidigt någorlunda undan med hedern i behåll.

Och visst dras även vårt eget kära Juridicum in i handlingen, men knappast på ett sätt man kunnat vänta sig. Läs boken så får ni se hur.

PS. Nog för att juristprogrammet emellanåt känns aningen gymnasialt, men Guillou går faktiskt för långt när han envisas med att vi jurister kan få MVG på våra tentor!

Alex Ljungvall