Kafébesökaren

Virdesten ansluter sig till Nyströms läger.

2008-11-10T21:09:00.008+01:00

I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag utifrån två domar i hets mot folkgrupp-mål utnämnt justitierådet Torgny Håstad till företrädare för en civil-liberties approach i förhållande till det fria ordet medan Håstads kollega i Högsta domstolen Ella Nyström fick sägas representera en civil-rights approach.* I Håstads läger placerade jag härvid även Dag Victor.

Dessa olika approacher gör sig emellertid inte gällande enbart i yttrandefrihetsmål, utan även i exempelvis diskrimineringsmål. Skiljelinjen mellan de två synsätten skulle man kunna säga är i vilken utsträckning man anser att minoriteter är berättigade till rättsordningens skydd mot majoritetens oönskade handlingar.

En nyligen avkunnad HD-dom i ett diskrimeringsmål gör att det nu finns underlag för att placera in ytterligare ett justitieråd i ett av dessa läger. I det här fallet är det Per Virdesten, som efter att ha förenat sig med Ella Nyström i en dissens hösten 2007 nu åter har intagit en minoritetsvänlig hållning i ett krogdiskrimeringsmål där majoriteten beslutade att kraftigt jämka skadestånden till de diskriminerade minoritetspersonerna. Virdesten har alltså visat att han hör hemma i HD:s civil-rights approach-läger.

Alltså ser lägren för närvarande ut såsom följer:
Civil liberties: Håstad och Victor.
Civil rights: Nyström och Virdesten.

Guillous vänsterkrokar missar målet

2008-08-24T20:44:00.008+02:00

Jan Guillous senaste bok, Men inte om det gäller din dotter, innehåller stundtals en hel del giftig samhällskritik. Och det är tur det, för den skönlitterära biten är nämligen så eftersatt att läsningen närapå blir pinsam till och med för en så okräsen läsare som jag själv.

Men även Jan Guillous politiska blick är som bekant inte hundraprocentig. Och en kategori människor som han definitivt inte förstår sig på är borgerliga ledarskribenter, vilka han boken igenom häcklar och dumförklarar så ofta han kommer åt.

Nu har jag visserligen själv en del elakt att säga om denna grupp, men det förtjänar också att upprepas vad juristerna brukar tjata om: allas rätt till en rättvis rättegång. Och Jan Guillou är sannerligen inte rättvis mot kollektivet borgerliga ledarskribenter, för när det kommer till frågor som terrorismbekämpning, övervakning av medborgarna och journalistetik pådyvlar han dem nämligen åsikter som de i regel inte har. Han gör dem dummare, mer repressiva och mindre regeringskritiska än vad de i själva verket är.

När Jan Guillou så tydligt visar att han inte klarar att uppfatta nyanserna hos motståndaren avslöjar han i stället sin egen enkelspårighet. Och det är synd det, för boken innehåller som sagt en hel del giftigheter, men Guillous magplask riskerar att göra honom irrelevant även i de fall han har något viktigt att säga.

Vart tog bokhyllorna vägen?

2008-08-14T20:03:00.011+02:00

På nätets mäklarsajter kan man som bekant kika in folks bostäder. En observation efter mycket tittande är att det i många hem inte finns en endaste bokhylla. Jag skulle till och med tippa att antalet lägenheter med en platt-tv överstiger dem med bokhylla. Jag förebrår ingen, men det är förstås intressant att bokhyllans tid som obligatorisk möbel i ett hem är förbi. Och lite trist förstås, för det brukar alltid vara trevligt att studera innehållet i folks bokhyllor när man blivit hembjuden till någon.

Jag kan förresten inte låta bli att notera min egen profilbild här på bloggen. Sittandes vid datorn och i bakgrunden en bokhylla fullproppad med tunglästa fackböcker av vilka jag max tagit mig igenom en tredjedel. Läs förresten här om en viss samhällsbärande folkgrupps fixering vid just böcker.

Ett centraleuropeiskt människoöde

2008-01-06T18:43:00.003+01:00

I mina Pragbrev under hösten 2006 fann jag ofta anledning att återkomma till min lärare i konstitutionell rätt, Vojtech Cepl. Men hans personlighet och levnadsöde är så fascinerande att det är värt att berättas utförligare om. Innan jag lämnade Prag gjorde jag därför en intervju med honom:

‘I was 15 years too early and had to rot in Prague for almost 20’

He was registered as an enemy of the state, but within a short period of time he had been assigned to write its new constitution. Alex Ljungvall met Czech law professor Vojtech Cepl for a talk about life and career under Communism – and how all of a sudden a miracle came to happen.

The end of the summer semester is approaching and Vojtech Cepl spends his days examining students. The rumour, however, has it that he does not so much examine his students as tell them: ‘Go West! Go West!’
True or not, the rumour says a good deal about this 69-year old law professor, whose impressive scholarly wisdom, strong views and pro-Americanism, all combined with a disarmingly subtle humour, are impossible to stay indifferent to.
Professor Cepl receives me at his home in the Vinohrady district of Prague. He has a day off from his professorial duties, so he has plenty of time for sharing his memories of an eventful past.

Since 2003 Vojtech Cepl is back at the Faculty of Law at Charles University in Prague after having, as he puts it, ‘served a 10-year sentence at the Czech Constitutional Court in Brno’. Being appointed judge of the Constitutional Court nonetheless marked the culmination of his legal career.
It had all started much earlier, in a very different time. In the 1950’s young Vojtech began his studies at the law faculty, a somewhat gloomy building right by the Vltava river, which during the war had been shut down to serve as headquarters for the Nazi-German SS.
Being raised in an intellectually oriented neighbourhood and spending much time discussing politics and philosophy with his friends, Vojtech dreamt of studying sociology. In communist Czechoslovakia sociology was, however, considered bourgeois and decadent – for understanding society Marxism-Leninism was regarded as sufficient. So for Vojtech, studying law became a substitute for sociology.

As the son of a state farms and forests company director, thus belonging to the bourgeoisie, entry to law school should normally have been closed for Vojtech. But after the communist take-over in 1948, his father had been forced into manual labour, and when Vojtech was still in his teens, his father died.
– So when I applied to law school, I was registered both as a son of a worker and an orphan. Paradoxically, for communist class origin selection it couldn’t be better.

Professor Cepl

At that time, the intake was only 100 students a year. For being the only law faculty in a country of nearly 15 million people it may seem surprisingly few, but in the 1950’s the party leadership still believed in the central Marxist-Leninist thesis of the withering away of the state. In communist society – the final stage of development – societal conflicts would no longer exist and everybody would have learnt the elementary rules of social intercourse. Accordingly, there would be no more need for lawyers.

After graduation in 1961, followed by two years of mandatory military service and one of law practice, Vojtech returned to the law faculty in 1964. One main reason was the opportunity it gave to travel.
His first trip was to Holland. One of the accompanying students was Michael Bogdan, who later became a professor in Lund and a familiar name to all students of international private law.
- Bogdan was outstanding and his English was the best, Cepl remembers.

Vojtech’s next trip was to Uppsala, where he attended the course Modern Sweden. He pulls a volume out of his bookshelf and shows me a souvenir – it’s Folke Schmidt’s and Stig Strömholm’s Legal Values in Modern Sweden (1965).
The Uppsala visit was probably the most important event for his postgraduate education. Vojtech’s Swedish friend Olof Kleberg gave him the UNESCO Year Book Study Abroad which contained a list of universities offering scholarships. This information was not available in Czechoslovakia. The next two years Vojtech and his friends spent writing applications for admission to western universities. After several refusals to get a permission from the Czech Ministry of Education to travel abroad, in the fall of 1967 Vojtech went to Oxford to study sociology.
During his stay there, the ‘Prague Spring’ – ‘socialism with a human face’ – came to an abrupt end as troops of the Warsaw Pact invaded Czechoslovakia. The Soviet-led occupants established a neo-Stalinist regime and a repressive period, ‘Normalisation’, followed under which many of Vojtech’s colleagues were expelled from the faculty.

Vojtech’s great fortune during this period was in being abroad. And despite having moved on to the University of Michigan in 1969, he was nevertheless optimistic about the future of his motherland and decided to return.
– I had an article published in The Baltimore Sun, claiming that to keep up with the United States in the arms race, the Soviet Union in one or two years would have to start to liberalise and introduce free market and democracy. That was of course a great intellectual mistake: I was 15 years too early and I had to rot in Prague for almost 20.

Back in Prague, and known as a critic of the regime, it was impossible for him to rise in the faculty hierarchy. He was registered on a secret list as ‘Enemy of the Czechoslovak Socialist Republic’, and at the special committee evaluations of all the faculty members every two years, he was regularly close to getting fired. Towards the end of the 1970’s the pressure increased and the secret police even instituted rape allegations against him. Thinking he would have to go to jail, Vojtech seriously contemplated emigration.
During these dark ages he nonetheless enjoyed a certain protection from the communist reformers who had survived within the university bureaucracy, and he never lost his job nor was sent to prison. And even though intellectual freedom in public life was severely curtailed, he could always spend time with his many books.
– When I returned from the US in 1971, I brought a big box full of books of legal theory. I had to bribe the custom official not to open it.
– I probably have the best sociology of law library east of the Rhine. Not in number of books, but because they are so carefully selected, Cepl says with a grin.

"The Velvet Revolution", which started on November 17, 1989, brought the oppressive communist regime to an end. For Vojtech Cepl, it would mean the greatest miracle in his life and a lot of new opportunities. He founded the Civic Forum at the law faculty and was elected by striking students as the vice-dean for foreign relations.
On December 5 he was called to the Rector, who rehabilitated him as docent of civil law. At fifty years of age he had been the oldest junior assistant professor at the university. ‘Too little, too late’, was Vojtech’s succinct reply.
Though being unsuccessful for such a long time, he was now clearly on the winners’ side, and in full swing in bringing the revolution also to the inner life of the law faculty. A late December night in the dark Little Quarters of Prague, he knocked on the door to the Ministry of Education and handed over a list of ten names he wished to see rehabilitated as docents, just as he had been. The nervous Minister of Education, the leader of a small party tolerated by the communists, could do nothing but submit.
Further changes followed in rapid succession, under which some people were removed from their positions, and about fifty teachers being fired following the Soviet invasion were now asked to return to the faculty. Vojtech was appointed vice-dean of the law faculty and head of the department of civil law. Today he admits that some of his old opponents were not treated in a just way, and there are wounds yet to be healed. But things like these are probably unavoidable in a revolution, even when it’s celebrated as a velvet one, he thinks.

The law faculty building in Prague

Vojtech also came to play a prominent part in transforming Czechoslovak society into a democracy and a free market economy. Among other things he was a legal advisor to the then Minister of Finance, Vaclav Klaus.
For a legal scholar and a deep admirer of American constitutionalism, few tasks could, however, stand comparison with becoming a member of the government drafting committee for the new Czech constitution of 1993. And 15 years later Vojtech Cepl is practically regarded as Mr Czech Constitution. During last year’s constitutional crisis with a deadlocked parliament (the two opposing blocks had got 100 seats each in the elections), he figured constantly in the media, explaining and interpreting the constitutional difficulties.
As for the constitution itself, Cepl’s views on the importance of separation of powers and checks and balances were met with a constitutional court seated in the Moravian capital Brno.
With a powerful constitutional court in place, Vojtech’s friend President Vaclav Havel wished to fill it with a lawyer whose competence and democratic dispositions he could trust. So Vojtech spent 10 years in Brno, trying hard to reform and educate the lower court judiciary, which had been trained under Communism, to adjust to the rule of law.

For Vojtech Cepl the 1990’s were, however, not only about rebuilding Czech democracy, but also a decade of growing international recognition, not least in the United States. His numerous awards and visiting professorships at top American universities also confirmed his already very positive views of the US, which he had formed already as a young boy listening to the Voice of America radio broadcasts.
In particular he admires American universities and very much prefers the American pragmatic pedagogical philosophy to the traditional teaching at Charles University.
– Here we are trying to educate noble scholars who read, listen and contemplate. This makes no sense. What modern society needs is not noble scholars, but sophisticated professionals and skilled craftsmen. Besides, only 1 percent has the capacity to be a scholar.

A main object of his critique is the heavy focus on legal history. A reason for the archaic curriculum is the dominance of legal historians at the faculty – a consequence of the tradition from the 19th century’s national revival, he explains.
– Moreover, many of my faculty colleagues left in the early nineties for private practice. The legal historians, for whom there was no demand on the capitalist market, remained.

Straightforward words from a truly grand old man in Czech legal circles. And Vojtech’s outspoken views, whether they concern strictly legal issues or world politics, do without doubt tend to provoke his opponents. In today’s Czech Republic he’s as free to express his opinions as he wishes. Vojtech Cepl, the former ‘enemy of the state’, knows to appreciate this freedom – as well as make use of it.

Alex Ljungvall

Jul nu och då

2007-12-19T19:05:00.000+01:00

Disciplinering eller autonomi, är ett motsatspar som skapar konfliktytor välfärdsdebatten. Vänstern med sitt underifrånperspektiv förordar autonomins företräde, understöd ska ges utan krav på skötsel och motprestationer. Högern, med sitt ovanifrånperspektiv, hävdar tvärtom att den som hjälper också har rätt att ställa krav på den som tar emot - och det för den hjälptes eget bästa. Det var under 1800-talets slut som denna syn på fattigvården växte fram. I Radikalt Forum nr 5/2000 skrev jag om detta.

Snälla människor i hårda tider

I industrialiseringens och urbaniseringens kölvatten följde sociala problem i en omfattning som inte tidigare skådats. 1800-talet saknade 1900-talets offentliga sektor, men hade i gengäld något annat i mycket större omfattning – en filantropisk rörelse som tog sig an de sociala problemen.

Välvilligt stöd till de fattiga har alltid skett på endera sättet, men under 1800-talet kom hjälpen att få en mer systematisk utformning. Från att ha handlat om mer eller mindre löst organiserat understöd till medellösa människor, kom välgörenhetsarbetet att fokusera mer på såväl mål som medel. Då man förr hade försökt lindra fattigdomens symptom, menade nu den nya välgörenhetens förespråkare att man skulle söka efter och bota själva infektionen som var orsaken till fattigdomen, eller som den framträdande filantropen Agda Montelius år 1894 uttryckte saken: ”Den gamla välgörenheten finner en man, som hungrar och fryser, den föder honom och gifver honom bränsle.” Den nya välgörenhetens motto kom i stället att bli: ”Icke allmosor men en vän.”

I stället för enbart materiellt bistånd till de fattiga fick välgörenhetsarbetet en funktion som samhällsuppfostrare av underklassen. Borgerliga värden, främst vikten av hemmet och familjen, skulle förmedlas till underklassen. Strategiska grupper blev därför mödrarna och barnen – hemmets moraliska väktare respektive morgondagens vuxna. Med råd och anvisningar skulle de fattiga integreras i den borgerliga samhällsordningen.

Det föll på över- och medelklassens kvinnor att ta itu med detta projekt. Kvinnans högre moral (gängse uppfattning på den tiden) gjorde dem mer lämpade än männen att ägna sig åt välgörenhetsarbete. Därtill hade de också gott om tid, och genom att använda denna tid till filantropi uppnådde de även något annat viktigt – att träda ut i offentligheten. Många kvinnor fick nu möjligheten att verka i större sammanhang utanför hemmets väggar, vilket positivt bidrog till annan slags kvinnlig organisering längre fram under 1800-talet.

Parallellt fortsatte emellertid åtskilliga män med traditionellt välgörenhetsarbete med grund i kristet barmhärtighetstänkande. En förening var Sällskapet Jultomtarne, som grundades 1870. Den politiska medvetenheten var inte lika framträdande i deras välgörenhetsarbete, utan de nöjde sig med att varje år i juletid bekläda fattiga barn och bjuda dem på julfest.

Några förmaningsord passade man dock förstås på att ge barnen när tillfälle gavs. Syftet var allt som oftast att ingjuta framtidshopp hos de fattiga barnen, och genom att peka på det gemensamma i tillvaron skulle motsättningarna överbryggas. På de årliga julfesterna kunde det låta så här när någon av Sällskapets herrar tog ton:

Du kan bli lagman, och du kan bli präst,
Du kanske passar till brukspatron bäst,
Du – går den raskt – blir minister.
Du, i den skola, du nu anser svår,
Kan, om ditt bästa du riktigt förstår,
Själf bli den skolans magister.

Och

Vi har varit som ni, vi ha ock varit små,
Vi har barfota traskat, när vägen var varm,
Vi har varit små ostyringar, vi också,
Som ha torkat vår näsa i smyg på vår arm.

Ni ska blifva som vi och ta’ läxan emot,
Och med allvar försöka redliga bli.
Ni ska foga er uti ert lif utan knot,
Och stå frestelsen mot, ty se, det gjorde vi.

I HD kan det gå hur som helst

2007-11-15T19:29:00.002+01:00

På ledarsidan i dagens DN skriver Johannes Åhman om de senaste hets mot folkgrupp-domarna från Högsta domstolen. Han menar att förvirringen om yttrandefrihetens omfattning kvarstår efter HD:s domar. Däri har han förstås helt rätt. Han förbigår emellertid en viktig del i det hela, nämligen att det kan ha betydelse vilka justitieråd det är som sitter med och dömer i ett mål. I inlägget nertill anlägger jag detta något ovanliga perspektiv på HD:s dömande verksamhet, och jag exemplifierar med just HD:s senaste hetsdomar.

När ska vi börja intressera oss för våra högsta domare?

De svenska justitieråden är ungefär lika anonyma som de amerikanska är publika. Men att kartlägga dem närmare skulle i de flesta fall inte tjäna mycket till. Några tydliga skiljelinjer kommer sällan till uttryck, och även om sådana skulle finnas inom domstolen minskas deras betydelse av att det i regel bara är fem av justitieråden som dömer åt gången.

Men ett konkret exempel från det senaste året visar att det faktiskt kan spela roll vilka justitieråd som blir lottade på ett mål. I juli 2006 kom en fällande dom, NJA 2006 s 467, i ett mål om hets mot folkgrupp. Röstsiffrorna var 3-2, och i majoriteten ingick Regner, Calissendorff och Nyström, medan Håstad och Victor var skiljaktiga. Och alldeles nyligen, i början av november, var två stycken nya åtal för hets mot folkgrupp uppe för HD:s bedömning, men denna gång med friande domar som resultat. Röstsiffrorna var återigen 3-2. Majoriteten utgjordes av Skarhed i förening med dissenterna från 2006, Håstad och Victor, medan minoriteten bestod av Nyström och Virdesten.

Utöver den uppenbara slutsatsen att utgången i samtliga tre mål framförallt berodde på vilka justitieråd som satt med och dömde, visar fallen även att Håstad och Victor har en konsekvent mer liberal syn på yttrandefriheten än Nyström.

Särskilt belysande i sammanhanget är det att läsa Håstads skiljaktiga mening jämsides med Nyströms. I sin dissens i 2006 års fall skriver Håstad att ”uttalandena synes bäst böra bemötas i en fri och öppen debatt”. Nyström, å andra sidan, skriver i sin skiljaktiga mening i ett av de nyss avgjorda målen att ”uttalandena har utformats i strid med /…/ plikten att undvika omotiverat kränkande uttalanden som utgör angrepp på andras rättigheter”.

De citerade textavsnitten illustrerar på ett tydligt sätt de två justitierådens olika förhållningssätt till det fria ordet. I USA skulle man säga att Håstad företräder en civil-liberties approach till yttrandefriheten, medan Nyström snarare då representerar en civil-rights approach.

Även om denna iakttagelse självfallet är ett alltför litet underlag att dra några större växlar på, visar detta ändå att det också i svenska HD finns politiska skiljelinjer som kan få betydelse i dömandet. Och näste man att dras inför skranket i HD för hets mot folkgrupp vet nu i alla fall några justitieråd han har särskild anledning att frukta respektive hoppas på.

Guillou ger oss saker att bita i

2007-10-29T22:57:00.000+01:00

Vanligen publicerar jag här på bloggen saker som redan hamnat i tryck annanstans, men den här gången vänder jag på ordningen och låter bloggen få vara först ut. Texten ska förhoppningsvis till slut hamna i Press Judicata - juridiska föreningens egen tidning.

Guillou letar efter fienden

Jan Guillous senaste bok är inte mycket till litteratur men kan gott läsas ändå eftersom hans ärende faktiskt är viktigt. Inte minst för oss blivande jurister. Fienden inom oss (Piratförlaget) handlar nämligen om terrorister, och just terrorister – verkliga som påstådda – kommer i vart fall ett antal av oss Uppsala juridikstudenter att få handskas med i sina kommande yrkesliv.

För trogna läsare av Guillous kolumner i Aftonbladet är Fienden inom oss fri från överraskningsmoment. Guillou kör på i gamla hjulspår, men med fiktionen till hjälp kan han nu ännu mera övertydligt visa hur Säkerhetspolisens terroristjägare är lika inkompetenta som de är islamofobiska, att terrorhotet dessutom är överdrivet, och om det nu skulle hända något terrordåd så är alltsammans ändå vårt eget fel eftersom vi varit så taskiga mot muslimerna.

Men läget ser långt fram i handlingen dock inte helt hopplöst ut eftersom Guillou sin vana trogen stoppar in sin egen superhjälte i centrum för skeendena, denna gång polisöverintendenten Eva Johnsén-Tanguy, som senast det begav sig fick jaga kleptomaniska Östermalms- och Lidingöbrats i Tjuvarnas marknad (2004). Men inte ens Super-Eva förmår i längden ställa till rätta allt elände som Kafkaliknande anti-terroristlagar, mörkande politiker och uppskruvad terrorpanik bara leder till. Och detta är förstås Guillous syfte med hela boken: att varna för följderna av den väg vi slagit in på alltsedan den 11 september 2001.

För oss jurister in spe ger Guillous bok ett par saker att grunna lite extra på. Inte minst intrikata spörsmål om terroruppsåt, för till exempel vad i himmelen kan inte inordnas under rekvisitet i 2 § Terroristlagen att ”avsikten med gärningen är att otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd”?

(Apropå just uppsåt märks för övrigt att NJA 2004 s 176 gått Guillou förbi ty han använder sig flitigt av de gamla uppsåtsformerna.)

En annan intressant fråga är i vilken mån terroristlagstiftningen förmår sätta TF:s regler ur spel. Frågan ställs på sin spets i boken när det ska avgöras huruvida några terrormisstänkta tidningsredaktörers skuld bör prövas som ett TF-mål eller om de snarare ska dras inför skranket i en vanlig brottmålsprocess.

Risken med att fylla domstolarna med nämndemän aktualiseras också obönhörligt. För Guillou tycks saken stå bortom rimligt tvivel: nämndemän är ett synnerligen farligt släkte, i vart fall om de är moderater eller folkpartister. Yrkesdomarna klarar sig samtidigt någorlunda undan med hedern i behåll.

Och visst dras även vårt eget kära Juridicum in i handlingen, men knappast på ett sätt man kunnat vänta sig. Läs boken så får ni se hur.

PS. Nog för att juristprogrammet emellanåt känns aningen gymnasialt, men Guillou går faktiskt för långt när han envisas med att vi jurister kan få MVG på våra tentor!

Alex Ljungvall

Grisham dyker ner i verkligheten

2007-10-22T00:10:00.000+02:00

I senaste numret av Juridiska föreningens tidning Press Judicata har jag en recension av John Grishams bok The Innocent Man. Den var klart värd att läsa. En annan bok som jag gärna rekommenderar, och som även den handlar om ett fall på riktigt, är A Civil Acticn av Jonathan Harr.

Det är alltid kul att läsa böcker som skildrar saker som verkligen hänt - men extra kusligt blir det ju förstås också emellanåt.

Grishams innoncence project

Det var en nekrolog i New York Times som fick John Grisham att börja skriva på sin första non fiction-bok. Som så ofta överträffas ju dikten av verkligheten, och i Ronald Williamsons tragiska öde fann Grisham snabbt en outsinlig källa för material till ännu en bestseller.

Det är december år 1982 och i det lilla samhället Ada i Oklahoma mördas en ung kvinna bestialiskt. Tiden går utan att polis och åklagare lyckas lösa fallet. Med manipulationer och häpnadsväckande tunn bevisning förmår de till slut ändå få en lokal jury att döma en ung stökig man till döden, och en vän till denne ges livstids fängelse. De tilltalades försvar är undermåligt, och samma kan sägas om domarens handlande under rättegången.

The Innocent Man (2006) är en berättelse om hur ett lokalt rättssystem på grund av inkompetens, falskspel och korruption havererar fullständigt. Om hur oskyldiga lättvindigt döms medan gärningsmannen går fri.

Det är inte bara hisnande (för att inte tala om förskräckande) läsning, utan man lär sig även en del matnyttigt om den amerikanska brottmålsprocessen och dess rättssäkerhetsgarantier. Detta område är en fascinerande del av den amerikanska juridiken, särskilt som den i så hög grad är utmejslad ur bestämmelser i den drygt 200-åriga konstitutionen. Till skillnad från den emellanåt absurda materiella straffrätten, som bestäms på främst delstatlig nivå, har den processuella också tjänat som förebild för omvärlden.

Men när såväl kompetensen som ambitionen brister hos straffprocessens rollfigurer spelar det liten roll vilka principer som slagits fast av amerikanska HD. Rättvisan spårar likväl ur.

Och här blir man smått undrande om inte ett par amerikanska karaktäristika är bidragande orsaker till att orättvisa skipas, exempelvis att åklagarsidan inte åläggs något krav på objektivitet, liksom att domaren tilldelas en mycket passiv roll i rättegången. Ordningen med juryrättegångar känns i ett rättssäkerhetsperspektiv heller inte alldeles pålitlig.

I denna ackusatoriska process blir det helt avgörande att den anklagade får ett effektivt försvar. Men just på den punkten brister det inte sällan – bra advokater kostar pengar och de medellösa får nöja sig med offentliga försvarare av varierande kvalitet. Resultatet riskerar bli direkt felaktiga domar.

Innan Grisham började plöja i fallet Ron Williamson hade han inte funderat nämnvärt kring problemet med oskyldigt dömda. Nu är han desto mer engagerad och sitter med i styrelsen för The Innocence Project vid Benjamin Cardozo School of Law. I detta är såväl politiker som verksamma jurister och studenter involverade, och det finns ett flertal liknande organisationer spridda över landet. Att problemet är reellt är det få som seriöst kan betvivla. En studie har uppskattat andelen felaktigt dömda till 5 procent, vilket motsvarar 100 000 personer. Det finns således en hel del jobb att göra.

Medan denna problematik alltså erkänts på bred front i USA har vi hemma i Sverige under senare år gått igenom vårt eget uppvaknande i ämnet, inte minst tack vare goda journalistiska insatser. Men inom juristkåren har de uppdagade missförhållandena väckt kluvna reaktioner, och när JK förra året släppte rapporten ”Felaktigt dömda” följde en infekterad debatt mellan några av vårt lands mest högprofilerade jurister. Att det så ofta handlar om personer som blivit dömda för sexbrott tillför naturligtvis en extra känslig dimension till diskussionen.

Nedslag Österbotten

2007-08-28T22:34:00.000+02:00

Det finns två finlandssvenska radiokanaler, Radio Extrem och Radio Vega. Extrem är för de yngre lyssnarna och låter mest som svensk reklamradio. Vega är kanalen för alla andra.

Detta garanterar en trevlig bredd på Vega-programmen. Musikmässigt spänner det exempelvis från 20- och 30-tal i Kaffekvarnen till dagsfärsk nordisk musik i Vegalistan. Och i programmet Hit men inte längre lyssnade jag på en diskussion om gamla och nyare låtar vars hit-status det sattes frågetecken för. Bland dem den senaste Bondlåten, Chris Cornells You Know My Name. Studiogästerna var eniga om att den inte alls var i klass med filmen (Casino Royal), och de drömde sig hellre tillbaka till gamla klassiska Bondlåtar som Goldfinger och Live and Let Die.

Här kunde jag inte låta bli att tycka annorlunda. You Know My Name är en äkta powerlåt som passar utmärkt till nya Power-Bond. Så det så.

Nedan för övrigt Grand Hotel Pupps parkeringsplats där en förgiftad Bond nästan dör i senaste filmen. Själv nöjde jag mig med att sörpla latte på hotellets uteservering.

Parkeringen utanför Grand Hotel Pupp i kurorten Karlsbad.

När SJ rånar resenärerna blir det klirr i kassan

2007-08-28T22:24:00.000+02:00

I tidningen läser jag att SJ gör ett par hundra miljoner i vinst.

Häromveckan, när jag satt på Uppsalapendeln, fick ett gäng ungdomar en chock när konduktören krävde dem på 120 kronor per biljett.

Själv satt jag med en automatköpt biljett för 58 kronor i handen, 19 kronor dyrare än för ett år sedan.

Fullt förståeligt gav sig ungdomarna in i diskussion med konduktören om huruvida de 120 kronorna var ett rimligt pris. Konduktören förklarade att det var ett måste med ett högre pris för kontantbetalande, annars skulle ju konduktörerna aldrig hinna igenom hela tåget. När ungdomarna berättade att de hunnit med tåget i sista minuten och inte kunnat förköpa, svarade konduktören att de allt fick planera sina göranden en smula bättre.

Konduktörens lika idiotiska som empatilösa utläggning – hade han måhända lärt sig allt detta på en kurs? – gjorde mig smått uppgiven. Bara några dagar innan hade jag en sen kväll suttit på SL-bussen från Lidingö in mot stan. Vid en hållplats långt från köpcentra och SL-serviceställen klev det på två ungdomar som undrade om det gick att betala kontant. Nej, det gick inte alls för sig meddelade chauffören. När ungdomarna då beklagade sig över krånglet med att kunna kom in till stan, höjde så chauffören rösten: ”DET HANDLAR OM PLANERING!”

Ja, överheten har uppenbarligen ordnat det så för oss att våra liv numera går ut på att planera. Man måste alltid ligga ett steg före i handlingen, annars blir det dubbelt upp på SJ eller inget alls på SL.

Den här planeringsfascismen är inte människovänlig. Den gör det förbaskat svårt och surt att leva det lätta livet, den kväver spontaniteten och friheten och gör oss allmänt olyckligare.

Det finns få saker som är så viktiga för friheten och välbefinnandet som att enkelt och billigt kunna resa – såväl korta som långa distanser. Det ska vara med glädje som man stiger ombord på tåget eller bussen, och när man stiger av ska man inte behöva känna sig skinnad.

Detta kräver i sin tur två saker: dels att betalningssätten anpassas till passagerarnas behov och inte till reseföretagens, dels att resandet subventioneras via skatten.

Det sista kräver möjligen en utvikning. Det är generellt psykologiskt lättare att betala för saker indirekt genom skatt än direkt genom avgifter. På så sätt skulle man kunna argumentera för ett mycket högt skatteuttag. Problemet med höga skatter är emellertid att de från en viss nivå tenderar att gå till saker som är föga nyttiga och/eller enbart speglar smala politiska preferenser.

Men när det gäller resandet ser jag mest bara fördelar med en hög andel skattefinansiering. Ty de flesta använder sig av de allmänna transportmedlen, åtminstone periodvis under livscykeln. Några större omfördelningseffekter blir det alltså inte tal om. Det finns heller inga skäl att oroa sig för ett eventuellt överutnyttjande av kommunikationsmedlen, folk reser nog inte mer än de verkligen vill och behöver. Sist men inte minst förtjänar den psykologiska aspekten att upprepas – billigt resande ökar som få andra saker lyckan i samhället.

Så tillbaks till 120 kronor för en ungdom till Uppsala.

Resenärer är ett så pass priskänsligt släkte att de allra flesta faktiskt gör sig en del besvär för att få billigast möjliga biljett. Naturligtvis är det rimligt med en tydlig prisskillnad mellan förköpta biljetter och ombordbiljetter. Men hur stor skillnad är motiverad?

Tillräckligt stor skillnad för att få det stora flertalet som har möjlighet att köpa på förhand att också göra det. Jag skulle tippa att 20-30 procent extra räcker gott och väl för detta. Mer tillägg än så ökar knappast den samhällsekonomiska effektiviteten.

De allra flesta som reser utan förköpt biljett gör det nämligen oavsett om priset på ombordbiljetter är 20 eller 100 procent högre. Detta kan bero på okunskap om biljettsystemet (SJ:s prisinformation är ju för övrigt ett enda svart hål), eller på praktiska svårigheter som gjort att man inte hunnit köpa automatbiljett. Att av dessa själar ta ut ett större tillägg än det samhällsekonomiskt motiverade är inget annat än en orättfärdig förmögenhetsförflyttning – helt enkelt ett rån! Lägg därpå ilskan och vanmakten hos de skinnade, och samhället hamnar som helhet på stort minus.

Men SJ kan förstås öka på sin vinst något, och politikerna är nöjda med sitt effektiva aktiebolag som en gång i tiden – före rövarkapitalismen – gick under namnet ”folkets järnväg”.

Vad som gör staden

2007-07-30T19:02:00.000+02:00

I VLT förs i dessa dagar en debatt om turismen i staden och länet. Och jag har förstås passat på att slå ett slag för min käpphäst – det goda kafélivets centrala betydelse för lusten att vända tillbaka.

Dit jag vill åter

En oktoberdag i höstas pep mobilen till: ”Massolit – jazz, kaffe, fallande löv utanför fönstret, schack, The New Yorker :)”, läste jag i textmeddelandet. Det var från en god vän som funnit vägen tillbaka till bokkaféet Massolit i Krakow, favoritstället från det första besöket i staden två år tidigare.

För egen del beger jag mig gärna till Helsingfors bara för att slå mig ned på anrika Ekbergs kafé på Bulevarden. Med Hufvudstadsbladet, en god bok och lite tjuvlyssnande på när den finlandssvenska societeten konverserar, flyter timmarna behagligt undan.

Och till Sighisoara i Transsylvanien skulle jag gärna återvända för att än en gång uppsöka det lilla kafé jag hittade på en småmystisk bakgata och som sköttes av den lika välekiperade som verserade ungraren Janos. Som hämtad från en gammal svartvit Hollywoodfilm var den gode Janos.

Prag har ett par flotta klassiska kaféer som Louvre, Slavia och Grand Oriental, men det är inget att komma tillbaka för. De är alldeles för vräkiga, och servitörerna är framme och tar kaffekoppen så fort man druckit ur och man känner sig stressad att antingen beställa in nytt eller gå. Det är svårt att finna någon riktig ro där.

Desto mer avkopplande atmosfär finner man i stället på Shakespeare and Sons, nere i källarvåningen ute i ett småslitet kvarter på säkerhetsavstånd från turiststråken. I bokhandeln kan man fynda gamla udda böcker, och i kafédelen ligger dagsfärska internationella tidningar utströdda. Kaffet som serveras är ypperligt, och varmchokladen som vore den hemlagad, med rikligt med kakaogegga i botten och tjockt med vispgrädde uppepå. Det är bohemiskt så det förslår – möblemanget ser ut som någons utslängda, och när det är dags att betala för sig får man vackert bistå personalen så att summeringen inte slutar för lågt.

Tehus är ju annars det nya och inte alls dumt det heller. I Dresden har jag sett de obligatoriska sevärdheterna, men helmysiga Teegadrom på Louisenstrasse besöker jag mer än gärna igen. ”Öppet tills sista gästen går, men senast klockan 02.00!” står det på dörren. Smakrika teer, stearinljus på borden och sällskapsspel till utlåns, har gjort stället populärt bland studenterna i den sachsiska huvudstaden.

Det är givetvis inte så att kaféer och testugor ensamt gör staden eller platsen. Det krävs mer därtill, såsom intressanta besöksmål och inte minst gästvänliga lokalbor. Men jag tror det är få saker som får den tillfällige besökaren på så gott humör som att finna ett trevligt kafé eller en mysig testuga där serveringen är omsorgsfull och man känner sig bekväm och välkommen. Sådana städer vill jag inte bara själv vända åter till, utan jag brukar även rekommendera andra att finna vägen dit.
VLT 30/7-2007

Här på teaterkaféet i Piran, slovenska kusten.

Principer och deras undantag

2007-07-30T18:58:00.000+02:00

Det var folkligt värre med platt-tv och usla tv-komiker när kronprinsessan Victoria firade 30. I VLT hade jag måndagen därpå en krönika som inte blev någon fullträff men förhoppningsvis ändå innehåller något lite klokskap. För 100 år sedan hade jag för övrigt självklart varit republikan, men tiderna förändras ju som bekant.

Vi behöver monarkin

Med vår tids grundmurade demokrati och fullständiga jämlikhet mellan alla medborgare är det onekligen inkonsekvent att hålla sig med en kungafamilj där rätten till tronen går i arv.

Republikaner brukar peka på just detta, att det är fel att en person föds in i ett ämbete. Ett sådant privilegium strider så uppenbart mot likheten inför lagen att det räcker som argument för monarkimotståndarna. Ett tilläggsargument brukar sedan vara den ofrihet som kronarvingen föds in i – att han eller hon har en förutbestämd uppgift här i livet och inte kan välja fritt som alla vi andra. Det är alltså på samma gång privilegiet och ofriheten som motståndarna till monarkin vänder sig emot.

Rent principiellt är det inte så svårt att hålla med. Men jag tror också att om man ska värna principer som jämlikheten och friheten måste man någon gång kunna medge ett eller annat undantag från dem. Total renlärighet gör sig oftast bättre vid skrivbordet än ute i verkligheten. En princips fulla och konsekventa tillämpning blir nämligen lätt både fantasilös och kvävande. Och en princip upphör ju trots allt inte att vara överordnad eller grundläggande bara för att man tillåter sig ett par undantag från den.

Därför är jag inte heller republikan.

Ett skäl jag ser för monarkin är psykologiskt. I det hyperindividualistiska och icke-hierarkiska samhälle vi lever i tjänar monarkin som en pysventil för vårt uppdämda behov av och längtan efter ordning och tradition, auktoritet och värdighet, mystik samt pompa och ståt – i uppenbar kontrast mot allt annat omkring oss. Något som alltså inte själv går att uppnå, utan bara är att betrakta och beundra. Det får oss nog att må lite bättre.

Ett annat värde med monarkin är att statschefen fostras in i rollen. Ämbetet blir inte ett fritt val utan en plikt – ett ansvar att axla. Det skänker förstås ett särskilt perspektiv på livet och världen, och inte minst på den stora uppgiften att företräda nationen.

Här blir skillnaden också allt tydligare mellan monarken och den övriga eliten. Baksidan med de gamla hierarkiernas upplösning är nämligen att våra eliter blivit mindre ansvarstagande. I stället för att se det som givet att använda sin makt och sina resurser till att främja den samhälleliga nyttan, vänder de ryggen till för att enbart se om sitt eget hus.

Ska monarkin överleva måste den emellertid vårdas ömt. För mycket folklighet är exempelvis inte bra. Det må öka populariteten för stunden, men underminerar på längre sikt grundvalen för monarkin. För att behålla sin upphöjda ställning måste kungahuset ha disciplin att hålla på värdigheten och mystiken. Och det är sannerligen ingen enkel uppgift i dessa tider.
VLT 16/7-2007

Ute på Lickov

2007-06-11T19:12:00.000+02:00

Amelie Posses gamla slott Lickov i Böhmen är nu åter i anständigt skick, allt tack vara Amelies frånskilde make Okis änka Marie, som sedan hon restituerade slottet efter kommunismens fall lagt ned hela sin själ i det. Inte minst har hon gjort i ordning en utställning med Okis (1887-1977) konst. Jag lovar att återkomma till Amelie längre fram, håll till godo med några bilder från slottet så länge.

Pragbrev XV

2007-04-09T17:11:00.000+02:00

Civilprocessen spelade av naturliga skäl en undanskymd roll i Sovjetblocket. Privat ägande och näringsverksamhet var ju satt på undantag, och oenigheter mellan de statliga företagen löstes på administrativ väg. De i princip enda målen med vanligt folk som förekom rörde familjerättsliga ting, vilket också förklarar varför det fanns förhållandevis många kvinnliga domare – de ansågs särskilt lämpade att sköta den sortens tvister.

Ovanan att processa civilt, eller över huvudtaget allmänt att lösa tvister på jämbördig fot med eller utan domstol inblandad, märks än idag. Istället för att nå en vettig uppgörelse förhandlingsvägen alternativt gå så långt som att stämma motparten, dröjer det inte länge innan det ska hotas med polisen.

Tre gånger nu de sista två åren – en gång i Czernowitz och två här i Prag – när jag med såväl förnuftiga som juridiska argument försökt förklara för servitriser, kafétjejer och restauratörer varför jag inte är skyldig att betala vad de krävt mig på, har jag fått höra det: ”If you don’t pay, we call the police.”

Polisen som ingen endaste gång haft ett dyft med saken att göra.

Senast häromveckan hände det på en restaurang i Josefov. Vi var ett löst sammansatt sällskap om dryga 15 personer från en kurs jag läser som slutligen hittade fram till en restaurang där vi alla kunde få plats kring ett hopsatt långbord. Under kvällens gång troppade folk av allteftersom, och var och en betalade för sig vid kassan på vägen ut. Sist kvar blev jag och en tysk. Jag betalade för mitt – en öl och ett glas rött, och tysken för sitt.

Då upptäcktes det att någon i sällskapet inte betalat för sitt glas rödvin.

Restaurangägaren krävde då oss på de pengarna. Vi vägrade, och förklarade att vi kommit till restaurangen som individer och ämnade också lämna den som individer, då vi inte ansåg oss ha ingått något solidariskt betalningsansvar. Jag fyllde även på mitt lite law and economics-resonerande om att risken för att gästerna inte gjorde rätt för sig i det här fallet låg på restaurangen och inte mig, eftersom restaurangen kunde välja organisationen för hur att ta betalt, medan jag å min sida knappast kunde kontrollera om femtontalet personer, varav flera jag inte ens kände till namnet, gjorde rätt för sig eller inte.

Restaurangägaren ville emellertid inte lyssna på det örat, utan blev istället hutlöst fräck: ”You had two glasses of wine, you must pay for your second glass” sa han nu till mig! Och det inte bara på försök, utan ihärdigt med mera frenesi för var gång.

Jag blev förstås ordentligt uppretad på den skamlöse restaurangägaren, så det var nog tur att tysken såg till att få med mig ut från restaurangen innan sinnet helt hunnit rinna över – annars kunde det mycket väl slutat i att jag fått ta och skriva en 2000-tals version av Kicking the Door.

(Vaclav Havels artikel ”Kicking the Door” i NY Review of Books år 1979 förtäljer bland annat hur frustrerade kroggäster kunde hanteras under kommunisttiden.)

Pragbrev XIV

2007-03-23T16:06:00.000+01:00

Ett säkert tecken på åldrande är att man inte längre behöver tro att det var bättre förr.

Man vet det.

För att ta ett banalt men illustrativt exempel: McDonalds.

När jag var i gymnasieåren var närmsta McDonalds det på Kungsgatan, Sveriges första för övrigt. Inredningen gick i mörkt trä och på väggarna hängde porträtt av gamla filmstjärnor. Jag vill även erinra mig gott om krukväxter. Det var ett väldigt trevligt McDonalds där man kunde hänga en längre stund. Jag minns också en sen aprilkväll då en tv stod på och visade Sverige-Kanada från Hockey-VM. McDonalds Kungsgatan var utan tvekan en samlingsplats.

När millennieskiftet närmade sig slängde man ut trämöblerna och porträtten och installerade vit plast istället. De senaste åren har jag märkt förändringar också på andra, betydligt modernare, McDonaldsrestauranger.

På Slussens McDonald, ett annat av mina tidigare favoritställen, har de vanliga plaststolarna och borden ersatts med pallar i låg höjd som står uppradade framför breda långbord. På detta McDonalds finns nu ingen möjlighet att hänga av sig jackan på något, än mindre att stanna kvar någon längre stund. Även på andra McDonalds har det blivit opersonligare och obekvämare, fast Slussen tar förstås tveklöst priset. Konceptet är effektivast möjliga utfodring.

Här i Prag ser McDonalds ut som i Stockholm. Dock lyckade jag i höstas finna ett McDonalds där man faktiskt kunde ställa ned brickan på ett träbord, sätta sig på en riktig stol, äta sin bigmac och sörpla i sig sin milkshake och samtidigt kunna känna lite människovärde.

Men när jag härom månaden skulle kliva in där var porten låst. Inne i restaurangen såg jag hantverkare arbeta. Och när det några veckor senare åter öppnade var trämöblerna borta och ersatta av den vita plasten.

Utan att gå djupare in i ämnet är jag rädd att den moderna kapitalismens drivkrafter är i färd med att förvandla elementär trevnad, bekvämlighet och god smak till lyxvaror. (Och jag inser förstås att sedan 1800-talets mitt har konservativa kritiker av konkurrenskapitalismen höjt samma varningens finger – förgäves.)

Tennisen är ett annat sorgligt kapitel i min världshistoria.

Härom veckan läste jag ”Boris – Idol für Millionen”, en bok om Boris Becker utgiven i juni 1986, strax innan han lyckades vinna sin andra raka Wimbledontitel. Det var trevlig läsning med bland annat mycket om Boris konkurrenter på andra sidan nätet: gamle Connors, arge McEnroe, iskalle Lendl, kolugne Wilander. Och så förstås några rader om Stefan Edberg: ”Ihm trauen die Tennis-Kollegen am ehesten zu , in den nächsten Jahren mit Boris Becker Schritt zu halten.” Med tre raka Wimbledonfinaler 1988-90 mellan de två får man väl säga att den framtidssynen infriades…

80-talets andra hälft var en underbar tid för tennisen som jag följde med största intresse. Visserligen hade många av 70-talets tennisplayboys lagt racketen på hyllan och det långa håret och pannbanden åkt av på spelarna, men toppnamnen var alltjämt profiler som utmärkte sig med egen spelstil och uppträdande på banan. Överst på världsrankingen var rörelserna små och inte den minsta förändring på topp-tio undgick mig.

På Globe häromkvällen ögnade jag igenom IHT. På sportsidan fastnade jag vid den senaste topp-tjugo-rankningen för herrar respektive damer, och insåg hur hopplöst fjärran från det glada 80-talet jag befann mig. På såväl herr- som damrankingen var inte mer än sex namn bekanta, och till utseendet bland herrarna skulle jag bara känna igen världsettan Roger Federer – resten utgör en enda anonym massa. Bland damerna är det aningen bättre med i vart fall tre spelare (Mauresmo, Hingis och ena systern Williams – men så har de ju alla också varit med ett längre tag).

Skulden för min väldiga okunskap om dagens topptennis är inte enbart min egen, och frånvaron av svenska spelare duger inte heller som förklaring. Sanningen ligger snarare i att spelarna blivit så mycket mer konforma, och att skiftningarna på rankingen blivit så mycket snabbare. Man ges inte längre chansen att bekanta sig med spelarna, och av samma anledning äger sällan de efterlängtade tungviktarmötena rum, som man förr otåligt gick och såg framemot. Som med så många andra idrotter är det ju inte så mycket själva spelet utan istället spelarna som gör det spännande och intressant att följa med.

Slutligen några ord om Göran Persson.

Jag har begripit att intervjuprogrammen med honom väckt viss uppståndelse hemma. Jag vill ärerädda Perssons som statsminister med att påpeka två sidor hos honom: hans skarpa intellekt samt hans förmåga att bibehålla kyla och fattningsförmåga i krissituationer. Det är kanske inte helt centrala egenskaper för en partiledare, men nog så väsentliga för en statsminister. Mona Sahlin blir säkert en utmärkt partiledare med sitt pratande, kännande och lyssnande, men jag skulle inte för allt i världen vilja ha henne som ”commander in chief”.

PS. Det sägs ju att simultankapacitet är könsbetingat. Men här i Prag tror jag mig ha noterat även en etnisk faktor i sammanhanget. Jag blev först uppmärksammad på fenomenet i rulltrappan nere i tunnelbanan. Rulltrappan fungerar som i Stockholm: stående till höger, marscherande till vänster. Men en tidig morgon när jag sedvanligt marscherade i vänsterfilen tog det plötsligt stopp. En medelålders man några personer framför mig hade fått telefonsamtal, stannat upp och börjat prata. Och där stod han och pratade på, medan det stillastående ledet bakom växte. När jag senare nämnde detta för en svensk kvinnlig kompis som vistats betydligt längre än jag här nere, nickade hon bekräftande och berättade att tjeckiska karlar helt enkelt kan inte gå och prata samtidigt. De måste stanna när de ska säga något!

Pragbrev XIII

2007-03-16T15:34:00.000+01:00

Min golvlampa lyser inte eftersom glödlampan gick sönder. Det hände på den fjärde dagen.

Glödlampan före hann lysa bara ett kort ögonblick innan den slocknade för gott.

Specialpåsarna för sopor som jag köper, går sönder för minsta lilla hörn på pappförpackningarna. Saknar handtag gör de med.

På matvarukedjan Albert hittar jag inga andra glödlampor än de som går sönder. Samma gäller soppåsar.

I någon av sina böcker, minns inte vilken, reflekterar Slavenka Drakulic över sitt bristande sinne för kvalitet, och hon lägger skulden på kommunismen då ju kvalitet inte rymdes i produktionskalkylen. Kanske gäller detta även tjeckerna.

Eller så är det bara konsumtionssamhällets barndom jag befinner mig i. En barndom som ser relativt lika ut överallt – även hemma i Sverige har det ju genom åren krängts mycket skräp i affärerna. Men å andra sidan har det ju också under senare år blivit bättre i det avseendet – Sverige har helt visst trätt in i konsumismens vuxendom. Denna skillnad i mognad och färdighet att leva i och med det moderna samhället är förmodligen den starkaste kontrasten mellan här och hemma.

Samtidigt måste medges att medan vi svenskar är mogna nog att undvika konsumtionssamhällets värsta fånerier, är vi också helt genompräglade av det. Ve den som inte är modern – eller allra helst postmodern!

Och här står sig faktiskt tjeckerna bättre, ty här finns ändå ett icke föraktligt antal individer som ännu inte trätt in i det moderna, utan håller fast vid traditionella värden som bildning, god smak och värdighet. Det är dessa människor som skänker den fläkt av klassisk centraleuropeisk atmosfär som stundtals går att förnimma i dagens Prag.

Apropå die gute alte Zeit besökte jag härom kvällen Kino Svetosor och såg dokumentärfilmen Neue Welt, gjord av wienerregissören Paul Rosdy som också fanns närvarande i biosalongen. Neue Welt var en nostalgisk roadmovie i den gamla Dubbelmonarkins utkanter. Färden hade gått till Trieste, Mostar, Montenegro, Transsylvanien, men också – och förstås intressantare – till de galiciska oljefälten utanför Drohobych, till synagogan i Ivano-Frankivsk, samt hem till Johann Schlamp i Czernowitz! Efter filmen växlade jag några ord med regissören, som kunde meddela att han träffat gamle Johann så sent som i höstas och att denne då var vid god hälsa. Underbart att höra!

När jag sommaren 2004 på ledarplats i Sundsvalls Tidning skulle summera Almedalsveckan konstaterade jag att centerpartiet var borgerlighetens nyliberaler. På DN-debatt i måndags landar folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag i samma slutsats.

Däremot tror jag inte det är en så stor fara för den borgerliga alliansen som Ullenhag utmålar det, men det beror förstås på lite grann. För att göra analysen behändigt kort: så länge centern förblir litet, inte lyckas göra sin politik till regeringens, och har Maud Olofsson som partiledare, kommer partiets politik inte att skrämma iväg väljarna. Det finns alltså utrymme för ett nyliberalt parti inom borgerligheten – så länge det inte heter moderaterna.

Pragbrev XII

2007-03-09T16:28:00.000+01:00

Prag är återigen en tvåspråkig stad. Men denna gång är det inte tyskan utan engelskan som samsas med tjeckiskan på Prags gator, spårvagnar och restauranger. Förutom alla turister, utbytesstudenterna samt ett antal britter bor här hela 20 000 amerikaner, vilka sätter ett märkbart avtryck på stadslivet. Vanligen insorteras de i tre kategorier: poeterna, affärsmännen och engelsklärarna. De flesta av poeterna lär dock ha åkt hem kring 1995.

Alla amerikaner som flyttat hit är mer eller mindre hardcore-demokrater – åtminstone det dussintal som jag hunnit fråga ut om saken. Orsaken är simpel får jag höra: republikaner förflyttar sig ogärna utanför USA, medan demokrater de senaste sex åren haft goda skäl att gå i exil.

Att så många av dem hamnat i Prag och inte i någon av Europas övriga metropoler beror på att Tjeckien faktiskt gillar amerikaner, och därför frikostigt och utan större krumbukter ger dem uppehållstillstånd. Till andra EU-länder får de på sin höjd åka som turister, samt därutöver motta bannor på grund av den president som de själva så innerligt avskyr.

Men här har de å andra sidan inrättat sig väl med egna fora och vattenhål som Prague Post och Globe café. Amerikanerna i Prag lever livet gott helt enkelt.

Bland tjeckerna råder en utbredd beundran för USA och allt det som är eller tros vara ”amerikanskt”. Under de första lektionerna på en kurs i amerikansk avtalsrätt, som hölls av en influgen höjdarprofessor från University of Michigan, stod denna beundran mig rentav upp i halsen. De tjeckiska studenterna – jag var ensam icketjeck i den cirka 60-hövdade klassen – var inlästa och aktiva, och försökte tala engelska på amerikanskt vis, och rentav lägga sig till med amerikanskt kroppsspråk. För mig kändes det väldigt oeuropeiskt – det vill säga obehagligt.

Men de tolv lektioner som kursen varade, varje vardagsmorgon klockan 8-9.40 i två och en halv vecka med åtskilligt att läsa till var gång, var inte utan dynamik i detta avseende. Det märkes ganska så snart att tjeckerna, hur mycket de än så önskar, trots allt inte är amerikaner. Höjdarprofessorns så typiskt amerikanska kvickheter kunde de sällan ge retur på, utan istället trasslade de in sig i centraleuropeisk omständlighet. Under andra veckan gick det inte heller att ta miste på utmattningen och avsaknaden av amerikansk tävlingsinstinkt. Allt oftare hördes i det allt mer glest besatta klassrummet: ”Sorry, I have not read the case”. Men den djupa beundran för den influgne professorn förblev förstås konstant.

Pragbrev XI: Dresden

2007-02-16T15:46:00.000+01:00

På Café Schinkelwache.

Det sägs ju om Dresden att där frodas de politiska ytterkanterna – både vänstern och högern går bra i valen. Så gjorde jag också min första sachsiska bekantskap på gamla fashionabla Pragerstrasse, som leder den nyanlände från tågstationen in mot stadens centrum, med en Karl Marx-skäggsgubbe med sovjetflaggan i ena handen och kommunistisk litteratur och rockmusik i den andra.

Gubben var uppenbart road över att få växla några ord med svensken på besök, och sken upp betydligt när jag erkände att jag läst lite Marx – så jag fick snabbt fylla i med att jag även studerat de liberala och konservativa ideologierna. Jag återanvände också lite borgerlig propaganda från valrörelsen om den 20-procentiga arbetslösheten, och alls inte de fem procenten som gubben hade hört talas om, och att Sverige inte varit något socialt paradis under åtminstone de senaste 20 åren. Han såg lite besviket konfunderad ut, men ville inte desto mindre gå på Teatern med mig. Men med känslan att jag komprommeterat mig tillräckligt redan efter denna mycket korta stund i staden, avböjde jag vänligt och önskade Karl Marx-gubben en trevlig dag.

Eftersom det var på den trettonde jag ankom Dresden, avlöpte min första dag annars helt i världskrigets förödande tecken. Det var ju på kvällen den 13 februari 1945, 62 år tidigare, som de brittiska bombplanen flög in över staden och lossade en sådan mängd spräng- och brandbomber att innerstaden kom att förvandlas till en stor ruin med 25 000 till 40 000 döda människor. (En på borgmästarens initiativ tillsatt historikerkommission arbetar för närvarande med att fastställa en någorlunda precis siffra. Detta görs framför allt i syfte att en gång för alla få ett slut på diskussionen om antalet bomboffer.)

Efter en stärkande kopp kaffe med den sachsiska specialiteten Eierschecke på kaféet Schinkelwache invid Theaterplatz, begav jag mig därför med spårvagnen ut till Johannisfriedhof där tal och kransnedläggning till minne av offren skulle ske. Efter en stund på plats bland en 60-hövdad skara idel äldre Dresdenbor respektive politiska högdjur samt en general från försvarsmakten, förstod jag att detta antagligen inte var en minnesceremoni öppen för vem som helst. Men eftersom ingen heller invände mot min närvaro fick jag lyssna till såväl präst som den sachsiske lantdagspresidenten, och gick sedan även med i processionen till viloplatsen för bombnattens offer.

Senare framåt kvällningen hamnade jag smått slumpartat i ett av SPD arrangerat minneståg som gick från Albertplatz i Neustadt över Carolabrücke till den återuppbyggda synagogan. En bit bort därifrån kunde jag också skymta ett annat demonstrationståg, fullt av svartklädda människor och med fruktansvärd hårdrock utströmmande från högtalare. Där viftades också med den israeliska och den brittiska flaggan. Smått osäker på om det var nazister som med någon slags nyfunnen ironi lagt sig till med inverterade symboler, eller om det kunde vara extremvänstern som ju hyllar bombningarna, fann jag mig till nöds att fråga ett par civilister om saken. Det var extremvänstern som var i farten, upplystes jag om.

Men jodå, nazister fanns förstås också på plats denna kväll. De utnyttjar förstås bombnatten i sin politiska propaganda och lägger ofta på en nolla i offerantalet. Men Dresden var denna kväll så proppat med polisstyrkor att det var nästintill fysiskt omöjligt att få syn på en endaste nazist.

21.45 ringde så alla Dresdens kyrkklockor. Det var en stämningsfull ljudkör, närmast fridfull, i skarp kontrast till hur det lät och måste ha känts för dresdenborna klockan 21.51 den 13 februari 1945 när flyglarmet gick. I den nyss återuppbyggda Frauenkirche var det sedan Nacht der Stille med sång och bön för freden och fullt med tända ljus.

Förmiddagen därpå var det museigalopp. I barockpalatset Zwinger avklarade jag på halvannan timme det överväldigande konstgalleriet, den lite poppigare rustningskammaren med smyckade vapen av alla de slag, samt den storslagna och fantasirika porslinssamlingen med dess närmast groteska porslinsfigurer hämtade ur djurvärlden. Därefter företogs ett hastigt besök i Grüne Gewölbe, den magifika skattkammaren i residensslottet. Allt hade självfallet varit värt en mycket längre mässa, men museer tar som bekant på krafterna och jag var otålig att ge mig i kast med nästa aktivitet.

Vilken var att snöra på mig löparskorna och i den behagliga åttagradiga luften ge mig ut längs med Elbes nordöstra strand. Det blev en härlig löptur! Längs med floden låg praktfulla villor uppradade, erinrande om de tider då Dresden var en europeisk metropol där gräddan samlades, och inte som efter 1945 en sachsisk avkrok. Nu höll flera av villorna på att renoveras för att hyras ut som lägenheter. Efter att förlorat mig alldeles i dessa och sprungit på tok för länge och för långt ifrån hotellet fick jag sedan till att ta spårvagnen hem igen.

Tämligen fysiskt utmattad hastade jag sedan vidare på guidad tur i den berömda Semperoperan, där bland annat uruppförandena av Wagneroperorna ”Der fliegende Holländer” och ”Tannhäuser” gick av stapeln. Det nuvarande operahuset är det tredje i ordningen. Det första brann 1869 och det andra förvandlades till aska på bombnatten. Den nuvarande byggnaden invigdes så 1985, och jag kunde inte hjälpa att förundras en smula över alla målningarna med bibliska motiv som återskapades trots att detta var under den socialistiska antikyrkliga DDR-tiden. Uppenbarligen var i vart fall här vördnaden för det ursprungliga starkare än den ideologiska renlärigheten. Men vad hade jag förväntat mig, arbetare och fabriker i stället för originalmotiven?

Jag fann sedan vägen till gemytliga Teegadrom, beläget på Louisenstrasse i Neustadt. Omgående hörde jag svensktalande röster och fann till ömsesidig förvåning två tyska svenskstudenter, hos vilka jag slog mig ned för en trevlig stunds samvaro. Efter ytterligare några timmar i testugan och fyra kännchen te (sammantaget 1,6 liter), hamnade jag så på kebaben Beirut för att få mig lite fastare föda. Det visade sig att ägaren hade bott ett halvår i Stockholm och Göteborg, och likaså hade en av de övriga gästerna tillbringat fyra månader i Göteborg. För att hedra den svenska närvaron bjöds jag på både ett första och ett andra glas – äppelte!

I testugan med en kännchen yogi-te.

Dag tre inleddes med Stasimuseet, där före detta DDR-medborgare också kan få ut sina egna filer. Förmiddagen fortsatte sedan i den totalitära statens skugga med ett besök i det gamla fruktade Justizpalast, där antinazister fängslades och avrättades. (Under bombnatten dog där cirka 30 interner, men desto fler lyckades fly fångenskapen när murarna rämnade – om än i flera fall endast tillfälligt.) Efter ytterligare några turer på stan var de sedan dags att säga adjö till den sachsiska huvudstaden och stiga ombord på tåget söderut längs med Elbe och Moldau: wieder nach Prag!

Jag passade på att köpa på mig lite böcker. Detta blev bokskörden från Dresden.

Pragbrev X

2006-12-15T13:12:00.000+01:00

Karlsuniversitetets juridiska fakultet.

Härifrån Prag och den juridiska fakulteten kan rapporteras att den centraleuropeiska formalismen ställer svensk pragmatism i allt bättre dager. Småtröga Juridicum hemma i Uppsala framstår närmast som ett under av förnuft och smidighet!

Tyvärr ser jag i svensk statsfeminism ett hot mot pragmatismen. Statsfeminismen är dogmatisk och dess tillämpning ofta formalistisk, ibland löjeväckande mycket. Statsfeminismen lär säkert ge upphov till en del underhållande satirlitteratur, men att vi på 2000-talet med berått mod försätter oss i ett tillstånd som hör hemma på historiens skräphög är inte särdeles roande.

Så frågan är vem som blir först att nedskriva historien om ”Den tappre feministen Sven”, som driver gäck med statsfeminismen på liknande vis som jubelidioten Svejk gjorde med den förstelnade habsburgska överhögheten.

Igår kväll hade den tjeckiska statstelevisionen avdelat en halvtimme av bästa sändningstid för en intervju med Mr Cepl. I tjusig salongsmiljö fick han tillfälle att lägga ut texten inför det tjeckiska folket. Mr Cepl såg verkligen ut att trivas.

Hemifrån har jag nåtts av ledsamma tidningar. Utrymningen av studenter från Carolinabiblioteket (antalet läseplatser lär på grund av lokalkostnader skäras ned till cirka 35 stycken) är ett missdåd minst i paritet med rivningen av Klarakvarteren. En hel studiekultur går i graven. Oförlåtligt!

Kvoteringsmålet mot Uppsala universitet närmar sig sin upplösning. Jag hoppas att HD sänker skadestånden. Kärandena Lönn och Midander tilldelades 75 000 kronor var i såväl tingsrätt som hovrätt. Det är helt orimliga ersättningsbelopp, i synnerhet om man beaktar att rättsläget var – och alltjämt är – så oklart. Sverige är dessvärre på god väg mot amerikansk domstolsbingo. Och det värsta i det hela är att så få röster opponerar sig mot utvecklingen.

Jag skrev en gång om kvoteringsfrågan i Ergo (Uppsalas studenttidning). På en väsentlig punkt har jag ändrat uppfattning: jag önskar numera att Midander och Lönn vinner mot Juridicum. För om inte så lär en våg av kvotering skölja över våra universitet. Risken är överhängande att postmoderna föreställningar om mångfald och teorier om grupprättvisa tränger djupt in i universitetsvärlden. Detta vore olyckligt, ty – för att travestera en känd gammal kommunist – någon jävla ordning måste det vara inom akademin!

Ergo 4/2004

I Ergo nr 3/2004 anförs traditionella vänsterargument för kvotering till juristutbildningen. En kvartett unga socialdemokrater argumenterar tämligen lågmält medan VSF:arna Linda Österberg och Malin Dahlström öser på med nymarxistiskt slagordsartilleri. För att inte fastna i Österbergs och Dahlströms fluffiga floskelsamling ska jag raskt gå över till de mer marknära skälen till varför Juridicums försök med kvotering är lovvärt.
Att svara för ett fungerande rättsväsendet är statens viktigaste uppgift. Ett samhälle där medborgarna misstror rättsväsendet är illa ute. Vi kan i dag konstatera att invandrare är överrepresenterade bland dem på fel sida om rättvisan, medan i dess vårdande funktioner råder en överrepresentation av etniska svenskar. Jag får erkänna att jag inte känner verkligheten fullt så bra som jag skulle vilja, men jag misstänker att förtroendet för rättsväsendet inom vissa minoritetsgrupper är oroväckande lågt. Det ligger en uppenbar fara i att det fortsätter som i dag, att svenska poliser, åklagare och domare utreder, åtalar och dömer unga fattiga invandrarmän.
Detta problem berättigar till oortodoxa metoder. Kvotering strider helt visst mot principen att särbehandling efter kön, etnicitet, sexuell läggning etcetera inte bör accepteras. Denna likabehandlingsprincip kan emellertid inte vara helig, i vart fall inte när det rör sig om nyttjande av förmåner, vilket är fallet med en studieplats på juristlinjen.
Att få läsa juridik på Uppsala universitet är ingen mänsklig rättighet. Diskriminering är därför inget problem i sig, alla sökande kan ju bestämt inte garanteras plats och några måste således sållas bort. Den intrikata frågan är på vilka grunder detta ska ske. Det blir här en fråga om legitimitet – vi vill trots allt att våra skattepengar ska användas på bästa vettiga sätt.

Hitintills har den meritokratiska principen fått råda, vilket varit naturligt eftersom den har folklig förankring, men också för att den tjänar samhällsnyttan (bra jurister är bättre än dåliga jurister), och även för att den är i samklang med den akademiska världens (enligt Österberg & Dahlström ”manliga”) grundidé att belöna snille och flit men inte medelmåttighet.
Att studenter med utländsk bakgrund har sämre betyg och därmed sämre konkurrenskraft än jämnåriga etniska svenskar är inget att förvånas över. Följden härav – brist på utländska jurister inom rättsväsendet – är dock olycklig, och vi kan alltså konstatera att meritokratin inte förslår om vi vill överbrygga den etniska klyftan i rättsväsendet och upprätthålla förtroendet för det.

Andra urvalsgrunder bör därför prövas. Juridicums försök med etnisk kvotering till en tiondel av studieplatserna borde ha goda förutsättningar att uppfylla kravet på legitimitet:vi får ju både de bästa möjliga juristerna (90 procent), och utländska jurister (10 procent). Samtliga dessa tjänar samhällsnyttan, om än på olika sätt. Det är helt klart värt ett försök!

Lästips: Ronald Dworkin, En fråga om jämlikhet – rättsfilosofiska uppsatser, s. 195-218.

Pragbrev IX

2006-12-08T11:15:00.000+01:00

Emellanåt påminns man om att man lever och verkar i Centraleuropa, där som bekant sken går före verklighet.

Under några onsdagar hade vi fyratimmarslektioner i förvaltningsrätt med en förvisso mycket entusiastisk lärare, Dr Pomahac, men vars engelska inte en människa kunde begripa. Så medan läraren med den märkligaste språkrytm läste innantill från tjeckiska domstolsavgöranden och Europarådets rekommendationer i ämnet, satt folk i sina bänkar och skrev inköpslistor, läste tidningar eller förberedde presentationer inom andra ämnen. Inte en själ lyssnade på läraren. Själv gjorde jag ett tappert försök att systematisera diverse svenska uttalsregler för min tyska bänkgranne som var särskilt nyfiken på hur man uttalade ”köttbullar”. På sista lektionen med vår oförtröttligt entusiastiske lärare roade jag mig med att oförhappandes ställa en fråga. Klassrumsreaktionen blev precis den jag förväntat mig: folk avbröt sina sysslor, vände sig om och stirrade alldeles förundrat på mig.

Förvaltningsrättslektionen därpå hade vi – helt planenligt – en ny lärare, en humorlös kvinnlig professor. Bland det första vi fick höra från henne var att Dr Pomahac meddelat att vi var en mycket intresserad och aktiv klass med många synpunkter och perspektiv på den europeiska förvaltningsrätten.

Svenska åklagare lider som bekant av en yrkessjukdom: hyperaktivitet. Det åtalas numera hej vilt i vårt land. Ju fler som dras inför skranket desto bättre, tycks åklagarna tänka. (Åtalen till höger och vänster i dataintrångsskandalen är talande.)

Ett sätt för åklagarna att få utlopp för sin energi är att försöka tänja på straffbudens tillämpningsområde; att göra alltfler moraliskt problematiska handlingar till kriminella gärningar. I somras, i samband med protesterna mot Israels bombardemang av Libanon, ville den hyperaktive överåklagaren Sven-Erik Alhem gå vidare i fallet med demonstranten i Malmö som på sin banderoll hade ett likamedtecken mellan hakkorset och davidsstjärnan. Hets mot folkgrupp, tyckte Alhem.

Det blev nu aldrig något åtal, men exemplet visar hur luddig och oförutsägbar gränsen kan bli mellan fredligt utövande av grundlagsskyddade fri- och rättigheter å ena sidan och kriminella gärningar å den andra.

En sund åklagare, med insikten att i ett fritt land bör statens tvångsmakt över medborgarna brukas i minsta möjliga utsträckning, ser inget egenvärde i att överraska medborgare med ett åtal. Men många åklagare ser dessvärre inte saken så. De sätter i stället sin egen personliga utveckling i främsta rummet: genom de ”intressanta fallen”, som innebär chansen att få testa och tänja på lagens gränser, ges de den extra stimulans i arbetet som rutinfallen med misshandel och inbrott aldrig kan skänka.

”The main problem in this country is that people do not listen to me.”
Vår lärare Cepl, som är den tjeckiska konstitutionens Founding Father, känner i dessa dagar av djup politisk och konstitutionell kris i Republiken ett behov av att urskulda sig. Allt det som nu inte fungerar så lysande beror förstås på ”de andra”.

I Prag finns märkligt få hårfrisörer. Det dröjde i alla fall ända tills nyligen innan jag lyckades hitta en hemma i Zizkov.

Att klippa sig i Zizkov kostade hälften så mycket som en flygplatsespresso, och fort gick det också. Men så fick jag förstås standardklippningen: kapa rejält uppå men lämna kvar desto mer där bak. Smått chockad lämnade jag frisersalongen med en lovande ansats till hockeyfrilla!

Pragbrev VIII

2006-12-01T09:51:00.000+01:00

Konzum – alltid dyrt!

Som immigrant i den Tjeckiska Republiken är det förrädiskt lätt hänt att se saker och ting med alltför svenska ögon. Förrädiskt eftersom det förstås leder fel ibland. Men häromveckan var de svenska referensramarna faktiskt till praktisk nytta.

Jag behövde en flaska dricksvatten, och övervägde om jag skulle inhandla vattnet i den lilla Konzumaffären i huset mittemot, eller om jag skulle bege mig till småbutiken borta vid tramhållplatsen där jag brukar förse mig med 1,5 liter Dobra Voda för 10,50 tjeckiska kronor.

Jag stannade för Konzum.

Men väl medveten om att Konsum hemma i Sverige alltid är så dyrt, såg jag till att plocka på mig mer än 10,50 kronor innan jag begav mig.

Det var klokt gjort av mig, för Konzum visade sig vara dyrt här som hemma. Dobra Vodan kostade nu hela 12 kronor.

Innan fransmän och holländare förra året röstade nej till den nya EU-konstitutionen hade etablissemanget hemma i Sverige (borgerliga partierna plus socialdemokraterna) kommit överens om ”aldrig mer!”. Aldrig mer efter nesan om euron skulle det oförbätterligt efterblivna, hembygdsnationalistiska folket få stå i vägen för svenskt ja-sägande.

Det vanligaste etablissemangsargumentet för att inte låta folket få säga sin mening var att den nya EU-konstitutionen inte innebar några större förändringar, och därför inte var något att folkomrösta om. (I samma andetag förklarades med myndig ton – men inte desto mindre motsägelsefullt – att det var oerhört viktigt att den nya konstitutionen trädde ikraft.)

Ett område i konstitutionen som knappt alls nämndes av vårt etablissemang var straffrätten. Det var taktiskt riktigt det, ty som jag påpekade redan då: här finns det sprängstoff. Häromkvällen satte jag mig äntligen ner för att titta närmare på konsekvenserna av konstitutionen på straff- och straffprocessrättens område. Och det är sannerligen ingen småpotatis: riksdagen bortkopplad från centrala delar av strafflagstiftningen och en europeisk åklagarmyndighet som ger svenska åklagare order om vad de ska göra, med mera med mera.

Det sägs ibland att Sverige och USA trots alla skillnader i själva verket är relativt lika. Mr Cepl, vår lärare i konstitutionell rätt, undervisar även en klass amerikanska studenter vid New York University som har en filial här i Prag, och han jämför gärna sin europeiska och sin amerikanska klass. Det är klar fördel amerikanerna. Dessa är enligt Cepl aktiva, frågvisa och argumentativa, medan vi i den europeiska klassen sitter tysta och passiva i våra bänkar.

Cepl tror sig se förklaringen i det europeiska feodala arvet av underkastelse inför överheten, ett arv som amerikanerna kastade överbord på resan över Atlanten.

Cepl har hittills i sina jämförande studier emellertid inte tagit tillräcklig notis om de fyras gäng från Sverige. Jag och mina tre svenska medstudenter skiljer nämligen ut oss i den europeiska mängden, för så här långt in på terminen står vi nog i runda tal för säkert hälften av klassrumsinteraktiviteten i vår stora sjuttiohövdade klass.

Men självfallet motsäger denna nordiska avvikelse inte Cepls tes, utan snarast stärker den. Ty till skillnad från våra stackars feodaliserade kontinentaleuropeiska bröder och systrar är ju vi svenskar ett folk av fria självägande bönder som i århundraden vetat och hävdat vår rätt!

Pragbrev VII

2006-11-24T11:28:00.000+01:00

På väg hem till Sverige i avgångshallen på Prags flygplats ställde jag nyligen till med ett uppträde. Jag tänkte sätta mig med en kopp kaffe i kaféet som låg invid min gate. Framme vid disken för att beställa ser jag ingen prislista. Jag plockar dock fram en femtiolapp ur fickan eftersom det borde räcka (motsvarar 17 SEK). Jag beställer så en espresso. Dubbel? undrar kafétjejen, och jag svarar ja.

Dubbel espresso ställs fram och tjejen ber om betalt. 180 säger hon. 180?!! utbrister jag. Yes, 180 (60 SEK) säger hon.

Härpå följer en lång och intensiv diskussion mellan mig och kafépersonalen om huruvida jag är skyldig att betala de 180 eller inte.

Jag förklarar att enligt tjeckisk lag är jag inte tvungen att betala ett så oskäligt pris eftersom jag inte före min beställning blev upplyst om det.

Den ena av kafétjejerna, som på ett ögonblick förvandlats från kafétjej till en riktig häxa, säger att jag inte förstår, att jag måste betala, att priset fanns på menyn på bordet, hon frågar vilket plan jag ska med, hon påstår att jag inte får följa med mitt plan om jag inte betalar, och hon hotar mig med polisen.

Jag å min sida försöker förklara varför jag inte är bunden att betala, liksom att detta är en civilrättslig tvist som polisen inte har med att göra, men att kaféet gärna får stämma mig inför tjeckisk domstol och jag erbjuder att lämna namn och kontaktuppgifter. Jag påminner henne även om att hon själv inte är polis.

Mina ord är dock till föga hjälp. Maskinmässigt fortsätter kafétjejen att upprepa sina krav och hot.

Jag lägger slutligen fram några mynt, cirka 47 tjeckiska kronor, och säger att detta får räcka. Jag meddelar att jag ämnar sätta mig ute i vänthallen om de skulle vilja mig något. Med kaféhäxan och hennes hotelser i släptåg slår jag mig sedan ner på en sittplats väl synlig från kaféet och väntar med både spänning och nyfikenhet på att polisen ska dyka upp, men också lite orolig för att jag ska missa flyget.

Några poliser dyker dock aldrig upp och kafétjejerna besvärar mig inte mer.

Epilog

Hade jag rätten på min sida?

Det finns ett EG-direktiv (93/13/EC) om oskäliga villkor i konsumentavtal. Enligt direktivet är ett avtalsvillkor oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Är avtalsvillkoret oskäligt är konsumenten inte bunden vid det.

Enligt direktivet omfattas inte prisvillkor av skälighetsbedömningen, men då krävs också att dessa villkor är klart och begripligt formulerade.

Eftersom priset på espresson knappast var klart och begripligt formulerat, och då 180 kronor utan tvekan är oskäligt, hade jag alltså enligt direktivet inte behövt betala en krona till kaféet, och de 47 kronorna har faktiskt jag rätt att få tillbaka.

Det räcker emellertid inte med att kunna slå direktivet i skallen på kafétjejerna. I avtalet mellan mig och kaféet gäller den tjeckiska lagen. Och en titt där, i Czech Civil Code 56 (2), avslöjar att tjeckerna slarvat lite grann när de införlivade direktivet. Direktivets krav på klarhet och begriplighet för att priset inte skall omfattas av oskälighetsbedömningen finns nämligen inte med.

Detta gör saken krångligare mellan mig och kaféet – till kaféets fördel dessutom. Men det är emellertid inte helt givet att lagen ger kaféet rätt, ty genom både sedvanlig lagtolkning och ”direktivkonform tolkning” kan det möjligen bli fördel mig trots allt. Men här är jag alltså lite osäker.

Hade tvisten gått till domstol och jag förlorat mot kaféet skulle jag dock haft kvar möjligheten att stämma Tjeckiska Republiken för den skada jag åsamkats på grund av Republikens försummelse att på ett korrekt sätt införliva direktivet i den nationella lagstiftningen.

Hade jag omgivningen på min sida?

Mitt uppträde på kaféet fångade förstås övriga kafégästernas uppmärksamhet. På vägen ut stannade jag till vid ett bord där jag hörde några svenska damer diskutera mitt fall. Men något stöd till en landsman i nöd var det här verkligen inte tal om. I stället fick jag veta att jag självklart borde ha betalat med argumentet: ”vi är ju i ett annat land”.

”Jävla kärringjävlar” borde jag förstås sagt till dem, men jag svarade bara kort att vi faktiskt befann oss inom EU.

Pragbrev VI

2006-11-10T08:59:00.000+01:00

Är tjeckerna ett hövligt folk?

På trammen vill man gärna tro så. För när en åldring kliver på finns där alltid ett ledigt säte. Yngre reser sig och bereder plats, kvickt och mindre motvilligt än hemma i Sverige.

Men när jag nämner detta för en tjeckisk bekant, får jag svaret att det är ett undantag från regeln: den Tjeckiska Republikens ungdomar hyser ingen större respekt för äldre människor.
Och det måste medges att här är det i vardagen överlag rätt så buttert och tillknäppt. Det råder inte direkt något överflöd på otvunget socialiserande, och det inte ens bland de tjeckiska studenterna på juridiska fakulteten här i Prag.

Däremot tycks studenterna inte lida någon brist på energi och framtidstro. Det finns helt klart en vitalitet här som saknas hemma i gäspiga Uppsala. Och inte heller råder någon tvekan om åt vilket väderstreck de blickar.

Studentföreningen Common Law Society är ett exempel. 1-2 gånger i veckan ordnar de med föreläsningar med fokus på anglosaxiska rättsfrågor.

Även Tyskland väcker förstås ett visst intresse. På min kurs Europarecht går dryga dussinet tjecker, som på så vis förbereder sina utlandsstudier. Och på fredagsförmiddagarna, när ingen annan undervisning ges, hålls introduktionsföreläsningar i den tyska rättens huvudområden av tyska professorer på tillfälligt besök.

Ett annat gott – och med svenska mått närmast extremt – exempel är universitetets debattklubb. Jag bevistade häromveckan en av dess tillställningar. Rubriken för kvällen löd på ett ungefär: US-missiles on the territory of the Czech Republic? De tjeckiska studenterna – indelade i två lag om fyra personer – avhandlade således ämnet på engelska, och det i bästa brittiska underhuset-stil. Och mestadels var det bländande bra – såväl retoriken, kunskaperna som seriositeten var sannerligen imponerande.

Runt hörnet hemma i Zizkov, på Kino Aero, pågick förra helgen svensk filmfestival. Förutom en Ingmar Bergman-afton med Smultronstället och Tystnaden var det nyare film som visades. En åttahövdad skara, varav vi var två svenskar, gick och såg Masjävlar (”Dalecarlians”). Och, kan jag berätta, den gick faktiskt hem mycket väl även hos den tjeckisk-amerikansk-engelska återstoden av sällskapet, som nu fått sig en (rättvis?) bild av hur livet är i de svenska bakvattnen.

Pragbrev V

2006-11-03T13:06:00.000+01:00

Hemma i Zizkov fredagen den 27 oktober, samt den 3 november.

Förra veckan var det sommarvärme här i Prag. Jag åt då fredagslunchen i solgasset på min balkong, från vilken jag kunde blicka ut över folklivet här på min gata i Zizkov: pojkgänget som hängde på sina cyklar, damen som klev in i Konzumbutiken i huset mittemot, modern med barnet högst upp i samma hus som hängde upp tvätt på balkongen medan skränig popmusik flödade genom öppet fönster.

Men den här veckan har Prag blivit kallt. Och i morse låg det snö på marken.

Artikeln som ännu inte blivit skriven är den som skulle sluta med uppmaningen att kasta mobilen i Fyrisån på Valborg.

Förra hösten lade jag av min mobiltelefon. Det fick vara nog med ständig nåbarhet. E-post, stationär telefon samt ordinarie postgång fick räcka för dem som ville meddela sig med mig. Dessutom gjorde jag klart för mina bekanta att jag ofta träffades på Carolina.

Kring förra julen började jag så skissa på en artikel om mobiltelefonerna. Argumenten för Fyrisåns botten tyckte jag var övertygande: allt från mobilmobbningen i skolorna till hur mobilerna bidragit till den epidemiska stressen och utbrändheten i vårt land.

Men nu har min artikel blivit skriven av Thomas Friedman, stjärnkolumnisten i New York Times.

Visserligen trevar sig Friedman bara försiktigt fram i frågan, men det som innehållsligt fattas artikeln uppvägs samtidigt av att den nu hamnat i NY Times i stället för att förmodligen ha refuserats av skeptiska Ergo-redaktörer hemma i Uppsala.
Slutraderna i Friedmans kolumn:

Hey, I love having lots of contacts and easy connectivity, but in an age when so many people you know — and even more you don’t know — can contact you by e-mail or cellphone, I’m finding this age of interruption overwhelming. I was much smarter when I could do only one thing at a time. I know I’m not alone.

A few weeks ago I was trying to find my friend Yaron Ezrahi in Jerusalem. I kept calling his cellphone and getting no answer. I eventually found him at home. “Yaron, what’s wrong with your cellphone?” I asked.

“It was stolen a few months ago,” he answered, adding that he decided not to replace it because its ringing was constantly breaking his concentration. “Since then, the first thing I do every morning is thank the thief and wish him a long life.”

Varifrån uttrycket ”die dummen Schweden” kommer råder delade meningar om. Kanske från att tyska soldater stötte ihop med frivilligsvenskar under kriget mot Danmark i 1800-talets mitt, eller från 30-åriga kriget då svenska soldater från landet inkvarterades i tyska städer och blev lurade.

I onsdags eftermiddag hamnade lite oväntat på kursen ”Europarecht”. EG-rätten skulle jag nu alltså begripa också på det tyska språket.

Det gick sisådär, jag hängde med i tredjedelen av vad läraren hade att säga, och min enda insats under lektionens gång var att ge ett stycke svar på frågan om EU-länder som ännu inte infört euron: ”Schweden!”, utropade jag entusiastiskt. Fortsätter jag så blir snart min roll i klassen nog given: der dumme Schwede!

Pragbrev IV

2006-10-27T14:45:00.000+02:00

Härifrån den Tjeckiska Republiken har jag på lagom avstånd följt Cecilia Stegö-Chilos och Maria Borelius hastiga uppgång och fall. Denna historia har stärkt min uppfattning av Sverige som en neurotisk sammanslutning människor.

Som Paris-tjecken Patrik Ourednik skrev i sin lilla historiebok Europeana var människorna förr neurotiska men nu depressiva. Men det depressiva tillståndet är uppenbart förbehållet individerna, medan det på den aggregerade nivån i stället är neurosen som härskar. Den minsta lilla nysning och kollektivet Sverige får frossbrytningar.

Skyldigast till att vi hamnat här i detta ömkliga tillstånd är som alltid vänstern och medierna. Men skyldig är även högern, som inte tillräckligt begripit att rollen för en modern höger är att förestå Cool Sweden – det Sverige som sover gott om nätterna även när det så ligger en pyramid ärtor under madrassen.

I veckan som var lämnade jag för första gången Prag för en avstickare till Republikens tredje stad Olomouc i Mähren. (Olmütz för dem med mer tyskt språköra.) I stadens centrum fanns två kvällsöppna restauranger. Desto bättre ställt var det med morgonöppna kaféer, men det var ingen som tänkt tanken att servera frukost utan där fanns bara kakor och tårtor att förtäras. Slutligen hittades så en slags kantin i charmig 70-talsstil där i vidsträcka diskar såldes all slags mat inklusive en uppsjö färdiga smörgåsar. I Tjeckien behöver man då aldrig svälta!

I klassen tycks jag vara en av få att uppskatta den gamle konstitutionsdomstolsdomaren Vojtech Cepls lektioner. Gammal gubbe som hör taskigt, hör jag från mina medstudenter. Men de ser helt enkelt inte tjusningen i att ha ett högerspöke som lärare – som dessutom inte drar sig för att banka i studenterna sina privata åsikter. Så tycker han exempelvis inte om folkstyre. Allmänna val ingår inte i Cepls definition av en demokratisk stat, och Fareed Zakarias namn kom självklart upp på svarta tavlan. Andra som hamnat där är Ralf Dahrendorf, Jon Elster, Samuel Huntington och inte minst Friedrich Hayek. Cepl är för övrigt den som översatt Hayek till tjeckiska.

Och medan han ogillar att folket ska ha en röst är han förstås en desto varmare förespråkare av maktdelning. Hans uppräkning av tänkare inom det gebitet – Locke, Montesquieu, George Mason, Madison – avslutade han så också med sig själv, Cepl!

Pragbrev III

2006-10-20T13:31:00.000+02:00

Att såväl kvaliteten på studenterna som nivån på undervisningen vid de svenska universiteten och högskolorna sjunkit under senare decennier är ett välkänt faktum. Hemma i Uppsala och Stockholm har man stundtals blivit lite irriterad över ens kurskamraters kunskapsluckor. På juristlinjen, vars upplägg inte skiljer sig så värst från gymnasieskolan, har jag också stört mig på stundom mycket infantila medstudenter. Som jag en gång sa till en av mina lärare på Juridicum: som människa mognar man inte särdeles av att läsa på juristprogrammet.

Så här två veckor in på terminen i Prag i en klass på cirka 70 studenter från skilda europeiska länder har jag emellertid lärt mig uppskatta en sak med Sverige: ordningen.

Det låter kanske lite paradoxalt eftersom den dåliga ordningen i skolan är ett kärt politiskt diskussionsämne hemmavid. Men det är grundskolan – och i viss mån gymnasiet – det. På universiteten är däremot den allmänna ordningen i salarna och respekten för lärarna jämförelsevis exemplarisk. Det har jag förstått särskilt nu efter de två veckorna, under vilka mina studiekamrater obekymrat släntrat in 5, 10, 15 minuter försenade, och under lektionens gång lika obekymrat underhållit sig mer eller mindre diskret med sina bänkgrannar. Det har till och med varit svårt för lärarna att göra sig hörda i salen på grund av allt surr.

I torsdags morse gjorde jag min första riktiga bekantskap med den tjeckiska byråkratin. Det gick oväntat smidigt. Som student måste man inom en månad efter ankomsten registrera sig hos immigrationspolisen. Så klockan 7.15 – en kvart före öppning – infann jag mig ute i det förr så fruktade Pankrac där polishuset ligger, och efter en timmes köande blev det så min tur. Jag blev godkänd och registrerad efter inga större märkvärdigheter, utom möjligen att kvinnan i luckan skulle sätta dit fyra olika stämplar på ett dokument som jag fick.

Många stämplar på dokumenten är en signal om för mycket överhet och byråkrati i ett samhälle. Fyra är nu inte så mycket, men som svensk och ovan vid mer än någon enstaka stämpel – dessutom mestadels vid högtidliga tillfällen – kunde jag inte låta bli att känna mig mer som en undersåte än medborgare när jag åsåg kvinnans stämpelexercis.

Men kanske bedrar jag mig själv här. Stämpeln bör när allt kommer omkring ses som symbolen för den primitiva överheten och byråkratin. I mer sofistikerade samhällen har överheten förstått att nyttja subtilare metoder för att hålla menigheten i schack.

Om en dryg vecka är det åter dags att fira minnet av Första Republikens födelse. I efterspelet till första världskriget uppstod Tjeckoslovakien som egen stat den 28 oktober 1918.* Efter sammetsrevolutionen 1989 visade det sig emellertid alltför svårt att hålla ihop republiken. De tjeckiska och slovakiska politikerna drog inte jämnt, och lite över huvudena på folket förhandlade Vaclav Klaus och Vladmir Meciar fram en delning av landet.

Kanske var det bäst det som skedde – de katolska slovakerna kände sig aldrig riktigt tillfreds i den större statsbildningen där de utgjorde cirka tredjedelen av befolkningen. Men det är inte utan att jag sörjer det Tjeckoslovakien som en gång var, och som jag minns särskilt i:

Miroslav Mecir. Även kallad Katten. Irrationell tennisspelare samtida med Edberg och Wilander. Några oförglömliga matcher mellan Edberg och Mecir är Davis Cup i Norrköping påsken 1988 samt returmötet i Wimbledonsemin 3 juli samma år (Edberg vann båda gångerna).

Thomas Skuravy. En symbol för hockeyfrillan. Gjorde mål i Italien-VM 1990 (bland annat tre mot Costa Rica i åttondelen – alla var väl på nick?). Sedan proffs i Italien, Genoa om jag inte minns galet.

Tjeckisk dockteater. Kulturhistoriskt begrepp väl bekant för alla som hade privilegiet att växa upp med de två statskanalerna och inga andra.

Dominik Hasek. Fantomhockeymålvakten som i Wien-VM 1987 lyckades flytta lite snyggt på kassen med vänsterskridskon och på så vis fick ett svenskt mål bortdömt. Sedermera hyllad burväktare i NHL och i det tjeckiska landslaget.

Ivan Lendl. Tjeckoslovaken som inte ville vara tjeckoslovak utan amerikan. Suverän tennisvärldsetta tills han blev detroniserad av Wilander i och med US Open 1988. Kritiserades för att vara tråkig, utbuad under Stockholm Open 1989 då slipsnissarna hade tagit över i publiken efter flytten från Kungliga till Globen. Hade en robotaktig spelstil, antitesen till Mecir. Gift med Samantha som lojalt följde alla Ivans matcher från läktaren.

Prag-VM 1985. Mitt första hockey-VM. Hemmaguld och svenskt praktfiasko (6:e plats). Granato (USA) och Krutov (Sovjet) möttes i rinken. På fritids höll vi på Kanada.

*Första republiken varade tills den 29 september 1938 då den ändades genom Münchenöverenskommelsen. Andra republiken räknas från samma dag tills den 15 mars 1939, dagen då tyskarna tog kontrollen över hela Tjeckoslovakien. Några tredje eller fjärde republiker och så vidare talas det allmänt inte om, men bland de räkneglada lär det divideras om dagens Tjeckien utgör den sjätte eller sjunde republiken.

Pragbrev II

2006-10-13T14:30:00.000+02:00

Ett minus med Prag är luften. Överallt är den plågsamt tjock av hälsovådliga gaser. Ute på gatan är det bilarna som kväver en långsamt till döds, inomhus är det rökarna.

Härom söndagen när jag satt på Globe frågade flickan vid bordet intill: ”Can I borrow your lighter?” ”Öh, lighter?” ”Yeah, lighter.” ”Oh, sorry. I’m from Sweden. We don’t smoke.” (Ja, man blir ju några gånger dummare när man måste tala utrikiska.)

Men rökte gjorde uppenbarligen flickan, trots att hon var från New York där det ju likt Sverige råder rökförbud på barer och kaféer. Hon var glad att vara i Prag där hon fick röka sina cigaretter i fred.

Det finns här i alla fall några pubar och kaféer som erbjuder rökfria avdelningar, men de är inte många. Visserligen röker tjeckerna mycket, och de utlänningar som söker sig till Prag röker nog mera än genomsnittet hemma. Ändå tror jag att rökfrimarknaden ännu inte funnit sin jämvikt, för det är många här som klagar på den svårundvikliga passivrökningen. Vore jag i branschen skulle jag prompt slå upp ett rökfritt ställe och skylta ordentligt med det.

Trots rökbesvären är jag ändå nöjd med att befinna mig i ett land som ännu inte förslavats under folkhälsofascismens lagar och förordningar. Att det i Sverige är kriminellt att röka på kaféer och nöjesetablissemang är ju inte annat än ett enda stort omyndigförklarande av medborgarna.

Veckan som varit och ännu är har undervisningen äntligen kommit igång. Och mycket glädjande uppfyller flertalet av lärarna mina högt ställda förväntningar på dem, ty de både klär sig och pratar precis på det där intellektuellt centraleuropeiska vis som jag föreställt mig de skulle göra.

I konstitutionell rätt har vi den snälle gamle professorn Vojtech Cepl. Han är tillbaka på fakulteten efter att – med hans egna ord – ha avtjänat ”a 10-year-sentence” vid konstitutionsdomstolen i Brno, dit professorskollegorna, efter en visit uppe hos president Havel på slottet, lyckades förvisa honom året 1993.

Högre skrämselfaktor var det på nästa lärare att göra entré. Jag hajade till ordentligt när jag fick syn på Prof. Dr. Lubos Tichy. Samma hår (både längden och färgen), näsa, ja ansiktet överhuvudtaget, samma glasögon, kroppslängd, ja det var nog egentligen inte mer än halländskan som fattades för att det skulle ha varit vår nye utrikesminister Carl Bildt som anlänt för att banka i oss kunskaper om EU:s civilrättslagstiftning.

Det visade sig emellertid under timmens gång att Prof. Dr. Lubos förutom halländskan även saknade den bildtska coolheten. Tvärtom möttes vi av ett slaviskt temperament, och när Lubos tyckte att klassen bestod av idel oduglingar räckte han så ut tungan åt hos!

Pragbrev I

2006-10-06T12:13:00.000+02:00

Här kommer ett par självupptagna rader men även några mer allmänna betraktelser från Tjeckiska republiken där jag numera befinner mig för studier i tjeckisk rätt vid Karlsuniversitetet.

Bor i stadsdelen Zizkov (Prag III), som dras med tvivelaktigt rykte (i alla fall att döma av reaktionerna när jag berättar var jag bor). Jag tror jag dessutom huserar i den lite värre delen av Zizkov – här runt Jeseniova 119 är det i vart fall rätt tråkiga kvarter jämfört med främre Zizkov där småbutikerna står uppradade riktigt pittoreskt.

Läget är i alla fall inte alldeles uselt. Till centrum tar jag mig med trammen – 3-4 minuters promenad till hållplatsen och en kvarts åktid in till Vaclavplatsen. Traskar man tar det 35 minuter till Kruttornet.

Romerna, som det beräknas finnas 200 000 av här i Republiken, är mörkare i hyn än i Sverige. Här ses deras existens mer uttalat som ett problem jämfört med hemma, där de ju i viss mån omfattas av mångkulturromantiken med kulturevenemang och dylikt där de spännande och exotiska aspekterna lyfts fram (dans, dragspel och färggranna kläder). Här är de också mer synligt marginaliserade, jag såg exempelvis häromdagen en kvinna som åkandes på trammen med make och son lyckligt plockade upp en cigarettfimp från golvet. Det bor rätt mycket romer runt Jeseniova, men mycket arbetarklass också. Som jag sa till en svensk kursare häromdagen: Efter Lidingö, Södermalm och Uppsala väster om ån är det hög tid att slå sig ner i slummen!

Fettchocken har ännu inte nått Republiken. Tvärtom är människorna förvånansvärt smala, jag är inte den enda som ser aningen undernärd ut (den ambitiösa träningen inför Lidingöloppet satte sina spår på mig). Å andra sidan badar ju numera Republikens innevånare i läsk och snabbmatsställen, så snart måste övervikten bli ett problem även här.

I Sverige skjutsar curlingföräldrar sina barn till träningar och andra aktiviteter. I skarp kontrast till det såg jag i förra veckan en liten grabb på 9-10 år som med sin dubbelt så stora hockeytrunk över axeln sprang tappert flera hundra meter för att hinna på trammen (han hann).

Har så här långt inte gjort några större upptäckter i Prag än Globe Café på Pstrossova 6, som är ett amerikanskt påfund där de hyperartiga tjeckiska servitriserna talar engelska som vore det modersmålet. Globe är dyrt men håller man sig till en kopp svart för 35 tjeckiska (cirka 12 kronor) så får man inte bara en påtår utan också internationella tidningar att läsa (Guardian, IHT, Telegraph).

Ännu har inte undervisningen satt igång, något som känns aningen frustrerande. Dock har vi blivit välkomnade några dagar i rad denna vecka, i onsdags av bland annat en äldre herre med en imponerande kroppshydda, propra kläder som satt rätt illa, kul humor samt en knagglig engelska. Han inledde med att klargöra att Tjeckien låg i Europa och inte i USA. Vidare att han inte hatar USA, men att Tjeckien ligger i Europa. Sedan att det finns nationalister i Tjeckien som inte förstår att Tjeckien ligger i Europa. Han fortsatte med att förklara att det var viktigt att koncentrera sig på studierna, men att vi självfallet också skulle festa. Han beklagade dock att han inte kunde ge några matnyttiga tips om discon och dylikt eftersom alltför mycket vatten hade runnit under Prags broar sedan han själv var student strax efter kriget. Han påminde också om att det finns ficktjuvar på stan, och även om vi bara var fattiga studenter uppmanade han oss flera gånger om att ”be dangerous”, varpå vicedekanen som satt intill gång återkommande sufflerade med ”careful”. Gubben blev genast vår stora favorit.

På måndag kör det i alla fall igång. Olikt Sverige tycks kurserna löpa parallellt med en föreläsning i veckan under hela terminen. Det blir således många bollar i luften samtidigt.

Konsten att inte bryta mot lagen

2006-09-14T20:12:00.001+02:00

I kölvattnet efter den så kallade spionskandalen inrättar folkpartiet en etikkommission som ska lära folkpartister att vara etiska. Kommissionen ska ledas av Stefan Einhorn, bland annat känd som författare till boken "Konsten att vara snäll".

Det är förstås för syns skull som folkpartiet tillsätter sin kommission. För vad ska den komma fram till egentligen – att folkpartister inte bör bryta mot lagen?

Det är svårt att tro att kommissionen förmår producera något mer än mumbo jumbo – som så mycket annat i dessa dagar där konsulter och föreläsare täljer guld genom att deklarera varjehanda självklarheter som om de upptäckts igår.

Vi vänder oss till filmen för att förstå

2006-09-06T19:28:00.000+02:00

Dataintränglingen Per Jodenius har det säkert inte lätt nu. Situationen för Jodenius påminner inte så lite om filmen Wargames från 1983. I Wargames hackar sig en lite tafatt tonåring in i det amerikanska kärnvapensystemet och vips står världen på randen till ett fullskaligt kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen.

Denna gång är det inte fiktion på bio/tv, så vi får glada att det bara är folkpartiet och inte hela världen som håller på att sprängas i bitar. Men för Jodenius kvittar det väl vilket som just nu.

Tråkiga oförsonligheter i "skandalen"

2006-09-06T13:51:00.000+02:00

Det så här långt bedrövligaste i "spionskandalen" är den sedan igår kväll avgångne fp-partisekreteraren Johan Jakobssons ord om dataintränglingen Per Jodenius i DN 5/9: "Han är uppsagd, avstängd och utslängd."

Detta är oförsonliga ord som tyvärr är typiska inte bara för dagens folkparti utan för samhällsklimatet i stort.

Den som syndar blir hårt straffad i dagens Sverige. Det är det gamla och inte nya testamentets straffbud som gäller.

Orsaken till att fp-riksdagskandidaten Nina Larsson dragits in i skandalen begriper jag inte alls (och journalisterna tycks inte heller ha riktig koll). Enligt tidningsuppgifter har hon från Jodenius dator försökt logga in på Sapnet. Hennes namn ska ha registrerats på socialdemokraternas server eller något liknande. Det betyder i så fall att hon försökt logga in med eget namn och alltså inte olovligen försökt göra intrång på intranätet genom att nyttja annans (s-ombudsmannens "Sigges") användaridentitet. Så vad är egentligen problemet?

Fånigast i skandalen är s-partisekreterarens Martia Ulvskogs och andra socialdemokraters reaktioner på intrången. Marita har jämställt intrången med ett inbrott i det egna hemmet. Likställandet tjänar som god vittnesbörd om Ulvskogs märkliga syn på politiken och förhållande till det egna partiet. Och i dagens DN svarar hon på Lars Leijonborgs anklagelse att socialdemokraterna försöker utnyttja skandalen i valrörelsen med: "Det är precis som om våldtäktsmannen säger om våldtäktsoffret att ’hon lockade mig, det är hennes fel’." Detta med proportioner och jämförelser är alldeles uppenbart inte Ulvskogs starkaste sida.

Litteraturkanon ingen bom

2006-08-26T17:28:00.000+02:00

Tjocka Berta, tyskarnas fruktade vapen i första världskriget, apropå ingenting alls.

I våras skrev jag på bloggen om goda högstadiestunder med Dostojevskij. Jag spann sedan vidare på temat i en krönika i VLT och slutligen också i Frisinnad Tidskrift. Litteraturens roll i skolan har som bekant blivit den kulturpolitiska fråga som debatterats intensivast under sommaren. Detta sedan folkpartiets Cecilia Wikström föreslagit ett framtagande av en officiell svensk litteraturkanon. Jag tycker förstås det låter som ett mycket lovvärt förslag. Ett läsvärt bidrag i den debatten är Richard Swartz kolumn i Svenska Dagbladet den 23 augusti.

Min skoltid är redan historia
Det gick relativt obemärkt förbi men Ibrahim Baylans framträdande i SVT:s Debatt den 2 maj borde tas med när historien om den svenska skolan och dess förfall ska skrivas.
Vad som utspelades var en av vårens drabbningar om den så kallade blattesvenskan. Ebba Witt-Brattström slår ett slag för mera skönlitteratur och ställer upp ett mål: alla elever ska före högstadiets slut ha läst minst en svensk klassiker. Hon ger Carl Jonas Love Almquists Det går an som exempel på lämpligt verk – lättillgängligt, ger en inblick i det gamla Sverige, och dessutom med genusperspektiv!
Baylan replikerar med besked om att det nu faktiskt ska satsas på klassiker i skolan, men på "moderna" klassiker så att eleverna verkligen kommer att kunna ta till sig läsningen.
Vad bra med lite satsning tänker man, och börjar klura på vilka moderna klassiker det finns och funderar på om det är standardkonceptet med Jan Guillous Ondskan för tonårspojkar som ska ta till heders igen, eller om det blir något mer sentida som Torbjörn Flygts Underdog eller kanske Jonas Hassan Khemiris moderiktiga Ett öga rött?
Men Ibrahim Baylan säger Harry Potter.
Harry Potter. Min egen högstadietid i 1990-talets början känns plötsligt som forntiden.
Då, efter en termins drillning i trist grammatik, stoppades Homeros i händerna på oss. Så läste vi i klassen högt och tillsammans Iliaden och svenskläraren bröt vartefter in med förklaringar och utvikningar. Och så fortsatte det högstadiet ut. Svensktimmarna blev en enda lång läsfest där vi under lärarens inlevelsefulla vägledning tog oss fram genom litteraturhistorien: Snorre, Tristan och Isolde, Shakespeare, Molière, Cervantes, Hugo, Dostojevskij, Strindberg, Lagerlöf med flera med flera. Ungefär så som jag föreställer mig att generation på generation före min haft det i skolan.
Och för en modern skolpedagog eller politiker till vänster kanske det låter otroligt, men faktum var att i klassen knotades inte det minsta över att behöva läsa mossiga verk av vita västerlänningar sedan länge döda. Och ingen – allra minst villaflickorna, men inte heller hyreshuspojkarna – kom någonsin på att kräva att i stället få läsa någon baylansk "klassiker". Tvärtom förstod de flesta av oss redan då att uppskatta läsningen. Det var ju inspirerande att invigas i litteratur som var världsberömd, och det kändes inte minst en smula vuxet. Men framför allt tog vi nog undervisningen för given – högstadiet skulle trots allt vara mognare och svårare än mellanstadiet vars infantiliteter vi ju lämnat bakom oss. Och så här i efterhand är man förstås djupt tacksam mot den skola och lärare som skänkte en detta. Högstadiet är väl så nära det hobbeska naturtillståndet vi kommer här i Sverige, men riktigt god undervisning kan faktiskt kompensera för mycket elände.
När jag nu hör av mig till min gamla skola och frågor om litteraturhistoriens plats på schemat får jag veta att man läser en del i nian. Eleverna får korta utdrag ur några svenska författares verk – Strindberg, Moberg etc. Eftersom det kommer litteraturhistoria i gymnasiet är ambitionen att väcka intresse och se till att niorna får inblick och viss kännedom om kulturarvet. Det blir också en period med ungdomsklassiker och då brukar Shakespeare komma in i något kärlekstema.
Alltså långtifrån så katastrofalt man skulle kunna tro när man hör Baylan sätta upp sina mål. Och arbetsuppdelningen mellan högstadiet och gymnasiet är likväl fullt begriplig.
Men ändå. Det som var så givande och fungerade så utmärkt när jag gick i skolan borde väl kunna fungera i dag ynka femton år senare? Den sociala sammansättningen på eleverna är ju densamma. Mindre intelligenta kan de knappast heller ha hunnit bli. Återstår då ambitionsnivån – som det inte är eleverna som råder över.
Alex Ljungvall

Fridolin ute i vida världen

2006-08-26T17:17:00.000+02:00

Gustav Fridolin har gett ut en bok på Ordfront förlag. Den 21 augusti recenserade jag den på kultursidan i VLT. En annan recension, mycket elakare än min, har publicerats i Expressen.

En ung politikers berättelse
2002 valdes en 19-årig Gustav Fridolin in i riksdagen. Sedan dess har han etablerat sig som en av miljöpartiets tyngsta och mest välkända politiker. Tack vare regeringssamarbetet har han även haft möjligheter att göra konkreta avtryck i svensk politik.
Fetast har rubrikerna varit när han greps vid en protestaktion mot murbygget på Västbanken på nyårsaftonen 2003 och fick tillbringa en natt i israeliskt fängelse. Som största politiska seger bör räknas den tillfälliga asyllag som efter idogt opinionsarbete pressades fram i budgetförhandlingarna förra hösten. Genom framträdande och kompetenta insatser i KU:s tsunamiförhör i våras tillvann han sig respekt också inom en bredare allmänhet.
Fridolin är utan tvekan en 23-åring osedvanligt rik på intryck och erfarenheter. En del av dessa har denna sommar resulterat i boken Från Vittsjö till världen. Det är en bred bok som vill ge sammanhangen, "en lång reseberättelse i folkbildningstraditionen", skriver han i förordet.
Läsaren får följa med Fridolin till en mängd platser världen över – som till Bagdad ett par månader efter Saddam Husseins fall, ett horkafé i Ljubljana, en pridefestival i Moldavien, och till Ground Zero i New York. Det är inga oävna reseskildringar, men Fridolin är som sagt inte i första hand ute efter det fragmentariska. Det är sammanhangen som han söker och vill förklara.
Fridolins breda bok blir till en berättelse om muren, om en värld som delas in i "vi" och "dom", om hur den vita rika världen stänger ute den fattiga icke-vita, globalt likväl som lokalt i våra segregerade storstäder.
Det är en mur som ibland tar sig fysisk gestalt, som på Västbanken, runt de spanska enklaverna Ceuta och Melilla, eller mellan USA och Mexiko. Men muren är framför allt mental.
Fridolin förklarar muren med rasismen – den rika vita världens rasism. Och intellektuellt tar Fridolins resa egentligen slut här, ganska så omedelbart in i boken. Han har funnit sitt sammanhang "muren", och förklaringen "rasismen".
Detta är antingen en förenklad bild av världen, eller så är det den sanna. Det blir dessvärre helt upp till läsaren själv att bestämma, så värst mycket hjälp ger inte Fridolin. Gång på gång konstaterar han rasismen, men något försök att förklara "Förklaringen" görs inte.
Trots Gustav Fridolins fyra år i maktens centrum är det sparsmakat med interiörer därifrån. Dock något om våndorna, besvikelsen och politikens maktlöshet när det globala kapitalet i General Motors spelade ut Trollhättan och Rüsselsheim mot varandra och de tyska och svenska rödgröna regeringarna lade sig platt. Lite om socialdemokratisk visionslöshet och "makten framför allt"-attityden i bastun på Bommersvik. Desto mer hoppfullt om politikens möjligheter efter det vunna chicken-racet om flyktingamnestin.
Somt i boken överraskar en aning. Flitigast citerad är den brittiske liberalen och samtidshistorikern Timothy Garton Ash, bland annat kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida. Ett riksdagsframförande av Per Ahlmark om maktens väsen återges med gillande. Stark kritik däremot mot den stora staten och byråkratin och dess "kreativitetsmonopol" som lägger en kvävande filt över samhället. Även ett nyktert ifrågasättande av det politiska systemet och den politiska klassen som göder sig själv på behagligt avstånd från folket. (Det första Fridolin gjorde som ny i riksdagen var att föreslå en sänkning av ledamöternas arvoden.)
Gustav Fridolin kan synas vara urtypen för en politisk broiler, en ung man som inte gjort (hunnit) så mycket mer än att ägna sig åt politik. Men hans aktivism och idealism är både genuin och avväpnande. Och Fridolin vill själva undvika att fastna i systemet och falla för "maktens djävulska frestelser", för att citera en annan av Fridolins förebilder, Václav Havel. Till hösten lämnar han därför riksdagen för universitetsstudier.
Alex Ljungvall

Duger i rutan?

2006-07-27T23:22:00.000+02:00

Göran Rosenberg

Och här kommer mera VLT-krönika. Publicerat den 21 juli.

Äntligen inte så ängsligt
I Expressen och Dagens Nyheter har det sista veckan varit ett par anmärkningar mot att Göran Rosenberg och Jan Guillou ska hålla i TV4:s partiledarutfrågningar inför valet. Roland Poirier Martinsson, som skulle kunna betecknas kristen höger, tycker att Rosenberg och Guillou är alldeles för vänster och vill se en av dem utbytt mot nyliberalen Johan Norberg.
Även DN:s ledarskribent Dilsa Demirbag-Sten anar en vänsterkonspiration i mossen: Rosenberg och Guillou är kritiska mot Israel, kapitalismen och USA, och står till vänster i sin syn på välfärdssamhället. Och folkpartiet har anledning att känna sig oroligt inför utfrågningen eftersom Guillous åsikt om partiets invandringspolitik inte är någon hemlighet.
Och som om det inte räckte kritiserar folkpartisten och feministen Birgitta Ohlsson TV4 för att man valt två stycken karlar för uppgiften. Det ska förstås vara en man och en kvinna som ställer frågor till partiledaren. Och så det glömde generationsperspektivet: det måste vara en ung och en gammal som frågar ut.
Man får lust att säga som Carl Lidbom i KU: trams!
Sverige är drabbat av balansnoja. Kvinnor-män, höger-vänster, gammal-ung, svensk-invandrare. Om den ena så också den andre.
Oftast beror säkert nojan på att de ansvariga själva tycker det är jätteviktigt med balansen. Det är det ju många som gör. Men inte sällan handlar det nog mera om en ängslan för att få kritik för bristande balans.
Ängslighet är dagens epidemi bland makthavarna. Ängslighet inför att stöta bort och inte vara alla till lags.
Ängslighet slutar ofta i slätstrukenhet. SVT-beslutet att satsa på ungdomsprogram och skära ned på dokumentärer och nyheter är ett exempel. Alla ska med, ängslas tv-cheferna, och så sviker de public service-uppdraget.
Förutsägbart blir det också lätt. Aktörerna – liberalen och socialisten, ungdomen och gamlingen, eller vilka det nu är - gör sina givna roller och inte mycket mer.
Men den här gången har TV4 inte varit ängsligt. Två manliga gamla 68:or uppfyller balanskraven dåligt.
Fyran verkar i stället ha funderat på vad som kan blir bra tv, och Rosenberg och Guillou är ju beprövade kort. Med dem kan det nog bli spänstiga utfrågningar, förutsatt förstås att Guillou kan hålla sin självupptagenhet i styr och Rosenberg inte fastnar i att bara vara klok hela tiden.

Det är skönt med någon som vågar vara lite motvalls för en gångs skull. Men rikigt så motvalls som Poirier Martinsson och Demirbag-Sten vill påskina är faktiskt inte TV4. Att påstå att Göran Rosenberg skulle vara vänster säger mest något om betraktarnas extrema perspektiv. Läser man Rosenberg seriöst så träder han fram som en reflekterande allmänliberal som månar om det civila samhället och önskar ett fördjupat samarbete i Europa. Med Jan Stenbecks pengar startade Rosenberg på 1990-talet tidskriften Moderna Tider som blev ett husorgan för den intellektuella borgerligheten. När jag härom året diskuterade Rosenbergs partipolitiska hemvist med ordföranden för ett av de borgerliga ungdomsförbunden tyckte han att Rosenberg passade bäst i kristdemokraterna.
Visst har Rosenberg kritiserat vinstintressena inom vården och omsorgen. Onekligen en typisk vänsteråsikt. Men Rosenberg gör det utifrån ett perspektiv som är mera höger än vänster! (Jodå, det går – se själva i den läsvärda Plikten, profiten och konsten att vara människa.)
Jag tror att Jan Guillou och Göran Rosenberg blir ett bra par i tv-rutan. Guillou kan pressa Persson och Ohly från vänster, medan Rosenberg hittar svaga punkter hos de borgerliga partiledarna.
Och om det nu inte skulle bli så lyckat är i vilket fall TV4 värt en eloge för att man inte varit så ängsliga.
Alex Ljungvall

Angiverisamhället

2006-07-24T20:49:00.000+02:00

Dags för lite VLT-krönika igen. Publicerat för västeråsarna den 18 juli.

Lämna oss i fred
Man kunde tro att angiverisamhället gick i graven med Berlinmuren. Men inte alls. Det har återuppstått mitt ibland oss. Det har nästan blivit folksport att anmäla sina medmänniskor på grund av oförrätter eller farhågor av diverse slag.
I Lerum tycker dock kommunledningen att det inte anmäls tillräckligt. Så på kommunens hemsida kan man nu med några enkla klick, anonymt om man så vill, anmäla om langning, klotter, missbruk, oro för barn, antidemokratiska yttringar med mera.
Det är väl svårt att tycka det är fel att sociala missförhållanden uppdagas och försöker åtgärdas, och att brott utreds och brottslingar bestraffas, men ibland undrar jag om inte statens och kommunernas anspråk på att gripa in i våra ofullkomliga liv har gått för långt. När sedan också vänner och grannar uppmanas att bistå överheten i detta fulländas kontrollsamhället.
Att bli anmäld och utredd – oavsett om man tros ha gjort något olagligt eller bara förstör sitt eget liv – är obehagligt. Svara på frågor, bekymrade myndighetsminer, personutredning som vänder in och ut på ens liv, förstå att man inte – eller kanske inte, eller till slut ändå – duger. Utvärderad och betygsatt. Ett adjö till integriteten.
Men den allmänna kören bryr sig inte om integriteten utan ropar på mera anmälan, utredning, omhändertagande och fällande domar.
På våra skolor råder policyn att polisanmäla alla brott som eleverna begår. På universiteten uppmanas studenterna att alltid anmäla om de känner sig kränkta. Det gäller nolltolerans mot allt obehag. Ingenting tycks för oviktigt för att inte upphöjas till där lagparagrafer och statens väktare och vårdare tar vid. In och ut genom utredningskvarnen ska problemen, klockan 8 till 17. Den norske kriminologen Nils Christie kallar det för "konfliktstölden". Den moderna hyperambitiösa staten har bestulit medborgarna på deras konflikter.
Man får lust att säga som när man var liten: låt mej va. Men det är inte bara mig utan alla medborgarna som staten borde lämna i fred. Låt oss själva ta hand om våra problem mer. Ring inte på polisen när Olle ger Pelle spö på skolgården. Bättre med en upptuktelse inne hos rektor. Och vänta med att dra igång en utredning om du skulle bli sextrakasserad av en medstudent. Ge honom hellre en örfil. Slå numret till polisen, socialen eller vart man nu ska vända sig först när inget annat hjälper.
Och visst, det var idiotiskt av Zidane att bli utvisad i VM-finalen. Men en skalle i bröstet efter ett par grova förolämpningar är väl inte mer än rätt?
Alex Ljungvall

Familjärt i finlandssvenska radion

2006-06-14T20:51:00.000+02:00

Tillbaka på VLT ägnade jag i måndags en del av tidningsutrymmet åt vårt lands gamla kolonisatörer i öster - alltjämt en välmående minoritet i sitt land.

Finlands svenskar lever gott
När jag är i Österbotten, där jag har rötter i de finska bygderna, lyssnar jag mycket på den finlandssvenska radion. Det är påfallande familjärt i sändningarna, men så är ju de svensktalande inte fler än cirka 300 000, och som minoritet i sitt land blir förstås samhörigheten större.
Man blir också snart varse Svenska folkpartiets centrala roll. Det går knappt en dag utan att Sfp ska avhandlas eller någon partiföreträdare lämna synpunkter i en fråga.
I helgen var Sfp samlat till partidagar i Vasa. Ett nytt partiprogram antogs och en ny ordförande efter Jan-Erik Enestam valdes. Ett val som diskuterades flitigt i radion när jag var över i maj. Många hoppades på att för första gången i hundraårsjubilerande Sfp:s historia få en kvinna till ordförande. Nu blev det inte så, utan den kvinnliga huvudkandidaten Astrid Thors fick se sig besegrad av Stefan Wallin, 39-årig statssekreterare vid miljöministeriet.
Svenska folkpartiet grundades på Nylands nation i Helsingfors 1906 och ambitionen var då som nu att samla den svenskspråkiga befolkningen i ett parti. Men svårigheterna var redan från början uppenbara, och att ena stad och land, arbetare och överklass krävde att vissa frågor nödtvunget tonades ned. Och ännu i dag kan spännvidden i åsikter inom partiet vara fascinerande stor.
Men visst är Sfp borgerligt – i både politisk och social bemärkelse. Partiet är i flera frågor även det mest liberala i finländsk politik.
Sfp:s storleksmässiga begränsning är given. Men litenheten till trots har partiet suttit med i de flesta regeringar sedan 1917. I senaste valet 2003 fick partiet 4,6 procent av rösterna vilket gav två ministerposter. Finlands svensktalande har alltså ännu – snart 90 år efter självständigheten – ett reellt inflytande i det politiska livet.
Som de flesta minoriteter månar den finlandssvenska om sitt språk och sin kultur. Det finns en oro över att den lagfästa tvåspråkigheten inte efterlevs och att svenskan förlorar status i utbildningssystemet. En annan risk man ser är att barn i finsk-svenska familjer väljer finskan före svenskan.
Men i ett vidare perspektiv finns det förstås inte mycket att beklaga sig över. Språkfrågan, som var spänd under mellankrigstiden då svenskheten angreps på bred front, är numera avdramatiserad. På sina håll kan det visserligen finnas kvar en vulgäropinion. Utanför svenskområdena och Helsingfors tilltalar jag exempelvis alltid folk på engelska och inte svenska – även om det senare många gånger visat sig fungera bättre. I dag ser dock en klar majoritet av finnarna svenskan som en självklar del av det finländska samhället.

Och institutionellt är den svenska minoriteten privilegierad. Tvåspråkiga kommuner – där minoriteten uppgår till åtta procent eller minst 3 000 personer – är exempelvis skyldiga att hålla med undervisning på svenska. Åbo Akademi är ett helt svenskspråkigt universitet. Det finns ett särskilt biskopsstift (Borgå) för de svenska församlingarna, och värnplikten gör huvuddelen av de unga männen vid Nylands brigad i Ekenäs.
Det finlandssvenska kulturlivet är synnerligt välmående. Nyligen hörde jag förre Sfp-ledaren Ole Norrback säga att det förmodligen finns mer kulturpengar än det finns goda idéer och projekt att spendera pengarna på! Det finns ett dussintal dagstidningar med Hufvudstadsbladet som den klart tongivande, och i etern finns förutom Radio Vega även Extrem som riktar sig till den yngre publiken.
Det är väl få nationella minoriteter som har det så bra som den finlandssvenska. Förvisso beror det i mycket på gruppens historiska ställning som elit, men man kan nog ana att här har också den fredliga nordiska modellen bidragit med sitt.
Alex Ljungvall (VLT 12/6-06)

Det allra klartänktaste

2006-06-01T18:59:00.000+02:00

De flesta har besvärligt att tänka klart om svenska skolan som ju bara blir sämre och sämre. Vänstern ogillar krav, disciplin och kunskaper. Högern gillar detta och visar gärna upp exemplet Finland: krav, disciplin och kunskaper – och i topp i alla internationella mätningar.

Så vinner högern då?

Nja inte ännu, för vänstern skyller på friskolorna. De resursstarka eleverna flyr den kommunala skolan och kvar blir resten. Förutom större skillnader mellan skolorna blir resultaten totalt sämre, eftersom eleverna i friskolorna inte blir lika mycket duktigare som resten kvar i de kommunala blir sämre. Och vänstern kan visa upp exemplet Finland: inga friskolor – och i topp i alla internationella mätningar. (T.ex. Sverker Sörlin i DN Kultur 31/5.)

Men varför då inte svälja hela den finska modellen – med både kunskaper och fritt från friskolor? Det vore mest klartänkt, kan man tycka.

För högern är emellertid friskolorna heliga. Det var ju folkpartiet och moderaterna som med opinionsarbete under 80-talet och sedan under den borgerliga regeringen 1991-94 drev igenom friskolorna. Det finns så mycket borgerlig prestige och känsla nedlagd i friskolorna att dessa inte får ifrågasättas – på sin höjd kanske några muslimska friskolor eftersom man fruktar plantskolor för terrorister och andra svårintegrerade individer.

Så dessvärre lär det dröja innan någondera sidan förmår tänka det allra klartänktaste.

Nedslag Österbotten 20-28 maj

2006-05-30T21:40:00.000+02:00

Förutom klokskap finns även galenskap på andra sidan Östersjön. Hundraårsjubilerande Svenska folkpartiet samlas helgen 10-11 juni till partidagar i Vasa, och där ska ny partiordförande väljas. Av fyra pretendenter till posten har jag uppfattat två huvudkandidater: Astrid Thors och Stefan Wallin. Om dem har jag ingen bestämd uppfattning, men det har Sfp:s kvinnoförbund. I förbundets stadgar står att dess delegater måste rösta på en kvinna till ordförande.

Detta något udda stadgande har föranlett både intern debatt (lyssna på måndagens "Slaget efter tolv" i Radio Vega) och extern uppmärksamhet – som i samma radiokanals skojfriska program Fritt Fram som träffsäkert sammanfattade den kvinnoförbundska ståndpunkten: "Även den mest kompetenta man är inkompetentare än en inkompetent kvinna."

Extern och extern förresten, Sfp verkar vara en intern angelägenhet för hela den finländska svenskheten. Det går inte en dag på den finlandssvenska radion utan att det mässas om Sfp.

Men radion sänder förstås program även om annat, till exempel Café Continental som på Eurovisionskvällen spelade låtar från den tiden då det sjöngs schlager i schlagerfestivalen och inte som nu hårdrock, folkmusik och andra musikstilar. Fast det var förstås roande att se Lordi vinna, inte minst när man kunde bevittna den finska segern på plats i Finland.

För övrigt var det inte bara Lordi som svingade yxa. Själv högg jag en väldig massa ved, med en grym finsk klyvyxa.

Habsburgtiden i nytt skimmer

2006-05-18T10:26:00.001+02:00

Den habsburgska kejserliga dubbelörnen.

Habsburgsk odyssé IV: I Istrien
På marinkyrkogården i Pula kan man vandra runt i timmar. Här är på nästan varje gravsten nedtecknad en kort liten levnadshistoria som minner om en gången tid. Pula på Istriens sydspets i dagens Kroatien var Dubbelmonarkins viktiga örlogshamn och varje sommar kommer österrikiska ungdomar hit för att sköta gravvården.
När det duktiga kroatiska fotbollslandslaget spelar håller jag alltid på motståndarlaget. Orättvist eller inte spökar Ustasja och Franko Tudjman, fascism och aggressiv nationalism, för mig när jag ser de rödvitrutiga matchtröjorna i tv:n. Däremot gillade jag Goran Ivanisevic, den långe tennisspelaren som lagt av och nu är bankrutt efter att i hemlandet försökt göra affärer utan att betala mutor. Omöjligt visade det sig.
Och jag gillar Istrien. Dels för att här är fint, men också för att människorna är toleranta, eller kanske snarare indifferenta, men alltså inte nationalistiska. Här lever till och med respekten för Tito, vars partisaner jagade bort de illa omtyckta italienarna som hade tagit Istrien efter Habsburgväldets upplösning. I en pittoresk liten bergsby, vilka det finns många av, ser jag partisanmonumentet ännu stå kvar – otänkbart i övriga landet, och på en husvägg är klottrat den gamle diktatorns namn.
De ensliga bergen upp mot Slovenien till, Tschitschenboden, utgör inte bara en geografisk utan också en historisk kulturell gräns mellan Centraleuropa och det mer avslappnade Medelhavet. Norr om är det smör i matlagningen, öl som dryck och fram har man tagit sig med häst, medan det i söder är olivolja, vin och åsna som gäller.
Kroatien står på lut att komma med i EU, och hade det inte varit för krigsoredan i 1990-talets början, Tudjman och krigsförbrytaren Ante Gotovina som vägrar inställa sig inför domstolen i Haag, hade man i vart fall inte hamnat efter Bulgarien och Rumänien i turordningen. Men alla är inte så förtjusta, och en oro gnager att EU blir ett hot mot livsstilen här. Och med tanke på Bryssels marknadsfundamentalism och byråkratiska krångel är de väl inte ute i helt ogjort väder.
EU befinner sig inte i någon kris men har ett problem som inte är helt olikt Habsburgrikets: bristen på gemensam identitet, folkens vilja att bestämma själva och motståndet (i EU det fredliga politiska, i Dubbelmonarkin det väpnade upproriska) mot centralmakten.
I 1800- och tidiga 1900-talets nationalistiska Europa var Habsburgväldet en dödsdömd konstruktion. De inre spänningarna ledde med skotten i Sarajevo till världskrigets utbrott, vars slut också såg väldets upplösning och bildandet av nya stater enligt principen om nationellt självbestämmande.
Avskytt när det ännu existerade har efter vad som sedan hände ett mer nostalgiskt skimmer lagt sig över Habsburgepoken. Ingen av efterföljarstaterna med Tjeckoslovakien som undantag förmådde upprätthålla ett ens någorlunda demokratiskt styrelseskick. Fascismen och intoleransen mot de etniska minoriteterna frodades, och ekonomiskt halkade man efter Västeuropa ytterligare. Andra världskriget och åren därefter innebar med förintelsen och de väldiga folkfördrivningarna att områdena rensades på merparten av dess etniska och kulturella mångfald. Sedan blev de, under sovjetiskt tvång, uppslukade i ett grått östblock.
Revolutionsåret 1989 innebar en ny chans för ett politiskt, socialt och ekonomiskt förött Centraleuropa. Siktet har varit inställt på framtid och modernitet, och för några av länderna blev EU-medlemskapet 2004 det efterlängtade kvittot på en mödosam resa.
Men den nya friheten har också inneburit tillfälle att blicka bakåt, och även om för mycket grävande i det förflutna inte sällan visat sig destruktivt i den här delen av Europa är det nog inte något problem att historien om Habsburgtiden tecknas allt ljusare.
Alex Ljungvall

"The Curse of Oil"

2006-05-15T19:38:00.000+02:00

Venezuelas president Hugo Chávez

Hugo Chávez var härom dagen på besök i London och rev ned applådåskor från vänsterpubliken. Chávez är ett exempel på hur mycket större självförtroendet kan bli med olja och gas under fötterna.

Oljans förbannelse
Oljerikedomar är inte alltid en nations välsignelse. Bortser vi från några lyckligare undantag i Västvärlden är snarare risken att det svarta guldet blir en förbannelse, ett mäktigt hinder för ekonomisk utveckling och demokratisering.
Ekonomerna har ett tag nu intresserat sig för vådorna med stora naturtillgångar. Ett överflöd av olja och andra naturens gåvor ovan och under jord tränger undan andra näringar, förvränger växelkursen och minskar kunskapsinnehållet i ekonomin. De lättförtjänta inkomsterna används mindre omdömesgillt, landet blir sårbart för fluktuerande världsmarknadspriser, och i det långa loppet blir det relativt fattigare.
Det finns även andra oroande samband. En regim som får sina intäkter från naturtillgångar blir oberoende av folket. Medborgaren som inte behöver betala skatt kräver i sin tur heller inte så mycket i gengäld från regimen. Det uppstår inget folkligt tryck på att få delta i styret. Regeln tycks vara "ingen demokrati utan beskattning". (För övrigt en intressant omkastning på amerikanska revolutionens stridsrop "no taxation without representation".)
Utsikterna för demokratisering i oljeländer är således inte de ljusaste. Och här tar den amerikanske journalisten och författaren Thomas Friedman vid i en artikel in tidskriften Foreign Policy, där han funderar vidare kring oljans förbannelser.
Friedman observerar att världen är oroligare nu när oljepriset skjutit i höjden. År 1997, noterar Friedman, när priset på olja var 20 dollar fatet, ville Iran ha en dialog med omvärlden. 2006, när oljepriset står på 70 dollar, vill man förinta staten Israel.
Putins Ryssland är ett annat exempel på regim som pumpat upp självförtroendet med olja och gas. Under lågpristiden på 1990-talet var Ryssland inriktat på samarbete, men nu är hållningen konfrontativ med en återgång till gamla storryska fasoner.
Venezuelas president Hugo Chávez, som med fickorna fulla av oljepengar gör hätska utfall mot USA och ber Tony Blari att dra åt helvete, är ett annat illustrativt fall.
Värdet i att dra ned på oljeförbrukningen är alltså inte bara att oljan blivit hiskeligt dyr och att den elda på växthuseffekten. Även demokratin i oljeländerna skulle ges en bättre chans, och det verkar dessutom som – om man får tro Thomas Friedman – att världen skulle bli en allmänt fredligare plats.
Alex Ljungvall (VLT 11/5-06)

Den nakna sanningens chock

2006-04-21T19:09:00.001+02:00

Nytt ord i SAOL (Svenska akademins ordlista) är "nakenchock". Frekvent nyttjat på kvällspressens löpsedlar har ordet förstås gjort sig förtjänt av detta upphöjande. Men samtidigt som nakenchocken får sitt godkännande från högsta ort bevittnar vi lite paradoxalt dess utdöende, eftersom naket helt håller på att förlora förmågan att chockera.

Något som däremot verkar chockera mer och mer är sanningen. I onsdags bevistade jag ett stormöte som juridiska institutionen på universitet tillsammans med Juridiska föreningens studieutskott arrangerade. Mötet handlade om studiemiljön på Juridicum. Studenterna tyckte att det mesta var fel och för jävligt och försiktiga lärare jamsade med.

Men jag sa att det inte alls var så dåligt, och att studenterna var lata och att problemen var deras eget fel.

Så sa jag eftersom det faktiskt är så.

Dagen därpå, i torsdags, blev jag approcherad av en av institutionens professorer som sa till mig: "Du sa vad vi alla tänkte men inte kunde säga."

Det kändes bra att ha levererat en sanningschock, sagt det som inte kunde eller fick sägas högt, utan bara tänkas tyst. För sanningen har det verkligen inte lätt idag – diskriminerad är den: får ju inte visas upp, inte sägas, inte tecknas.

Statstelevisionen var till för oss alla

2006-04-10T21:50:00.000+02:00

Farbror Zeb med resten av familjen Macahan

Tv var bättre före parabolernas tid, då när invandrarna tittade på Språka på serbokroatiska, småbarnen på clownen Manne och de vuxna på Rapport med Bengt Öste. Den efterlängtade "mångfalden" har blivit en cancersvulst på samhällskroppen. Detta skrev jag om i Sundsvalls Tidning i juni 2003.

På de två kanalernas tid
Jag har ett idylliskt minne från när jag gick i lågstadiet i mitten av 80-talet då klassen kom tillbaka en januarimåndag efter några veckors jullov. Kvällen före hade det varit ett omfattande strömavbrott. Alla var upprörda, vi hade ju missat Solstollarna. (Och Sportspegeln inflikade jag, för att i nästa ögonblick stämplas som tönt av en fjollig tjej.)
Detta var på de två kanalernas tid. Vi i klassen tittade på samma program. En hel del av oss tittade på Rapport eller Aktuellt, det gjorde nämligen föräldrarna och det fanns ju inte så mycket annat att se på. Jag tillhör en av de sista kullarna som fick vara med om den tiden, och för det är jag tacksam. Det gav mig något att jämföra med, mina ungdomsår kom att fördela sig jämnt på båda sidor om brytpunkten.
För på nyårsafton 1987 började TV3 sända via satellit från London. Mina klasskamrater i de trista flerfamiljshusen kunde efter påslag på hyran också se kanaler som MTV och Eurosport. "Jättebra", utbrast en mamma i klassen, "nu kan de ju titta på tv när de är hemma sjuka". Jo, livet blev kanske lite roligare. Efter TV3 fick vi 1989 Nordic Channel (nuvarande Kanal 5), året efter kom TV4 och 1992 ZTV.
Jag ska inte påstå att vi inte ser på samma program i dag, för det gör vi. Tjejer i nian kan säkert diskutera senaste avsnittet av Kanal 5:s Big brother utan att särskilt många behöver känna sig utanför. Robinson har höga tittarsiffror, liksom de stora evenemangen. Men det är också vanligt i dag att vi inte har någon som helst aning om programmet som grannen, dottern eller klasskamraten tittade på i går.
Bra eller dåligt? Framförallt tråkigt. För jag tycker det är trevligt med samtal där många kan delta. När televisionen en gång i tiden gjorde sitt intåg i vardagsrummen höjdes ett varningens finger för att människorna skulle bli asociala när de bara satt i soffan och stirrade in i burken. Men det blev de inte, i stället fick de nya samtalsämnen att samlas kring. Och tv-programmen höll god kvalitet, inbillade man sig i alla fall – det fanns ju inget att jämföra med.
Minns ni förresten familjen Macahan? Första reprisomgången gick 1984. Två populära killar i klasserna ovan min hette Lukas och Sebastian. Luke och Zeb kallades de tills Macahan-febern gått över. Alla fattade.
I dag har vi, neutralt uttryckt, mångfald i tv-utbudet. Förutom de svenska kanalerna (de ovan nämnda plus bland annat TV8) får vi genom parabol och kabel tillgång till ett oräkneligt antal utländska kanaler. Det finns pärlor i denna mängd, just TV8 är en. Men - det känns förstås slitet och inte så lite Marita Ulvskog att säga det, men tyvärr är det mest av allt en mängd enfald som bjuds ut.
Reklamkanalerna måste ha tittare och därför blir de så förvillande lika varandra. Och i det stora hela väldigt dåliga. De sista åren har vi svämmats över av dokusåpor. Det var heller inte mycket bättre innan när såporna följde ett skrivet manus.
Aldrig har svenska ungdomar varit så kunniga i relationspsykologi som i dag. Det är vad de matas med i teven: kärlek, lögner, svek och otrohet och mycket annat. Det är inget positivt kunskapslyft. Mats Trondman vid Växjö universitet har myntat ett passande uttryck för något han menar många ungdomar fastnat i: självreflexivitetens ekorrhjul. Ältande över ens bekymmer och trassliga relationer skapar bara behov av ännu mer ältande. Trondman nämner timslånga telefonsamtal. Jag plussar på med såporna som generatorer. Jag har läst att Jean Baudrillard, en av alla de obegripliga franska teoretikerna, talar om en hyperverklighet: att människor blandar i hop fiktion och verklighet och försöker leva som de gör på teve. Det är väl svårt att hävda det där särdeles bestämt, men däremot vet jag att ungas bruk av antidepressiva medel har ökat kraftigt.
Ja, det var väl något slags förtryck när AB Radiotjänst hade ensamrätt på tv-sändningar i det här landet. Och det är väl frihet nu när vi fått nytta av fjärrkontrollen. Men jag vädjar ändå: välj bort skräpet.
Effekterna skulle bli påtagliga och positiva. Det skulle stärka den sociala sammanhållningen (folk tittar på samma program), bättra på folkhälsan (färre nedbrytande relationsdramer att efterapa) och vara allmänt sedelärande, särskilt på den uppväxande generationen (slipper se och inspireras av doku-svineriet).
Macahan går för övrigt i repris igen. På TV3. Ta därför inte min uppmaning alltför bokstavligt, åtminstone inte de närmsta fredagskvällarna. Följ i stället åter, eller för första gången om du missat det tidigare, hur familjen Macahan med rättrådighet, mod, omdöme, hårt arbete och personliga uppoffringar tar sig igenom ständigt nya svårigheter med hedern i behåll. Att se detta är karaktärsdanande, det lovar jag.

Åter till civilisationen: Transsylvanien

2006-04-08T22:40:00.000+02:00

Staden Hermannstadt/Sibiu sedd från ovan

Rumänien är väl inte paradiset på jorden. Men där finns förstås även ljuspunkter.

Habsburgsk odyssé III: I väntan på 2007
Taxiresan in i Rumänien kräver två chaufförer. En som kör och en annan som sköter snacket vid gränsen. En vakt räcker över en välkomstbroschyr med matnyttig information. Lita inte på polisen, läser jag. På den dammiga tågstationen i Suceava klänger tiggarna.
Det är tågstrejk och det enda tåg som går är ett till Bukarest om tjugo minuter. Vi rullar ofrivilligt ut ur Habsburgland men lyckas klara huvudstaden på tio minuter: rekordsnabbt biljettköp och ombord på ett nytt tåg.
Framme i Transsylvanien känns det, trots Draculamyten, mer civiliserat. Hit invandrade under medeltiden tyska bönder, köpmän, hantverkare och bergsmän som förde med sig det avancerade Västeuropa hit. Här spreds på 1500- och 1600-talen protestantismen, som motreformationen sedan aldrig rådde på.
Transsylvanien har också en särskild plats i den romantiska historieskrivningen som den ungerska kulturens vagga och centrum. I historieböckerna inordnas Transsylvanien under Centraleuropa. Rumänskt blev det först med Habsburgväldets sönderfall i och med första världskriget.
I lilla Hermannstadt, eller Sibiu på rumänska, grävs och borras det för fullt. Centrum är en enda stor byggarbetsplats, och folk är trötta på stöket, men vet också att allt måste vara i ordning till 2007 när Hermannstadt blir europeisk kulturhuvudstad. Framför katedralen är ett dussin studenter sysselsatta med att gräva upp stadens döda, nya ledningar måste dras fram.
I Hermannstadt finns, likt resten av landet, bara en spillra tyskar kvar, cirka 2 000. Få har motstått locktonerna från Väst, och den tyska minoriteten är sakteliga på väg att försvinna helt. Ändå är det det tyska Hermannstadt och inte det rumänska Sibiu som belönats med Kultureuropas uppmärksamhet.
Och lite typiskt är väl ändå det för de stackars rumänerna: när de för en gångs skull får ett prestigearrangemang till sig är det tack vare omvärldsintresset för det ickerumänska.
Och egentligen för litet och obetydligt för att vara kulturhuvudstad får Hermannstadt sända ett tack till Luxemburg, som för att stärka sina egna chanser gärna delade på värdskapet.
Stadsbilden är förstås vacker som i en saga, turisterna har redan hittat hit, och på Brukenthalmuseet finns en fin konstsamling att se. Men det som fascinerar mest med Hermannstadt är den livs levande Klaus Johannis.
Fysiklärare Johannis blev i borgmästarvalet 2000 väljarnas protest mot korruptionen och vanstyret. På 90-talet hade alla alternativ prövats, och till sist återstod bara att rösta fram en tysk till jobbet.
Och till skillnad från sina företrädare på posten har han Johannis inte gjort bort sig. Staden är på fötter ekonomiskt, och med några enkla grepp har han rensat upp i den snåriga byråkratin och förbättrat medborgarservicen.
Uppskattningen har heller inte uteblivit. 2004 blev han omvald med 90 procent av rösterna. I framtiden väntar troligen en ministerpost i regeringen, eller så får han bli ambassadör i Wien eller Berlin. Men just nu går Klaus Johannis och resten av Hermannstadtborna i väntans tider på 2007.

Visheten kommer österifrån

2006-04-05T17:37:00.000+02:00

Universitetsbiblioteket i Helsingfors.

Merete Mazzarella bor och är verksam som litteraturprofessor i Helsingfors. Författare är hon också, med en rad utgivna böcker bakom sig. Men hon bor även här i Uppsala.

Själv känner jag henne dock bäst genom DN, SvD och Hufvudstadsbladet där hon ibland skriver på kultursidorna. Det goda med Merete Mazzarella är att hon ofta skriver så klokt, något som blivit alltmer sällsynt i vårt lands tidningsspalter.

Som trogen läsare av studentkårens tidning Ergo har jag nu börjat förstå att klokskapen faktiskt kommer österifrån. Men det är inte den traditionella österländska visdomen som faller mig i smaken, utan den mer näraliggande finska.

Ergo, som i övrigt ägnar merparten av utrymmet åt sedvanlig svensk eländesjournalistik, har nämligen värvat en kolumnist vid namn Nina Brander. Och hon skriver i Merete Mazzarellas anda: jordnära och förnuftigt, lite konservativt kanske men inget fel i det.

Och hon kommer från Finland!

Sedan några år tillbaka har jag lärt mig uppskatta Finland alltmer. Sverige är postmodernt medan Finland är kvar i moderniteten, brukar jag förklara för folk. Finland har inte sålt ut generationers samlade förnuft och klokskap till allsköns flum och politisk korrekthet såsom här i Sverige.

Ett litet utdrag ur Branders kolumn om den svenska skolan från förra Ergonumret kan gott tjäna som illustration:

"Är kraven alltså för låga i Sverige? Måhända. Personligen tror jag att det största problemet är att den svenska fixeringen vid demokrati har gått för långt. I Sverige uppmanas man göra sin röst hörd, och att ifrågasätta auktoriteter. Detta är naturligtvis bra, men bara till en viss gräns. Sund skepsis kan lätt övergå i respektlös spydighet. Demokrati i klassrummet blir lätt anarki. Detta gäller även på universitetsnivå – ofta har jag irriterat mig på lärare som vill att vi studenter ska berätta hur vi vill ha det: ’Tycker ni att tentorna är för svåra? Passar det att ha seminarium den femte?’ Diskussionerna som följer på sådana frågor urartar ofta i rent tjafs och sedan blir ingenting gjort.
Jag tycker det borde vara självklart att lärarna ska bestämma, inte eleverna/studenterna. En fast hand är inte detsamma som kadaverdisciplin, oberoende av vad vissa politiker säger!"

Goda stunder med Dostojevskij

2006-04-05T09:59:00.000+02:00

I DN förra veckan var en artikel om litteraturstudenternas bristfälliga bokliga bildning och att de heller inte kan skriva svenska särskilt väl. Detta fick mig att tänka tillbaka på svensktimmarna i högstadiet.

Från mitten av sjuan, efter första terminens övningar i grammatik, blev dessa timmar en enda lång läsfest. Började med Homeros Iliaden och Odyssén, tog ett rejält hopp fram i tiden till Snorres isländska sagor och Tristan och Isolde, för att därefter läsa oss igenom århundradenas litterära storverk.

Så mycket till analys blev det väl inte. Men nödvändiga historiska bakgrundskunskaper dikterades från katedern av vår drivna lärare medan vi elever febrilt nedtecknade i våra anteckningsböcker, men lyckligtvis inga djuplodande genusperspektiv eller tal om rasistiska diskurser eller dylikt. Utan vi läste bara på – såväl på lektionerna som hemma för att hinna med – och vi sög i oss allt vad vi förmådde.

Villaflickorna i klassen var givetvis mer entusiastiska än höghuspojkarna, men det var ingen som knotade. Alla fick med sig åtminstone en elementär boklig bildning, som nog ägnas mer än en tacksamhetens tanke i dag.

Visst, det var svettigt och det blev åtskilliga sena nätter inför de svåra litteraturproven. Det var före betygsinflationens tid och det fanns bara en femma att kämpa om och till mitt förtret fick jag den inte. Ändå är det utan konkurrens mitt ljusaste skolminne: tre läsår av stenhårt plugg som gav något tillbaka.

Kafé VII: Med Tony Judt på Gotlands

2006-04-01T22:04:00.000+02:00

Gotlands nation konkurrerar med Värmlands om att vara nationen dit jag går helst. Gotlands är den enda nation som ligger öster om ån, och byggnaden är heller inte pampig som de andra nationshusen. Men nationen har ändå sina kvalitéer.

Ett plus för Gotlands är den trevliga källarpuben Bettys. Men dit går man kvällstid. På vardageftermiddagarna mellan tolv och tre håller man emellertid även med fika på övervåningen. Man kan komponera sin egen gigantiska macka för 25 kronor utan röra (med röra kostar det 30). Kaffe kostar 10, och kak- och tårtbitarna 15 kronor. Alltså lite dyrare än på Värmlands, men samtidigt ett större och lyxigare utbud.

Musik avhåller man sig numera från att spela (det var värre för några år sedan), men akustiken har sina brister så vill man sitta i lugn och ro ska man hålla sig ifrån den värsta rusningen under första öppettimmen.

Och den här veckan har jag faktiskt sökt mig dit medan jag övergivit Värmlands. Tre eftermiddagar med kaffe och morotskaka samt Tony Judts hyllade Postwar till läsning har varit riktigt angenäma stunder.

Störst av allt egenintresset?

2006-03-02T11:26:00.000+01:00

Maria Carlshamre vägrar lämna sin plats i EU-parlamentet trots att hon inför höstens riksdagsval kandiderar för Feministiskt initiativ. Hon hänvisar till att hon blev inkryssad och att hennes mandat därför är personligt.

Detta är ju rent blaj. Det var inte Carlshamrepartiet som kom in i EU-parlamentet, utan folkpartiet. Det var bara en bråkdel av folkpartisterna som vill ha in just Carlshamre i parlamentet, 7,04 procent för att vara exakt. Antalet som kryssande Carlshamre var 17 451. Dessa röster gav inte något mandat för ett ”Carlshamreparti” i EU-parlamentet, de 17 451 rösterna motsvarar ju ett valresultat på endast cirka 0,7 procent.

Det är inte första gången partiavhoppare stannar på sin plats i parlamentet. Tvärtom har det ju snarast blivit det normala. Självklart handlar det för avhopparna om deras personliga vinning – det är självfallet trevligt att sitta i riksdagen eller EU-parlamentet, och lönen är ju inte fy den heller. Men detta medger de aldrig, utan i stället krystar de fram skenheliga ursäkter som att väljarna vill att de ska sitta kvar och så vidare.

Jag kan se ett par situationer där det kan vara motiverat för partiavhoppare att sitta kvar, just med hänvisning till väljarna:

1) När partiet sedan valet ändrat uppfattning i centrala frågor och partiavhopparen representerar de tidigare uppfattningarna som väljarna stödde i valet.

2) När avhopparen i valet fått så många personkryss att det blir aktuellt att tala om ett personligt mandat. Exempelvis skulle parlamentariker som Nils Lundgren och Jonas Sjöstedt, som både fick ett massivt personligt stöd, kunna hänvisa till ett sådant mandat.

I Carlshamres fall blir som synes inget av undantagen aktuellt. Därför är det enda rätta och rimliga att hon avgår.

OS-special II: Patriotiska journalister

2006-02-18T19:26:00.000+01:00

Damernas kombination som avgjordes i dag underströk det vi egentligen redan visste men få verkar vilja acceptera: att Anja Persson inte bara är ett utan två nummer mindre än Janica Kostelic. Kostelic är verkligen helt suverän, och det är dags att sportjournalisterna erkänner det. På dem tycks det allt som oftast som om Anja vore den stora stjärnan i alpina cirkusen.

Sportjournalistiken har emellertid inte utmärkt sig för att vara objektiv och självkritisk. I stället agerar journalisterna som supportrar till de svenska idrottarna.

Det kanske å andra sidan inte gör så mycket, för även om man sitter mer nervös framför ett slalomåk eller en skidstafett än när det är till exempel valvaka på tv, är det ändå bara medaljer och inget allvarligare som står på spel. Och då kanske trots allt journalisterna ska få låtas vara lekledare.

Tidskriftskommentar: Fokus och Neo

2006-02-18T19:04:00.000+01:00

Det svenska veckomagasinet Fokus har tagit sig. Eller så har jag anpassat mig. I vilket fall tyckte jag i början att Fokus saknade udd, att redaktörerna var för försiktiga och att redaktionen skulle må gott av att begåvas med en galning eller två som kunde göra magasinet lite djärvare.

Men nu två och en halv månad efter starten har Fokus blivit en trevlig veckorutin som ligger i brevinkastet fredag lunchtid och oftast är genomläst efter sedvanliga lördagsfikat på Värmlands.

Fokus fördel är formatet (lagom tunn så man hinner läsa allt) och att texterna är läsarvänliga – i Fokus läser jag den sorten artiklar (vetenskap, kultur och ekonomi) som jag i dagstidningarna oftast hoppar över.

Följer man med väl i det dagliga nyhetsflödet bjuder dock Fokus sällan på några överraskningar, vilket förstås är en svaghet. Men å andra sidan blir Fokus en bra repetition av det som varit, "det var den veckan det" kan man säga när man läst färdigt sin Fokus.

Jag var förresten på Fokus releasefest i början av december förra året. Det var väldigt mycket lattesörpel på Södermalm över folket där.

Ett magasin som inte hängivit sig åt latte på Söder är Neo. För Neofolket gäller i stället krämig cappuccino kring Stureplan. Den attityden går igen i första numret som kom i januari – Neo är liberal, urban, framstegsvänlig och optimistisk.

Faktiskt lite för mycket för att vara i min smak, och jag tror att redaktionen inte riktigt förmått sära på sina egna lysande framtidsutsikter och världens inte fullt lika lysande. Men så dricker jag ju också kaffet svart.

Hur som helst är Neo ett trevligt magasin, och i första utgåvan finns en intelligent artikel om njutning av den kloka Merete Mazzarella.

OS-special I: Usch för jaktstart!

2006-02-12T17:11:00.000+01:00

Vinter-OS i italienska Turin med omgivningar har börjat och eftersom jag är en person mycket mån om att följa med i min tid kommer jag under de närmast veckorna att regelbundet kommentera spelen.

...............

Jaktstart i skidloppen var ett dumt påfund. Ja, det till och med förstörde mitt intresse för skidåkning i tv-rutan.

Det har nog aldrig funnits bättre tv-underhållning än när man hemma i soffan, fåtöljen, sängen eller dylikt sitter och väntar, väntar och väntar på att den svenske skidlöparen ska dyka upp bakom krönet strax före tidpasseringen och fångas in av tv-kamerorna samtidigt som klockan tickar enerverande snabbt i bildrutan. Vilken placering så här långt in i loppet? Har han tagit in något på den som leder, eller tappat ytterligare?

Man vet ingenting förrän just det där ögonblicket när skidlöparen dyker upp i bild – ibland ensam i spåret, ibland i rygg på någon annan åkare, ibland med ett följe bakom sig som hakat på.

Jämför dessa magiska moment – ja det mest magiska är förstås tidpasseringen någon eller några kilometer före mål och sedan när skidlöparen kommer in på upploppet och alla biter på naglarna undrandes om han skall hinna korsa mållinjen innan tiden går ut – med dagens skidlopp i Olympiska spelen: alla startar samtidigt, åker i klunga i 29 kilometer, och i slutet är det bästa glidet i utförslöpen och bästa spurtstyrkan som fäller avgörandet.

Och det värsta av allt är att denna tävlingsform infördes för publikens skull! Idén var att göra skidtävlingarna poppigare. Snacka om att ta fel. Men än värre: trots att otyget fått hålla på i ett decennium nu så har inga ansvariga ännu förstått det hela är gravt feltänkt. Det måste bero på att tv-tittarna inte rutit ifrån tillräckligt.

Men så lär ju också tv-tittande passivisera människor.

Kafé VI: Café Orient

2006-02-08T16:27:00.000+01:00

Apropå Orienten. I Prag finns ett kafé inrett i kubiststil som heter just Grand Café Orient. Nyöppnat sedan i somras efter att ha legat i dvala många år. Alldeles mitt i Gamla stan hittar man det på adressen Dum U Cerne Matky Bozi Ovocny trh 19. Öppet till kl 10 alla kvällar iveckan. Förstås flott som tusan, dessutom en balkong att sitta på om det finns plats.

Läs mer om detta kubistkafé i Nils-Johan Tjärnlunds artikel i Sundsvalls Tidning, där du också kan se ett foto av kafét utifrån gatan (så hittar du dit lättare).

Orienten, Kaffet och Occidenten

2006-02-08T15:44:00.000+01:00

Det är mycket i medierna om Orienten och Occidenten dessa dagar. Helt visst är den muslimska världen ett bekymmer för oss i Väst. Önskar dock i allt detta påpeka att Orienten faktiskt bidragit med något riktigt gott. Det var nämligen med turken som kaffet kom till vår civilisation - i och med belägringen av Wien 1683 (turkarnas sista stora framstöt mot det kristna Europa).

Och så några boktips för den vetgirige:

Orientalism av Edward Said. Klassiker som gjorde alla européer intresserade av Orienten till rasister.

Occidentalism av Ian Buruma och Avishai Margalit. Kan vi så kan dom. Bok om orientalernas syn på Väst (Occidenten). Även om europeisk occidentalism, särskilt tyskar och ryssar har haft svårt för det dekadenta västerlandet.

Terror and Liberalism av Paul Berman. Tangerar Burumas bok, men här får vi även en plädering för att västvärldens arméer ska störta alla onda regimer världen över.

Tro, terror och tolerans av Ingmar Karlsson. Ingmar K är lite lurig. Visserligen bildad och så, men försöker upphöja sin förmenta visdom till allmän sanning.

The Clash of Civilizations av Samuel P Huntington. Denna bok har gjort författaren världsberömd (och utskälld av etablissemanget). Analysen och beskrivningarna på den mera konkreta nivån övertygar inte alltid. Men jag tror Huntington träffar rätt när han trycker på civilsationernas och de kulturella skillnadernas betydelse för händelserna i världen. Huntingtons bok Who are we? är förresten intressant, läs den!

The Crisis of Islam samt What Went Wrong? av Bernard Lewis. Lewis är en av världens mest ansedda islamkännare. Inte lika politiskt korrekt som den svenska uppsättningen islamologer som ju är ett stort skämt. Obs! Av de två böckerna räcker det att läsa What went wrong.

Café Habsburg ett minne från svunnen epok

2006-02-04T21:30:00.000+01:00

I tornhuset inrymdes förr Café Habsburg.
Foto: NILS-JOHAN TJÄRNLUND

Det är med Café Habsburg som med det mesta annat i Czernowitz: ytan – byggnaderna – har bestått, men innehållet – människorna, kulturen – är utbytt. Nåja, några fåtal från det gamla Czernowitz – "Jerusalem am Prut" – lever och kan vittna än i dag.

Habsburgsk odyssé II: Siste tysken i Czernowitz
Av namnen på Tjernvitsis gator är det bara Schiller och Goethe som stått emot tiden. Uppenbarligen alltför gigantiska för att genom åren ha bytts ut mot något mer passande.
Annars kretsar här mycket runt vad som en gång var och som nu är förlorat. Skalet återstår förvisso: man befinner sig i en unik 1800-talsmiljö, och trots maktens alla växlingar här har man alltid haft vett att sätta värde på den. Men resten måste man fråga om.
Professor Rychlo tar sig tid: Habsburgskt från 1775 blomstrade Czernowitz kulturellt från 1800-talets andra hälft. Här lästes, tänktes, skrevs och sjöngs – på tyska. För all denna intellektuella energi stod i första hand staden månghövdade och emanciperade judenhet. I mycket bar det förstås provinsens prägel, beläget som det var i avkroken Bukovina.
Som en historiens ironi var det först med att Czernowitz blev rumänskt, Cernauti, och med en hård rumäniseringspolitik för att tränga bort tyskan, som Czernowitz tog klivet ut ur provinsen och in i den europeiska kulturens finrum. En mängd ung diktartalang lät höra om sig, och enligt professor Rychlo är Czernowitz för den tyskspråkiga lyriken vad Prag anses vara för prosan.
Czernowitz siste tysk, Johann Schlamp, tar emot med kaffe och kartongchoklad. Hälsan är god trots ett långt 91-årigt liv. Född och uppvuxen här har han varit undersåte i Habsburgväldet, konungariket Rumänien samt i Sovjetdiktaturen, men nu medborgare i Ukraina. Han minns med välbehag den gamla tiden när man nere på gatan kunde höra sex-sju olika språk strömma ut genom de öppna fönstren – i toleranta Czernowitz levde utan större bekymmer judar, tyskar, ukrainare, rumäner, polacker, armenier med flera sida vid sida.
Johann Schlamp blev snickare, men att bilda sig i litteraturen, konsten och musiken var lika givet för en enkel hantverkare som för stadens eliter. Sjungit har han gjort hela livet och entusiastiskt sätter han på en skiva med Josef Schmidt, tenoren från Czernowitz, för kort (154 cm) för att stå på scenen, men med en av mellankrigstidens mest hyllade röster.
Josef Schmidts liv slutade på flyende fot undan nazisterna tills hjärtat inte orkade mer, och flykt, deportationer och förintelsen gjorde slut även på Czernowitz. När Johann Schlamp efter ett par decennier i Gulag kom åter till hemstaden fanns knappt en bekant människa kvar.
Berättelsen om Czernowitz blir lätt som en saga med olyckligt slut, ett sjunket Atlantis att beundra men framför allt sörja. Rumänerna inledde repressionen, till exempel byggdes stadens torg – symbolen för det fria stadslivet – bort, från tretton till fem, ner till tre under sovjettiden, katastrofen kom med andra världskriget, och efter följde en halvsekellång kommunistisk ökenvandring.
Men dagens Tjernvitsi är ingen dålig plats att bo på. "Här behöver man inte oroa sig för nationalism och antisemitism, se bara hur illa det är i Ivano-Frankisk inte långt bort, men häri Czernowitz är människorna toleranta", intygar världens sannolikt sista jiddischförfattare Josef Burg, född 1912 i en shtetl vid Karpaternas fot väster om staden.
Josef Burg är likt Johann Schlamp ett stycke historia i sig. Men snart finns ingen av dem mer, och av Czernowitz blir det bara myten som lever vidare.

"Wo die Cafékultur endet, endet auch Europa"

2006-02-01T08:19:00.000+01:00

Wienerkafét i Lemberg.
Foto: NILS-JOHAN TJÄRNLUND

I somras gav jag mig tillsammans med Nils-Johan Tjärnlund ut på en odyssé i det gamla Habsburgrikets utkanter. Intrycken från resan resulterade i en artikelserie i VLT. Här följer den första artikeln.

Habsburgsk odyssé: I Halb-Asien
Vid polskukrainska gränsen på tåget från Krakow mumlar jag efter ett ögonblicks tvekan Lwów på passkontrollantens fråga om vart jag ska. Någon timme senare på andra sidan svarar jag Lviv, fastän jag i själva verket önskar komma till Lemberg.
Staden kom nämligen efter Polens första delning 1772 under Habsburgdynastin, med väldets fall blev den återigen polsk, sedan sovjetisk och från 1991 ukrainsk, och som civilisationsturist åker jag dit för att låta mig förundras. Och jag är inte ensam på spåret, från Österrike kommer nostalgiturister som lite stolta över sina förfäder ser hur fin en stad så långt i öst kan vara.
Lemberg/Lwów/Lvov/Lviv är en gammal kosmopolitisk metropol i ordets rätta bemärkelse och stadsbilden är full av storslagenhet från århundradena tillbaka till medeltiden. Men med Habsburg kom den moderna infrastrukturen – civilisationen: tidningar, järnväg åt väst, stadsspårvagn och elektrifiering, samt förstås arkitekturen: på wienerarkitekterna Fellner och Helmers skapelse Hotel George bor man flott, och i andra änden av Prospekt Svobody ligger operan, också den Fellner och Helmer – ett av arkitektparets 48 teater- och operahus runtom i Europa. Om än ekonomisk och politisk periferi, så var i vart fall Lemberg kulturellt ett centrum.
"Där kafékulturen slutar, slutar också Europa" säger Dr Rasevitj, historiker och politisk analytiker, över en espresso på wienerkaféts uteservering, och syftar på att i Lemberg gick man – och går man! – på kafé.
Men likväl ett gränsland mot barbariet i öst, "Halb-Asien" för att tala med författaren Karl-Emil Franzos (1848-1904). Inte riktigt Europa ändå, alltså.
EU ligger inte långt bort, och i Lviv blickar invånarna hellre mot väst än öst, och hade inte Habsburg fallit eller Polen kastats västerut hade man redan varit EU och varit medborgare i Lemberg eller Lwów.
Men sovjettiden kan inte raderas bort ur historien, statsbildningen delar ukrainarna i väst med ryssarna i öst, och Lvivborna talar och tänker på kyrilliska. Alltså öst i alla fall.
Till förra hösten rådde politiskt elände, vanstyret i "ryska" Kiev ledde fram till orangea revolutionen och i Lviv var det givet att hålla på Viktor Jusjtjenko.
"Det var som om jag skulle ut i krig, mina föräldrar gav mig bröd och korv och vinkade farväl när jag for iväg med tåget till Kiev", berättar studenten Nadja, som imponerar med sin ambition, utmärkta tyska och optimism inför framtiden. "Luften känns lättare att andas nu", sammanfattar hon situationen.
Andreas Wenninger, föreståndare på universitetets Österreichisch-Ukrainisches Kooperationsbüro, där Nadja assisterar ibland, gläds såklart över "die Wende" men är med sitt österrikiska utifrånperspektiv mer dämpad: "Människorna är trots allt desamma som förut."
Lviv är centrum för ukrainsk nationalism och för dekanen på institutionen för främmande språk är saken klar: "Land skall med nationell kultur byggas!"
"Utopiker! Saknar kontakt med verkligheten, sådana är de", utbrister Dr Rasevitj. "Att Ukraina är en binationell stat är ett faktum, här hör både ukrainare och ryssar hemma", slår han bestämt fast. Men att bygga demokrati i ett land med olika nationella identiteter kan vara svårt, och vi diskuterar vidare om det inte vore enklare om Ukraina blev en federal stat – och det kan förstås vara så, men lär inte bli av, spår Rasevitj.
Något som stör mig i Lviv är just nationalismen. Inte den nationalism som historiskt spelat en positiv roll i statsbyggande och demokratisering, och som jag inte vill missunna ukrainarna, utan den primitivare formen, som när arkitekten Marianna entusiastiskt börjar berätta om den ukrainska SS-divisionen som mördade sig fram under andra världskriget: "De kämpade för Ukraina!" Eller som när Dr Rasevitj vill tona ned morden första juliveckan 1941 på 38 polska professorer: "Det var tyskarna som kom med det där, inte vi."
Trots skönhetsfläckarna lämnar jag staden med gott hopp. För Lvivborna ser själva sina bästa år framför sig, nu när de är självständiga, fria och EU äntligen börjat visa intresse, och då brukar det faktiskt sluta bra.

Kramas med Hamas

2006-01-30T13:35:00.000+01:00

Efter Hamas seger i palestinska parlamentsvalet diskuteras som bäst hur västländerna ska förhålla sig till en Hamasledd regering. Uttalandena hittills har varit att stöd och samarbete med den palestinska myndigheten kan fortsätta endast om Hamas tar avstånd från våld samt erkänner Israels rätt att existera.

Jag tror att det är att sätta ribban för högt. Det centrala är inte vad Hamas säger, utan vad de gör. När radikala grupper kommer till makten finns chansen att de modereras när de plötsligt ställs inför praktiska problem och måste agera realpolitiskt. Med det sagt inte säkert att Hamas kommer att gå den vägen. Men otvivelaktigt finns nu möjlighet för en sådan utveckling.

Bortse därför från Hamas retorik för ett tag, det vore inte bra om västländerna hakade upp sig på symbolhandlingar. Observera i stället noga vad Hamas uträttar i praktisk handling, och erbjud redan nu stöd och hjälp för att knuffa det nya palestinska styret i rätt riktning.

Det behöver inte vara fel att kramas med Djävulen om det gör honom godare. Visst kan det vara obehagligt, men i Palestinakonflikten står det betydligt större saker på spel.

Kafé V: Klassiska Louvre blir räddningen

2006-01-29T19:07:00.000+01:00

Foto: NILS-JOHAN TJÄRNLUND

I Prag är det ont om frukostöppna kaféer. Har man inte inkvarterat sig själv på hotell med egen frukostmatsal kan det därför vara förenat med viss ansträngning att få en anständig frukost.

Räddningen blir klassiska Cafe Louvre på Narodni Trida 20 i centrala stan, som erbjuder förstklassiga frukostar från klockan 8 på vardagsmorgnarna och klockan 9 under helgerna. Här finns olika alternativ: fransk frukost, engelsk, amerikansk etc. Beställning och servering vid bordet.

Cafe Louvre har sedan 1902 sett åtskilliga kända gäster, bland dem Franz Kafka som ofta kom hit. Lokalen är såklart mycket tjusig och det finns faktiskt en sal för rökfritt. Tidningar tillhandahålls, såväl tjeckiska som internationella. Och gästerna är inte enbart turister, även pragborna själva gillar att söka sig till Louvren. Så mycket bättre blir inte Centraleuropa än här!

Det är med lokala mått dyrt, men Prag är än så länge för oss svenskar en någorlunda billig stad. Därför går det att med gott samvete njuta på Cafe Louvre med en utdragen frukost innan dagens aktiviteter pockar på uppmärksamheten.

När jag var där? I juni 2005.

Kafé IV: Trendigt i Prag

2006-01-22T21:44:00.000+01:00

På behörigt avstånd från turiststråken och de tjusiga kaféerna i Prags gamla stad finner man på adressen Krymská 12 bokkafét Shakespeare and Sons. Lite åkande med trammen eller några kilometers promenad genom Prag och så är man där.

Mot gatan vetter kafédelen och innanför finns en mycket välsorterad engelsk bokhandel men med böcker även på tyska och tjeckiska. Vid tiotiden på junikvällen är det en lugn och hemtrevlig – eller snarare cool – atmosfär på kafét, men inte så många gäster. Säkert är det mera välbesökt på andra tider, och jag gissar att hit söker sig yngre människor med intellektuella ambitioner.

Här dricks givetvis kaffet inte bara svart. Bakverk och kakor finns och de ser goda ut. Men förstås också öl och vin med mera, det är ju öppet till midnatt, och jag tar en öl och beställer varma mackor. Både prisvärt och gott efter att ha gått på stan hela dagen.

Sitter några timmar med internationella tidningar och magasin, och det är skönt att de andra gästerna inte är så många eftersom det blir både rofyllt och inte så mycket tobaksrök i lokalen. Men det är säkert trevligt också med mera folk och nog en lämplig plats att knyta kontakter på. Till Shakespeare and Sons kommer jag bestämt att återvända när bara tillfället ges.

Kafé III: Med Östen Undén på Värmlands

2006-01-19T21:53:00.000+01:00

Värmlands nation är min favorit bland studentnationerna här i Uppsala. Kanske har det med första intrycket att göra, jag började besöka Värmlands under våren 2003 när nationens lunch- och kaféverksamhet upplevde en storhetstid med långa köer till den digra salladsbuffén och med gigantiska bitar morotstårta och kladdkaka för bara tian till åttakronorskaffet. Sedan dess har det gått i vågor, men aldrig varit så bra som då.

Alltjämt är jag dock en trogen besökare. Lokalen bidrar förstås härtill, sal med högt i tak och porträtt av nationens gamla ämbetsmän på väggarna, bland dem juridikprofessorn och sedermera utrikesministern Östen Undén. I ett mindre rum intill hänger dessutom den än mer celebra Erik Gustaf Geijer.

Lunchen har på sistone fått ett uppsving, med varmrätt med grönsallad och nybakt bröd till för 40 kronor. Då ingår dessutom kaffe. Annars är det om vardagarna inte mycket bevänt med kaffetillbehören, inte så mycket mer än några trista småkakor etc.

Men söker man sig hit på det traditionella lördagsfikat ser det annorlunda ut. Då möts man av berg av färdiggjorda mackor, liksom olika slags smörgåstårtor samt en mängd bakverk. Helt fantastiskt!

I Uppsala finns många utbytesstudenter och dessa utbytesstudenter uppskattar i hög grad nationsfiken. Men trots engelskan, franskan, tyskan som talas vid borden runtomkring kan det ibland kännas mer provinsiellt än internationellt. Kanske det beror på att studenterna ändå är en tämligen homogen grupp som här i Uppsala gör ungefär samma erfarenheter allesammans.

På Värmlands stannar jag gärna några timmar och ägnar mig åt studierna eller läser någon mer frivilligt vald bok. En förutsättning är att musiken inte stör, vilket den emellanåt gör. Ibland har jag gått och bett om bättring, ibland inte mäktat med. Men så här långt in på vårterminen verkar det lovande, i förrgår tisdag var det tyst i högtalarna och när jag satt tre timmar i eftermiddags spelades faktiskt helt godkänd musik.

Människorättskämpe eller ond världspolis?

2006-01-17T21:17:00.000+01:00

I de inledande avsnitten av tv-serien Commander in Chief har president Mackenzie Allen (Geena Davis) 1) efter hot om militär insats fått en kvinna, som dömts för äktenskapsbrott till döden genom stening, frisläppt ur nigerianskt fängelse, 2) manat folket i en bananrepublik till statskupp mot diktatorn under hot om att annars förstöra landet kokaodlingar, 3) på en presskonferens under ett statsbesök grälat öppet med Rysslands president om mänskliga fri- och rättigheter.

Det är lätt att inse realpolitiska vådor i det här slaget av politik, men rent moraliskt kan man ju inte annat än gilla det starkt. Eller?

Vänstern, som ser sig självt som den moraliskt mest högtstående kraften i vårt samhälle, kan nämligen tänkas vara av annan uppfattning.

Ty vänstern 1) gillar förvisso demokrati och mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors jämställdhet, men för vänstern 2) är folkrätten något gott sig och brott mot folkrätten något i sig ont, 3) är små och fattiga stater per definition goda – just därför att de är små och fattiga, samt 4) är USA en imperialistisk världspolis vars makt måste begränsas.

President Allens gräl med den ryske presidenten går nog hem hos vänstern, Ryssland är ju inte litet och fattigt, dessutom är det elakt mot sådana små och fattiga folk vänstern gillar bättre – som tjetjener etc. Men kvinnan i det nigerianska fängelset och statskuppen i bananrepubliken – där ser garanterat stora delar av våra "moraliska" vänster med ogillande på hela historien som ett uttryck för amerikansk allmakt och arrogans. För det är ju brott mot folkrätten och det är att ge sig på ett litet och fattigt land, och dessutom gör ju inte amerikaner något för att vara goda, utan det ligger alltid någon lurig baktanke bakom alla förment goda handlingar USA företar sig.

Slutsatsen är att det är motsägelsefullt att vara vänster eftersom man ofta hamnar i en position där man motarbetar det man i grunden tycker bra om. Men jag tror å andra sidan att de själva inte alltid förmår uppfatta den konflikten. Och det är nog tur det för vänstern, plågande samvetskval slipper man ju.

Sven-Erik äkta arbetare i "arbetarregeringen"

2006-01-16T19:25:00.000+01:00

Dagens radiosändningar har varit fyllda av rapportering om den "politiska klassen". Den politiska eliten fortsätter växa i antal, med fler politiska tjänstemannajobb inte bara i regeringskansliet utan också i kommuner och landsting och i riksdagen. En egen arbetsmarknad har skapats. Lite överraskande rapporteras också att 40 procent av de politiskt tillsatta tjänstemännen i regeringskansliet inte har gått den traditionella vägen genom ungdoms- eller studentförbunden. Den allmänna föreställningen var att nästa alla hade gått den vägen. En förklaring, säger statsvetarna är att de minskade medlemsantalen inom partierna gjort att rekryteringsbasen minskat och att man därför behövt söka annanstans efter folk.

I allt fall håller ministrarna Sven-Erik Österberg, skogshuggare, och Hans Karlsson, målare, på att bli alltmer unika i regeringen och regeringskansliet då de är de enda riktiga arbetarna. Resten är akademiker, varav ett stort antal säkert förläst sig på knäppa teorier etc.

Jag har de senaste åren skrivit ett antal artiklar om hur den politiska klassen både växer och ordnar det väl för sig själva och för varandra. Den här artikeln som jag hade i VLT i somras adresserar delvis det som rapporterats på radion i dag, men även lite andra saker.

Ungdomspolitiker ser karriärvägar
Politiken har professionaliserats, blivit ett yrke i stället för uppdrag, en karriärväg bland andra att gå. Yrkespolitiken i dess snäva definition, avlönade/arvoderade folkvalda, är alltjämt begränsad men omges av ett ökande antal partianställda och politiskt tillsatta tjänstemän i stat och kommuner, samt den växande gruppen med uppgift att sköta statens opinionsbildning.
Rör vi oss lite längre från yrkespolitikens kärntrupp finner vi för socialdemokraternas del resten av Rörelsen: fackförbunden, ABF, hyresgästerna med flera, medan borgerligheten har lobby- och pr-firmor, tankesmedjor, ledarsidor och i någon mån Svenskt näringsliv. Sammantaget blir det ett ganska så omfattande komplex som man kan hämta sin försörjning ur.
Politik bedrivs under speciella förutsättningar och följer sin egen logik. Till exempel bär i regel någon annan kostnaderna (staten–skattebetalarna, organisationen–medlemmarna). Uppgiften inom politiken är att vara partisk, att stå för något i motsats till något annat, samt att övertyga makthavare, väljare, organisationer eller medlemmar. Politiken kan ställas mot privat företagande (där man själv bär den ekonomiska risken) och förvaltning (där opartiskheten är idealet).
Politiken blir lätt en livslång försörjningskälla. Jag känner många som från 20-årsåldern rört sig obehindrat inom det politiska komplexet, hoppat från tuva till tuva och klättrat successivt på karriärstegen. Dessa besitter så kallad "politisk kompetens" och är inte sällan irriterande mycket präglade av den politiska logik de verkar inom.
Jag är övertygad om att demokratin tagit skada av att politiken professionaliserats, det har uppstått en klyfta mellan politikerproffsen och medborgarna. Ett modest förslag som skulle göra det i vart fall något litet bättre vore att hålla ungdomarna borta från politiken så de hinner skaffa sig andra erfarenheter innan de ger sig i kast med våra gemensamma angelägenheter och skattekronor. Hur en sådan karantän skulle se ut vet jag förstås inte, yrkesförbud är ju inte rimligt och höjd valbarhetsålder knappast troligt. Kanske det kan gå på frivillig väg om bara fler skriver under på problemet?

President Bengt - i alla fall om jag fick välja

2006-01-15T17:50:00.000+01:00

I dag är det presidentval i Finland och Chile. Nu på eftermiddagen har jag sett några avsnitt av tv-serien Commander in Chief med Geena Davis som amerikansk president. Det är mycket kvinnliga presidenter i farten alltså, i Finland lär ju Tarja Halonen bli omvald och i Chile ligger Michelle Bachelet bäst till.

Finge jag välja president här i Sverige skulle det dock inte bli någon kvinna. Inte av princip förstås, utan för att jag inte kommer på någon lämplig. Det får således bli en herre så länge. Tre tänkbara sådana är i turordning:

1. Bengt Göransson. Den förre socialdemokratiske utbildnings- och kulturministern är en sympatisk intellektuell, en folkbildare av gammalt klassiskt slag och en utmärkt talare. Han skulle säkert bli en bra president.

2. Nils Lundgren. Junilistans omtyckte ordförande är en bildad karl, filosofie doktor i nationalekonomi och med ett stort intresse för historia. Dessutom maratonlöpare och vasaloppsåkare. Lundgren vill komma hem från EU-parlamentet i Bryssel/Strasbourg för att sitta med och bestämma i riksdagen. Det blir nog ett alltför svårt företag. Som tröstpris kan han få bli president.

3. Johan Hirschfeldt. Hovrättspresident Hirschfeldt blev ju något av en folkhjälte när han presenterade tsunamikommissionens rapport som kritiserade regeringen så hårt. Hirschfeldt figurerar i alla tänkbara sammanhang då han i många år varit regeringens favoritutredare (vi får dock se hur det blir med utredningsuppdragen framöver). Fick Hirschfeldt bli president vore det en tröst för familjen, ty systern Lena (Lena Marcusson, professor i offentlig rätt) fick ju inte bli universitetsrektor i Uppsala.

Bubblare får bli Stig Strömholm, den förre rektorn här i stan. Bor i fina Kåbo, men har i sin ungdom med egna ögon upplevt slummen i Dragarbrunn. Lär också ha sagt: Det finns bara en Stig Strömholm. Så sant så.

Utgångspunkten för min lista på lämpliga namn har varit att inte nämnvärt med makt skulle följa med presidentämbetet. Ungefär som i Tyskland föreställer jag mig det.

Kafé II: Här bör man inte sitta länge...

2006-01-13T19:58:00.000+01:00

Carolinafiket ligger som ni förstår på Carolina Rediviva, alltså det stora biblioteket här i Uppsala. (Det har säkert hänt en eller annan gång att den färske Uppsalastudenten trott att Carolina är en synnerligen populär flicka i stan.)

På Carolinafiket sitter man inga längre stunder, eller man bör i vart fall inte, eftersom på Carolina befinner man sig i första hand för att studera. Men det är förstås lätt att bli kvar, och då inte bara av pur lättja utan även av fikets kvalitéer i sig. Det är nämligen ett mycket trevligt kafé, med vacker inredning, trevlig personal och ibland spelas dessutom behaglig klassisk musik.

Kaffet kostar bara tiokronan, och även tillbehören såsom kakor och punschrullar är i prisläge undre. Dock ingår inte påtår, vilket emellertid ej utgör någon större olägenhet med tanke på kaféets funktion i första hand som ett rum för kortare återhämtningspauser i de intensiva studierna.

Så står inte fiket heller med tidningar eller magasin i större mängd, och de som finns är snarast av slaget Gods och gårdar och dylikt. Här dricker man således bara sitt kaffe i lagom takt innan det är dags att återvända in i läsesalarna.

Fördelarna till trots är Carolinafiket sällan välbesatt. Studenter dominerar självfallet, och bäst representerade torde folket från den borgerliga studentföreningen Heimdal vara. Det händer inte ofta att inte någon därifrån finns på plats, och åt dessa gäster passar säkert utbudet av magasin alldeles utmärkt. Man får hoppas att de inte försakar studierna alltför mycket, även om det på Carolina ej är fy skam att tituleras överliggare!

Senast jag var där var i eftermiddags.

Kafé I: I traditionsrik Helsingforsmiljö

2006-01-11T21:13:00.000+01:00

På en kaféblogg som denna är det är hög tid att skriva några rader om kaféer jag besökt. Valet av första kafé att skriva om var tämligen enkelt: vi beger oss till andra sidan Östersjön och huvudstaden i vårt närmaste grannland.

Ekbergs kafé i Helsingfors är en klassiker, belägen på Bulevarden 9 en bit bort från den värsta stadsrusningen. I denna propra lokal kan man tillbringa timmar vid något av de gamla marmorborden i sällskap av en tidning eller bok. Hufvudstadsbladet finns liksom amerikanska Newsweek, och är dessa upptagna kan man ju testa finskkunskaperna med Helsingin Sanomat.

Det är bordsservering som expedieras oftast både snabbt och elegant. Bakverken är nätta och delikata, och det ingår påtår i kaffet. Men bäst på Ekbergs är att man kan tjuvlyssna till skönklingande finlandssvenska. Här är nämligen den finlandssvenska societeten väl representerad, i allt fall tillräckligt för att göra mig salig.

Prisläget är i det övre, men alls inte oanständigt, och sopplunchen med efterrätt och kaffe kostar sju euro – riktigt prisvärt!

Senaste besöket på Kafé Ekbergs skedde julen 2004.

Bok II: Och folk fortsatte göra historia...

2006-01-07T18:33:00.000+01:00

Här är ett till tips på bok att läsa. Jag recenserade den nyligen i VLT. Här är en lite längre version med mer roliga citat ur boken.

Roligt och tankeväckande om 1900-talet

Europeana – en kortfattad historia om nittonhundratalet
Patrik Ourednik
Natur och Kultur 2005

I boken, eller krönikan snarare, Europeana lägger tjecken Patrik Ourednik pussel över förra århundradet. Bitarna läggs ut lite hur som helst - någon sammanhållen berättelse är det inte - men passar bra ihop ändå. Slutresultatet är ett samtidigt spränglärt och galghumoristiskt verk utan vare sig moraliserande eller akademiserande, med inga källhänvisningar eller ens något namns nämnande.

Ourednik gycklar sig fram och tillbaks, kors och tvärs, genom ett nittonhundratal som för var sida ter sig allt absurdare. Men det är ingen 70-talist ur den ironiska generation som håller i pennan utan en 50-talist uppvuxen på andra sidan järnridån, så allvaret försvinner aldrig ur läsningen.

Det är intensivt och ofta roligt, men väcker eftertanke och reflektion – mycket om rasismen, folkmorden och krigen, men också kvinnofrigörelse, modernitet, religion, Internet, depressioner med mera. Trots det avväpnande ordflödet, de små och få sidorna (138 stycken) med dessutom stort typsnitt, blir läsningen snart ändå tröttsam, i längden lite för mycket gyckel och bisarrheter, och trots det uppdrivna tempot faktiskt flera upprepningar. Som bok att plocka upp för en stunds rofylld läsning fungerar den dock utmärkt. Några axplock om 1900-talets början, slut och vad som hände däremellan får illustrera:

"Andra sade att nittonhundratalet började när det blivit klarlagt att människorna härstammade från aporna, och en del människor sade att de härstammade mindre från aporna än andra, eftersom de snabbare hade gjort framsteg i utvecklingen. Sedan började människor jämföra språken och fundera på vem som hade det mest utvecklade språket och vem som hade kommit längst i civilisationsprocessen. För det mesta ansåg man att det var fransmännen, eftersom man gjorde olika intressanta saker i Frankrike och fransmännen kunde konversera och använde konjunktiver och konditionalisformer och log förföriskt mot kvinnorna och kvinnorna dansade cancan och målarna kom på impressionerna."

"I länder med katolsk tradition existerade inga eugeniklagar, eftersom katolikerna var emot utvecklingsteorin och sterilisering och aborter och sade att ingen hade rätt att ta ifrån människan det som Gud nedlagt i henne, och protestanterna sade å sin sida att attityderna utvecklades och att det var typiskt för katolikerna att avvisa framsteget och att det var något som de hade gjort i fyrahundra år."

"Sociologerna sade att depressionerna var ett patologiskt uttryck för en känsla av oförmåga och ett medvetande om tomhet. Och att människorna tidigare varit neurotiska eftersom de skulle ha velat göra förbjudna saker men inte kunde, eftersom det var förbjudet, och att de kände sig skuldmedvetna när de bröt mot förbudet. Och senare när nästan allt var tillåtet började de bli depressiva eftersom de inte visste vad de egentligen ville göra och förvandlades till nya patologiska subjekt, och psykiatrikerna sade att det patologiska subjektet fullständigt hade förändrats."

"Flyganfallen mot Serbien varade i sjuttioåtta dagar och var den första internationella militära konflikten i Europa sedan 1945 och var också det första kriget i vilket inte en enda soldat på segrarsidan dog, och krigsstrategerna sade att det var ett löfte inför framtiden och att ingen skulle dö i krig i framtiden utom fienden."

"1989 kom en amerikansk politolog på en teori om historiens slut enligt vilken historien egentligen slutade 1989, eftersom den moderna vetenskapen och de nya kommunikationsmedlen gjorde det möjligt för människorna att leva i välstånd. Och att medborgaren egentligen var konsument och att konsumenten också var medborgare och att alla samhällsformer utvecklades mot liberal demokrati och att den liberala demokratin å sin sida ledde till alla auktoritära styrelseformers undergång och till politisk och ekonomisk frihet och jämlikhet och en ny tidsålder i den mänskliga historien, som emellertid inte längre skulle vara historisk. Men många människor kände inte till den teorin och fortsatte att göra historia som om ingenting hade hänt."

Alex Ljungvall

Bok I: Söta hallonbullar med bitter Ahlmark på Tinells

2006-01-06T22:16:00.000+01:00

På trevliga Kafé Tinells gårdsservering, Sjögatan 7 i Sundsvall, drack jag latte, åt hallonbulle och slukade böcker i mängder sommaren 2004. Däribland Per Ahlmarks senaste bok om vänsterns amoraliska världsbild. Jag kommenterade den sedan så här i Sundsvalls Tidning.

Ingen Dumbom
Per Ahlmarks bok Det är demokratin, dumbom! utkom i våras (ute i handeln låg den bredvid antagonisten Hans Blix bok) och innehåller en samling kolumner från Dagens Nyheters ledarsida åren 1997-2003 samt en nyskriven hundrasidig inledning. Den sammanfattar bra Ahlmarks författargärning som under sista decenniet gett oss böckerna Vänstern och tyranniet (1994), Det öppna såret (1997) och sammanställningen av lärofadern Herbert Tingstens artiklar i Tyranniet begär förtroende (1992).
Tonläget är det typiskt ahlmarkska, högt alltså. Det tar dock inte udden av budskapet, tvärtom passar det. Förutom när läsaren, med facit i hand, kan konstatera att av Ahlmarks utlovade jubel i Bagdad över amerikanska befrielsestyrkor (DN 10/10 2002) blev inte mycket. Tvärsäkerheten gör honom sårbar i onödan.
Boken bärs upp av ett par teman. Demokrati och diktatur är världspolitikens mest grundläggande motsatspar, ondskan – vare sig i kommunistisk, fascistisk, nazistisk eller islamistisk tappning – får inte underskattas eller ursäktas, och utrikespolitiken måste bli aktivistisk med en tydlig värdegrund. Ahlmark är på så vis osvensk i sina utgångspunkter, den försiktiga folkrättskramande hållning som präglar Sveriges (och EU:s) utrikespolitik är honom främmande. Samhörigheten är desto starkare med de neokonservativa i USA, Tony Blair i Storbritannien och de moderata krafterna inom israelisk politik. Därmed tillför Ahlmark mycket till debatten här hemma, han gör den med sitt anglosaxiskt färgade perspektiv mindre provinsiell.
Per Ahlmark anklagas av sina motståndare för att vara enkelspårig. Det tar emot att ge dem rätt eftersom de sällan är bättre själva, men i viss mån tycker också jag att Ahlmark gör det väl enkelt för sig. På samma gång som hans texter är sprängfyllda av lärdom och klarsynthet snubblar han ibland på sin egen idealism.
Han uppehåller sig mycket vid demokratins förtjänster, men desto mindre vid den egentligen intressantare frågan om vägen till demokrati – demokratiseringsprocessen. Vad krävs för att ett land ska utvecklas till en stabil demokrati som respekterar mänskliga fri- och rättigheter? Det handlar inte bara om vilja, utan också om kultur, ekonomisk utveckling och religionens plats i samhället. Alla jordmåner är uppenbart inte lika fertila för demokrati. Ahlmark är i mitt tycke för optimistisk i denna fråga, även om han anför tunga exempel på diktaturer som få trodde någonsin skulle demokratiseras: Japan, Sydkorea och Taiwan (DN 1/3 2003).
Denna optimism förklarar hans aktivistiska syn på utrikespolitiken. Om de förtryckta bara väntar på att befrias (på egen hand eller av amerikaner) för att bygga sin demokrati, blir det en naturlig politik att vilja intervenera med trupp och välta diktaturer över ända.
Ahlmarks nya bok bör inte läsas som ett förslag till ny utrikespolitik, även om det anspråket görs. Konflikten mellan demokrati och diktatur är förvisso grundläggande, men inte ensam om att vara det. Frågan om ordning och kaos är också relevant, vilket inte minst Irakkriget påmint oss om.
Det är demokratin, dumbom! kan, likt hans tidigare böcker, med fördel i stället läsas som en nedsabling av vänsterns amoraliska världsbild. Som kritiker är han nämligen oöverträffad.
Alex Ljungvall

Det finns många Ahlmark-wannabes, håll er till originalet!

Jag minns wienerkafét i Czernowitz

2006-01-06T20:32:00.000+01:00

Denna artikel fick jag publicerad i Uppsala studentkårs tidning Ergo i december 2005. Den behandlar ett underskattat problem.

"Sänk ljudvolymen på nationskaféerna"

Nationernas kaféer är uppskattade av många, kanske särskilt av insändarskribenten. Däremot är ljudvolymen ofta så hög att den avslappnande rasten blir ett stressmoment i sig, skriver signaturen Kafébesökaren och ber nationerna att sänka musiken till kaffet.

Undertecknad är flitig besökare av nationernas kaféverksamheter. Om dessa har jag mycket gott att säga. Inte bara de utsökta helgfikorna utan även veckokaféerna (i vart fall Gotlands och Värmlands som jag frekventerar) ståtar förutom med trevliga lokaler även med ett rikt utbud varma och kalla drycker, lunchmat och smörgåsar, kakor och godbitar. Visst skiftar kvalitén gång från annan (ibland också priserna!), men även det har ju sin speciella charm och hör närmast det ideella arbetet till.

Priserna är ändå förnämligt låga, skrikande småbarn slipper man gubevars, och sannolikheten att råka en studiekamrat eller annan bekant är trevligt stor. Inte minst är personalen värd mycken uppskattning för sitt arbete och oförställda bemötande av kafégästerna.

Ett besvärande moment jag emellertid önskar göra nationernas kaféansvariga och Uppsalas studenter uppmärksamma på är den ofta höga ljudnivån i lokalerna. Kaffestunden blir då inte den avkoppling som den är menad att vara. Detsamma gäller för övrigt lunchtimmen, som ju även den ska vara ett rogivande avbrott i vår stressfyllda vardag. Istället för att gå från bordet stärkt inför dagens resterande prövningar lämnar man lokalen utmattad av allt sorl och ansträngningen att göra sig själv hörd.

Åt den på sina håll dåliga akustiken må inte alltid så mycket vara att göra. Inte heller gentemot högljudda kafégäster äger personalen några egentliga befogenheter. Dock kan förstås utplaceras diskreta skyltar om civiliserad samtalston.

Men över musiken styr kafépersonalen. Och härom finns dessvärre somligt att säga.

Musik kan lämpa sig på kafé. Jag minns till exempel från sommaren klassiskt pianospel på wienerkafét i den habsburgska utposten Czernowitz i Bukovina som gjorde sig utmärkt till sachern och det fräna sydukrainska kaffet. Den gången förgyllde musiken kafébesöket.

Ingen söker sig dock till kafé i första hand för att lyssna på musik. På kafé går man för trevliga samtal, diskussion över studierna, läsning av tidningar och litteratur, eller för den delen endast för stilla kontemplation.

På nationerna spelas ibland visserligen smakfull musik på lagom ljudnivå, men allt som oftast är musiken opassande för sammanhanget. Det tycks som om det glömts bort att det finns musik, och likaså volym, för olika stunder. Och reggae, tekno, rock, pop och annan dylik musik gör sig helt enkelt inte på kafé.

Det finns ett imponerande musikkunnande bland Uppsalas studenter. Nog vore det inte orimligt att begära att kunnandet användes med något mera smak och finess.

Tack för kaffet och på återseende!

Kafébesökaren, Jur stud

Nu när vårterminen börjar hoppas jag att artikeln får effekt!